Gotlandi Mullvaldsi külas tärkab kevad ja pensionär Anki Karlsson naudib hobuseomaniku elu. Ta otsustab minna pikale ratsatuurile ja hea sõber Tryggve soovitab talle ööbimiskohaks Smissarve pastoraati. Tryggve ise tahab välismaale puhkusele sõita ja kohvrit otsides leiab ta midagi, mis meenutab tema esimest uurimist politseis – juhtum jäi aga lahendamata, ehkki Tryggve sellega väga tõsiselt tegeles. Smissarves kohtub Anki ajakirjanik Ninni Weströmi, kes on tulnud sinna kirjutama artiklisarja Naistemajast, kus seitsmekümnendatel aastatel tegutses kiriku juhtimisel naiste puhkekodu. Anki mõistab peagi, et Naistemaja ja selle ajalugu äratab teravaid tundeid, sealhulgas kiriku töötajate hulgas, ja kui Ninni Weström ootamatult kaob, asub Anki juhtunut uurima. Ent kadumine on vaid algus, millele järgneb rida hirmsaid sündmusi.
„Kuhu kunagi päike ei paista“ on Marianne Cedervalli krimisarja, kus peategelasteks on Anki Karlsson ja Tryggve Fridman, kolmas ja iseseisev osa.
Marianne Elisabet Cedervall, född den 20 februari 1949 i Halla socken på Gotland, är en svensk författare, som debuterade vintern 2009. Hon arbetade som arbetsgivarkonsult på Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, men är nu pensionerad. Hon bor i Västerås.
I serien om Mirjam och Hervor finns fyra delar utgivna. Debuten Svinhugg är en spänningsroman som utspelar sig på Gotland. Uppföljaren Svartvintern utspelar sig i Tornedalen, Vittangi. I den tredje boken Spinnsidan är de tillbaka på Gotland. I fjärde boken Stormsvala reser de till New York.
Mä ihmettelen miksi luen näitä. Näissä on kaikki ainekset mitä tämän tyyppiseltä kirjalta haluan ja teksti on helppolukuista. Mutta siitä huolimatta näissä on jotain mistä en pidä. Samaan aikaan haluan kuitenkin tietää mitä tapahtuu. Saa nähdä jaksaako enää seuraavaa lukea.
Jokin tässä sarjassa koukuttaa, vaikka Ankin miss Marple -tyyli onkin osin epärealistinen. Gotlannissa olisi ihana piipahtaa. Kirjasarja ainakin lupailee upeita elämyksiä.
Dette er endnu et spændende kapitel i Karlsson og Fridmans pensionisttilværelse i det Gotlandske, hvor der igen er sket en forsvinding og et mord. En gammel sag er dukket op til overfladen igen og det er ikke alle der er lige tilfredse med at der er nogen der river op i den. Drastiske midler bliver taget i brug for at standse de nysgerrige og døden er ikke færdige med dem efter det første lig. Har Anki og Tryggve endnu engang fået rodet sig ud i en farlig situation? Dette er en serie som blander humor med mord, og som er fuld af mystik og mordgåder.
Inget särskilt utöver det vanliga. Inte ens Gotland gör boken bättre. Liknelsen med Midsomer Murders är träffande. Jag lyssnade till den här som ljudbok (lån via biblioteket från Elib.se) och fann det otroooooooligt irriterande att uppläsaren inte kan uttala namnet på en av centrala personerna rätt - Terttu. Det är ett vanligt finskt namn, och det måste finnas på sgs varje arbetsplats i Sverige nån person med finska rötter som kunde berätta hur namnet ska uttalas. Det är inte "tärttu"! Går det verkligen inte att kolla upp sånt här innan man börjar med uppgiften att läsa in (eller vad man nu gör) boken?
Dit solen aldrig nårär lika bra som Marianne Cedervalls böcker, med en otroligt mysig känsla blandad med spänning, intriger och obehag. Och det är just det som är problemet. Jag blir aldrig förvånad när jag läser, för seriens tredje bok förljer samma mönster som de tidigare böckerna, och det räcker inte riktigt ända fram. Inslagen med historia och barnbarnet är dock det som rädda Dit solen aldrig når. Ja, och så all mysighet, för jag lovar att jag kommer tillbaka till Mullvalds socken enbart tack vare den!
En klassisk svensk deckare. Den är mysig. Inget jättespeciellt, men den var inte dålig. Jag hade rekommenderat att läsa den på stranden eller i sommarstugan. Den är rätt lättläst och den flyter på bra genom storyn.
Utspelar sig i nutid och innehåller mord och undanhållen information från en svunnen tid när man inte behandlade kvinnor och barn speciellt bra. En ung journalist hittas död och hennes uppgift var att skaffa sig information till en artikelserie om ett kvinnohus som kyrkan drev i den lilla byn för många år sedan. Nu är det upp till en kvinna utan utbildning inom brottsutredning att försöka lösa fallet, tillsammans med sin pensionerade polisgranne.
Taitaa olla kolmas Mullvaldsin murhamysteeri tämä. Jotain näissä on, kun kerran ole jaksanut ne lukea: kiva ympäristö Gotlannissa ainakin ja mukavaa arjen kuvausta ajoittain. Rikosjuoni on kuitenkin kökkö, henkilöt eivät tule tutuiksi, eikä murhaajan henkilöllisyydestä jaksa olla kiinnostunut, loppupaljastuksessa tulee vähän sellainen ”kuka tämä nyt olikaan”- olo. Suomentaja Riie Heikkilää on periaatteessa sujuva, mutta sanavalinnoista kannattaisi olla huolellisempi, sanoisiko neljätoistavuotias teinityttö: Mieluusti tulen?
Ännu en mysig deckare, men sidospåret med invandring kändes onödigt. Det var predikande och tillförde inget till historien. Och med tanke på att sexuella övergrepp var temat så kändes avslutningen väldigt konstig. Att personer från kulturer där våldtagna får skylla sig själv, utsätts för hedersvåld och till och med fängslas skulle bete sig så var bisarrt.
Suomeksi: "Talo kallion katveessa" Olipa synkkä tarina. Toivottavasti on vain notkahdus kirjasarjassa, en nimittäin pitänyt tästä. Tarina kyllä etenee sujuvasti ja luin tämän nopeasti, mutta jotain puuttui.
Jag gillar svenska mordromaner: ett par människor mördas mitt i berättelsen, andra är ledsna men hoppfulla. Kriminella fångas. Till slut är läsaren också på gott humör. Så kul!
Riktigt bra bok och lätt läst! Hade svårt att komma in i boken från en början men efter 50 sidor var jag helt fast. Riktigt spännande och en väldig tvist i slutet!
Osittaista hyvän mielen -kirjallisuutta, rikososuudet eivät, mutta kaikki muu. Tekee mieli matkustaa Gotlantiin, kun tätä sarjaa lukee. Ja vaikka syksyllä, ei pelkästään kesällä.