Bärarn

by Linnéa Wikman

”Jag fortsätter gå, blodiga fotspår i mossan bakom mig. Framåt, framåt driver jag med min ondskefulla skugga bakom mig. Jag fortsätter gå för jag har insett att jag inte flyr. Jag söker.”

Veira återvänder efter många år till sitt barndomshem efter att ha flytt från det traumatiska som hände henne som barn. Snart märker hon att någonting inte stämmer. Det går rykten bland byborna. Men vad är skvaller och vad är verkligt? Kan hon egentligen lita på sitt eget minne? När hon får ett erbjudande som kan rädda henne från svält och fattigdom kan hon inte motstå det. Men vad händer när man öppnar dörren och släpper in de mörkaste av krafter?

"Bärarn" är en mörk, våldsam och suggestiv kortroman inspirerad av västerbottnisk folktro. Det är en berättelse om att återvända, om att göra upp med sina trauman och om vad som händer med en människa som inte kan motstå det onda.

Genres: Horror

168 pages, Hardcover

Published May 31, 2024

Reviews

[Jessica · Rating 4 out of 5]

(3,5 ☆)

Veira är nyss fyllda 19 år när hon återvänder till byn som hon lämnade när hon var 12 år. Varken hennes mor eller far finns kvar, men hon bosätter sig i sitt gamla barndomshem. Det skvallras om henne på byn och det går rykten om hennes mor. Veira har svårt att veta vad som är sant och inte, hon vet inte heller om hon kan lita på sitt eget minne. Vad kommer att hända med henne om hon överlämnar sig åt mörkret?

Det här är en mörk och våldsam kortroman som utgår från den västerbottniska folktron om Bärarn, ett dragväsen som användes för att dra saker till sin ägare. Inget jag kände till sedan tidigare (trots att jag är norrbottning), så jag fick googla (och lärde mig att det även kallas Bjära, Mjölkhare och Puke). Boken är lättläst, men otäck, med en hel del "gore". Förutom att Wikman har ett bra och beskrivande språk så finns även Alex Vikstens illustrationer som hjälper till med det visuella. De båda i kombination gör det enkelt att se miljöer och scener framför mig; nästan för bra gjort, faktiskt. Jag klarar av en ganska mycket hemskheter, men när djur plågas så tar det stopp - det klarar jag INTE av.

Trots vissa betänkligheter så är jag imponerad av denna debut och hoppas verkligen att Linnéa Wikman fortsätter att skriva. Jag är nyfiken på att se vad mer hon kan åstadkomma framöver!

[Jeffreyleepierce · Rating 4 out of 5]

Så otroligt bra!!!!

[Linda Brännström · Rating 4 out of 5]

Det här var läskigt, blodigt och riktigt bra. Inte så ofta jag läser riktiga skräckhistorier. Fick lite blodad tand. 😉

[Skunke · Rating 4 out of 5]

A gnarly little tale that I read in one sitting. The story caught me right in and I enjoyed every page.
I especially loved how heavily it focused on folklore, and now I hope that Linnéa Wikman will continue to write horror stories about creatures from the folklore up in Västerbotten. I recommend this book if you like some almost Clive Barker-ian level of horror, mixed with some a John Ajvide Lindqvist-like portrayal of fantastical and mythological creatures in swedish literature.
I am excited to see what the next book by Wikman will be about!
Also, the drawings featured in this book just made it even better! :D

[Leif · Rating 3 out of 5]

3,5. Snyggt konstruerade scener, en god (hemsk) idé och en bra grundberättelse. Men det går lite för fort, grundas för lite inför avgörande scener och saknas logik i vissa skeenden. Redaktörsarbetet kunde varit skarpare (och korret). Men läsvärd, absolut och Wikman är lovande som författare.

[Josefin · Rating 3 out of 5]

En skräckberättelse som handlar om en kvinna som återvänder till sin hemby full av mörka hemligheter och undanträngda minnen. Vad är verkligt och vad finns bara i hennes huvud?

Mycket gore (som speciellt från början av berättelsen känns något tillkämpad) och inte lika mycket karaktärs- och storyutveckling. Berättelsen tar sig mot slutet och vissa scener är härligt obehagliga och framkallar rysningar - väldigt trevligt!

Språket hade tjänat på att skalas ner tycker jag, det finns en del ord och meningar som känns överflödiga. Överlag en bra debut och roligt med lokala författare!

[Sofie - sofie's bookquest · Rating 4 out of 5]

En otroligt mörk och välskriven skräckdebut som tänjer på gränserna och som fick håret på armarna att resa sig vid flertalet gånger.

I denna bok följer vi Veira, och jag som läsare brottas hela tiden med att undra om vi följer den goda eller den onda i denna berättelse. Älskade att det aldrig va svart på vitt och att det pendlade vilt mellan att heja på henne och avsky henne med över allt annat.

Älskade fokuset på folktro och skräcken kring detta. Det är väldigt effektiv skräck och något jag verkligen tycker om att läsa om. Kände inte till bärarn sedan tidigare men det va så effektivt och välskivet i denna berättelse. Andra väsen som bäckahästen, skogsrået och näcken nämndes också.

Älskar böcker med illutrationer också, inget undantag i denna då jag tyckte det gave ännu mer nyans och djup.

Men omg Linnéa, kapitel 7… kapitel 7 hemsöker mig och lär göra det länge.

Denna är verkligen inte för alla. Där är många väldigt grafiska beskrivningar om ämnen som jag vet många är väldigt känsliga för. Den är mörk och skräckinjagande. Men om detta låter som din grej, då rekommenderar jag den starkt.

[Heidi · Rating 5 out of 5]

Hur gör man för att läsa en bok för första gången igen? Hur hittar man tillbaka till den där hisnande känslan av ovisshet, innan man redan vet vilken vändning historien kommer ta? Det är frågor jag ställer mig nu efter att ha läst denna fantastiskt mörka berättelse om Veira, en fattig flickstackare som livet aldrig varit riktigt snäll emot. Hon återvänder till sitt barndomshem, full av bilder och spöken från en tid som en gång varit, om vad som hände, eller kanske inte hände? Det ligger något bejakande i att inte vara helt hundra på vad som är verklighet och inte, och när det dessutom vävs ihop med det där mustiga mörkret som folktron i mångt om mycken består av så blir det ett recept jag omöjligt kan motstå. Jag hungrar efter mer, sida efter sida. Blodsmaken, lukten av fukt och jord, gastarna i ögonvrån. Det välbehagliga obehaget.

"Bärarn" av Linnéa Wikman är en fantastisk debutroman om trauma, arvsynd och hunger efter någon form av upprättelse, att visa de djävlarna. Då "Bärarn" är baserad på västerbottnisk folktro (och jag pga mina västerbottniska rötter är partisk) så tar jag mig friheten att deklarera att detta är folkskräck när den är som bäst.

🐐🐐🐐🐐🐐
5 sataniska bockar av 5.

[Hanna Lee Wahlberg · Rating 5 out of 5]

Jag slukade den här boken! Den är otrolig! Obehaglig, krypande, hjärtskärande och rubbad.

Veira återvänder till sin hemby, flyttar in i det hus hon delade med sin mamma och pappa. Hennes pappa lämnade dem när hon var liten och hon har påverkats av hans frånvaro hela livet. Byborna kommer ihåg henne, men allra mest hennes mamma som det gick hemska rykten om fram till hennes död och även efter. Märkliga saker har hänt i huset, hennes mamma ansågs galen och Veira har flashbacks till olika traumatiska händelser i barndomen. På nätterna känner hon närvaro av någonting mörkt, något ondsint. Samtidigt som hon räds det känner hon en oförklarlig dragning till det.

[Marcus Ehrenholm · Rating 4 out of 5]

Bärarn är en riktigt bra debutroman. Språket är vackert, nästan poetiskt, och flyter väl boken igenom. Den västerbottniska folktron känns mörk och på riktigt farlig. Författaren har lyckats väl med att skapa en oerhört obehaglig stämning.
Väldigt välgjord skapelse!

[Margreth V]

Jag klarade inte av att läsa ut den. Det var för ruggigt och rått. Jag kämpade vidare ett tag efter misshandeln av kattungarna men det blev bara värre. Den skulle ju vara inspirerad av västerbottnisk folktro men varför så blodigt och groteskt?

[Johanna · Rating 3 out of 5]

2,5 stjärna. Lättläst debut novell. Gott om gore och jag tror detta var den enda boken jag faktiskt behövt skippa några sidor av då jag inte klarar av djurplågeri.

Utöver det är boken huvudpersonen vi följer tycker att, liksom de flesta människor, hon mer än det som hon redan har.

Men till skillnad från de flesta vi möter verkar det finnas något finnas något ont i Veira. Något som hon redan från barnsben verkar ha utforskat, vilket får mig att tänk att Veira är lider av någon psykisk sjukdom som ger henne psykoser och svårt med empati. Det fick mig att läsa berättelsen lite som en skildring av hur en by (under bondesamhället) bemötte personer med dessa problem.

I stunder var styckena otroligt långa och texten hade mår bra av att bli delad. Det finns några stavfel här och där men inget som stör läsningen egentligen.