Edith Irene Södergran was a Swedish-speaking Finnish poet.
Södergran was born in St Petersburg in 1892. In 1907 Edith's father died from tuberculosis, and in the following year Edith was also diagnosed with the disease. She was sent to a sanatorium, but did not feel at ease there. The feelings of captivity caused by the disease and the sanatorium are a recurring theme in her poetry.
In October 1911, Edith and her mother traveled to Arosa in Switzerland where Edith was examined by different doctors. After a few months, she was transferred to the Davos-Dorf sanatorium. In May 1912, her condition had improved enough for her to return home. Eventually, the disease returned and Edith Södergran died in 1923 in her home in Raivola. She was 31 years old.
3,5. Kielitaito ei oikein riittänyt näiden runojen lukemiseen, luin kirjan Google lens toisessa kädessä :D Tämä ei ehkä ollut ideaalein lukutapa, ja luulen, että lukukokemus olisi voinut olla toisenlainen, jos runot olisi ollut käännetty suomeksi tai ruotsin kielen osaaminen olisi vahvempaa. Nuoren Edithin teksteissä toistuvat useat kuvat ja metaforat, ja samanlaiset teemat kuin aikuistuotannossakin: rakkaus, luonto, suru ja tuska. Kiinnitin huomiota myös riimien käyttämiseen. Niistähän Södergran luopui päätuotannossaan. Muutamat tekstit olivat hienoja, mutta osa jäi kädenlämpöisiksi. Tekstit olivat myös aika toisteisia, mutta kyllä niistä selvästi näkee, että jotain suurta tästä kirjoittajasta oli kasvamassa.
Den version jag läste fanns i samlingsvolymen av hela Ediths produktion på svenska så naturligtvis saknades dikterna på tyska.
Okay så obviously är dikterna inte i sig så märkvärdiga men de är en mycket intressant inblick i den 16-åriga Ediths liv och tankevärld och dessutom en fingervisning om teman som kom att senare prägla hennes dikter.
Men sidenote: Om någon skulle publicerat kärleksdikter jag skrivit ens som 20-åring efter min död så skulle den personen suttit illa till för jag skulle hemsöka dem till galenskap!