Jag älskar i princip allting som Ninni Schulman har skrivit och denna boken är inget undantag. Som vanligt är hennes språk så levande att det inte bara målar upp tydliga olika scenarion som man kan se framför sig, utan man får även uppleva dem med henne.. och ja, i det här fallet till och med som henne.
En modig självrannsakan och djupdykning i hennes eget förflutna. Allt ifrån barndomens tid bland läkare och sjukvårdsbesök, uppföljningar, journal-anteckningar, tonårsångest, behovet att få vara med och viljan passa in i gruppen, självkänslan.. att som vuxen vilja få känna sig kvinnlig, ha den pendlande relationen till kroppen, klara av att navigerara i havet av alla känslor under den leende fasaden, den upprivande skilsmässan, psykiatrin, anknytningsstilen, separationsångesten och relationen till familjen.
Jag tillhör den gruppen av läsare som INTE kan relatera till det som Ninni har tvingats gå igenom, därför ger det mig så oerhört mycket att få inblick i hennes upplevelser och möjlighet att försöka förstå ett liv som är så olikt mitt eget.
Jag känner att den här boken är en dyrbar gåva som hon valt att dela med sig av för det var nog inget lätt beslut och jag beundrar hennes mod. Vill tacka henne för att hon vågade. Jag tror att olika människor kan få ut olika lärdomar av denna bok.