Växla ringar med mörkret

by Bruno K. Öijer

Efterlängtade nya dikter av en av vår tids främsta poeter, tio år efter den senaste boken "Och Natten Viskade Annabel Lee". Vi återser en Bruno vars röst läsarna kommer att känna igen i såväl teman som i de överraskande, magiska bilderna och den absoluta tonträffen.

”Jag skrev den här boken på sju månader i mitt soldattorp tio meter från skogen och miltals från allt annat. Den sista natten innan dom första texterna började komma till mej hade jag en dröm om en kvinna, som satt inspärrad i nån form av ålderdomlig fängelsehåla. Hon trevade inom sej och bytte ut ett av sina revben mot en rad ur en dikt. Plötsligt hade hon lyckats rymma. Hon svävade högt över staden. Någon knäppte med fingrarna och i samma ögonblick förvandlades hon till ett gnistrande regn som smattrade och sjöng mot dom svarta hustaken.” / Bruno K. Öijer

Genres: Poetry

110 pages, Paperback

First published September 2, 2024

About the author

Bruno Keats Öijer is a renowned contemporary Swedish poet. His first collection of poems "Sång för anarkismen"(Song for Anarchism) was published in 1973.

Öijer is perhaps most appreciated as a stage performance poet, and has made notable appearances in front of large audiences.

Reviews

[Julia Eriksson · Rating 5 out of 5]

Den första av många läsningar. Här finns ord som lindrar och tröstar, som sätter ett vasst finger på samtiden och som vågar drömma om det vackra.

”du kom till mej
och lämnade över ditt hjärta
jag tog emot
kupade händerna runt det
och det var varmt
kändes nästan som att det brann
jag blåste försiktigt
svalkade det”

[Clara · Rating 4 out of 5]

När det är bra är det riktigt jävla bra

[Alve · Rating 3 out of 5]

Allt är inte fantastiskt men det är mycket som är fint.

[Mina Widding · Rating 3 out of 5]

De senaste diktsamlingarna av Öijer har blivit enklare och enklare, och jag tror inte att det är någon djupare finess i den enkelheten, ingenting dolt i det. Jag tror att jag föredrar då Öijer är lite mera komplex, och inte talar i för mycket klyschor. Någon sa "tamt", och jag håller med, det finns ingen riktig udd här.
Samtidigt är det gemytligt fina dikter, som är trivsamma att spendera tid med. Den avslutande dikten Kärleken och ett immigt fönster var min favorit, upprepningen av "min älskling" tilltalade mig, även om det är en idyllisk bild av kvinnan som naturbarn, så attraheras jag själv av den bilden, den romantiska idéen. Växla ringar med mörkret är en fantastisk titel, och jag önskar att det funnits mer djup i titeldikten.

[Sandra4444 · Rating 3 out of 5]

Favoritdikten var "Barnet" (från del XIII, s.89), men favoritraderna var ur "The Guru Papers 1972-1975" (från del VIII, s. 58):

"minns dom att vi var vilda barn
som letade efter apelsiner i äppelträdet
och aldrig gav upp"

[Jessica · Rating 3 out of 5]

Första diktsamlingen från Öijer på 10 år. Jag är ingen expert på lyrik eftersom jag inte läser det så ofta, men jag tycker att Öijer verkar ha lugnat ner sig. Det behöver inte vara något negativt, men jag fångas inte riktigt på samma sätt som av hans tidigare dikter (de jag läst). En favorit från denna samling:

"sandlådan minns
hur dom satt här en gång
och lekte med hink och spade
politikerna
och dom religiösa ledarna
själens kannibaler"

[Felicia Wartiainen]

jag såg att jag min vana trogen/inte ställt min klocka efter tidsandan/jag hade bara ställt den ifrån mej/nånstans utmed vägen/måste jag ha växlat ringar med mörkret/och varit trogen sen dess

[Torbjörn Nilsson · Rating 4 out of 5]

Blir lite besviken, efter alla hyllningar i pressen av boken, tycker att det är en ganska "lat" bok utan riktig nerv och oförsonlig energi. Samtidigt unnar jag Öijer, liksom mig själv (vi är jämngamla), frid och försoning.
Till slut blir vi trötta upprepningar av våra mantran och manér.
Men så kommer några riktigt vackra och berörande dikter i slutet av boken bl a titeldikten.
Bokomslaget och titeln får högsta betyg.

[Ali Esbati · Rating 3 out of 5]

Det är en mysig och nostalgisk stämning här, som när en klok farbror med sin excentriska tid bakom sig berättar anekdoter. Man vill höra, men det är inte de där poetiska höjderna man älskat Öijer för. Utom i titeldikten kanske. ”dikterna handlade om att allt / inte är förgäves / och att vi har saker gemensamt / att vi alla håller i varsin repstump / till den svajande hängbron över avgrunden”.

[Sara Kelemit · Rating 4 out of 5]

Måste lämna tillbaka imorgon, känner mig inte klar med den. Vissa poem berörde mig verkligen. Har ändå lite svårt att fokusera när jag läser poesi, går bara läsa några sidor, sen måste jag göra nåt annat. Är det nåt fel på mig? Vanlig skönlitteratur funkar hur bra som helst.

[Eartones · Rating 3 out of 5]

Nu var det längesen jag läste en poesisamling koncentrerat och också länge sen jag läste Öijer. Som flera recensenter formulerat så glimtar det till här och var men där emellan är jag inte så imponerad. Har kanske lite högt ställda krav men är nästan mer fascinerad av diktaren än dikten. Blir dock sugen på mer och att läsa om tidigare samlingar och se hur de håller.

[Lena]

"...minns dom att vi var vilda barn
som letade efter apelsiner i äppelträdet
och aldrig gav upp
..."
ur The Guru Papers 1972-1975

...
dikterna handlade om att allt
inte är förgäves
och att vi har saker gemansamt
att vi alla håller i varsin repstump
till den svajande hängbron över avgrunden

ur Växla Ringar Med Mörkret

[Hanna · Rating 3 out of 5]

”han mindes tidiga år när vägen till skolan /
hade slingrat sej som en giftig orm”

”vi stal dagg /
från grannens åkrar /
för att få en bättre skörd /
och ett långt liv /
åren rullar nerför bergen /
och häxbålen /
har fortfarande inte riktigt slocknat /
resterna ligger kvar och pyr under marken”

”dikter om olycklig kärlek /
börjar ofta med ett tomt rum /
med ett ensamt månljus genom gardinerna /
och ett sorgset regn mot fönstret /
så även den här”

”jag tänker tillbaka ibland /
på enrummaren i Linköping med utsikt /
över Stångån /
jag undrar vad väggarna minns av oss /
…
minns dom att vi räddade poesin i landet /
när den höll på att torka ut /
och dö av tristess”
…
jag vet att vi spreds för vinden /
dikterna vi skrev /
och vek ihop till papperssvalor /
cirklar fortfarande runt Domkyrkans torn /
landar aldrig”

”varje kväll bröt ni ny sten /
och fortsatte bygga på muren mellan er”

”vissa fåglar /
kan sova i luften /
håller sig flygande i åratal /
utan att behöva landa”

”jag har alltid /
en tom ledig stol i min lägenhet /
för vålnader och andeväsen”

ӌrsringarna i stubben /
efter den fällda höga granen /
liknade spåren i en grammofonskiva”

”i drömmen /
var hela vår jord /
en enda stor minneslund”

”jag såg att jag min vana trogen /
inte ställt min klocka efter tidsandan”

”och många gräver i böcker /
letar efter formeln till evigt liv /
min älskling ödslar ingen tid /
hon vet hur länge en tändsticka brinner”

[Björn H · Rating 4 out of 5]

I Växla ringar med mörkret blickar Bruno K. Öijer tillbaka på ett sätt som känns otypiskt för honom. Dikterna saknar kanske mystiken, bilderna som gjorde hans tidigare diktsamlingar bitvis abstrakta, ofta svårtolkade, aldrig tråkiga. Här kommer istället tydligare minnesbilder, sammanfattningar av skeenden, tillbakablickar och en känsla av att även Öijer börjar känna att tiden håller på att rinna ut.

Dikterna lever i sina egna små universum, från det lite mer eftertänksamma till det reflekterande. Det är klarare och mer direkt än jag upplevt Öijer på länge. Också det att dikterna inte hör samman till en sammanlänkad berättelse känns på samma gång lätt gammaldags och oväntat skönt, han skriver i titeldikten: "jag såg att jag min vana trogen / inte ställt min klocka efter tidsandan / jag hade bara ställt den ifrån mej". Det är lågmält på det sätt som dikterna varit sedan Medan gifter verkar.

Det direkta tilltalet överraskar, bland annat i "The Guru Papers 1972-1975" och "Inte Bara Ett Schackparti", den ena om stenciltidskriften som Öijer var med och gav ut tidigt 70-tal, den andra om en vän som långsamt tynar bort.

Det är en klar, förvånansvärt lättillgänglig diktsamling, nästan lite melankoliskt formad av tidens tand. Men fortfarande glöder det om orden.

[Elsa · Rating 3 out of 5]

Bruno K Öijer skriver alltid fram en stämning och en plats där jag tycker om att vara. Det är på natten, det regnar, man ser det i gatlyktornas sken och gatstenarna blänker, det är stilla, vi är på hotellrum, tågstationer, ölkaféer. Man får alltid röka inomhus, en tunn strimma stiger från varje bord. Servitriserna och männen som vandrar med uppdragna axlar, kanske mot kylan eller regnet, är tysta men vill varandra väl.

Den här kom inte riktigt lika nära mig som Och natten viskade Annabelle Lee, den kändes på något sätt lite utspädd - men när det är fint, så är det väldigt fint.

[Nikki Norell · Rating 2 out of 5]

Jag hade väntat mig mer. De tidigare diktsamlingarna är fantastiska men här är det som om något saknas. Många av dikterna självbiografiska, vilket är intressant men samtidigt gör dem mindre allmängiltiga. Andra verkar ofullständigt bearbetade och "stannar av" där man skulle vänta sig ytterligare en vändning eller rörelse.

[Farbror the Guru · Rating 4 out of 5]

Du känner igen Bruno. Men han har bytt tempo till en takt som passar eftertanken. Det skall summeras och tilltalet är mer ”du”!

Kanske gror samlingen till något. Snart slipper läsningen lite svält och förväntningar. Det är gediget skrivet men det skarpt blixtrande hittar jag inte.

["Robert Ekberg" · Rating 3 out of 5]

Han blir mer och mer lik en blandning av en lussekatt och en jävla sophöp, denne Vasastans Ozzy Osbourne, denne Bruno Kerstin Öijer, denne mörkrets frulle. Detta är ovidkommande i läsningen, men det borde det kanske inte vara.

[Patrik Kvistrum · Rating 5 out of 5]

du skakar stammen
till drömträdet
skakar ner löven tills dom täcker marken
och marken somnar in och drömmer
drömmer om hjulspåren som är borta
platsen dit dom ledde är täckt av gräs
bara söndervittrade träkors finns kvar
med oläsbara namn och årtal

[Tobias Lindquist · Rating 5 out of 5]

Det här är den bästa jag läst av Öijer hittills. Den här lite äldre, snällare Öijer känns nästan Setterlindsk i sitt upphöjda lugn.

[Sverker Brundin · Rating 5 out of 5]

Växer för varje omläsning. Rappt, lätt att ta till sig. Månbottnat och inspirerande. En riktig fullträff.

[Missnöjd Konfirmand]

Känns trygg

[Irini Kallides · Rating 3 out of 5]

Så mycket bättre när man läser högt med inlevelse 😅

[Anna Backlund · Rating 5 out of 5]

Jag har njutit den här boken i små tuggor i taget, dragit ut på glädjen.

[Josefin Den skalliga kulturtanten · Rating 3 out of 5]

Bilder om den skapande människans utanförskap, en hyllning till konstärssjälen.

[Peterclash · Rating 3 out of 5]

Skymningen föll, Inspärrad och Framtidens hjärta är mina favoriter. Annars var det lite uddlöst för att vara Öijer.

[Tina Jaxen · Rating 5 out of 5]

Lika bra som alltid! Hade på känn att denna var fin.

[Fredrik Helders · Rating 3 out of 5]

Det är väl bara att erkänna direkt att jag inte är särskilt duktig på poesi. Sakta blir jag bättre på att läsa det, men jag har långt kvar till att verkligen "känna" det. Så även här. Visst, jag hamnar snabbt i det där lite luddiga tillståndet som jag alltid söker i poesin, men den där riktigt brännande känslan infinner sig bara ibland. Istället undrar jag vad skillnaden är mellan bra poesi, och något som bara låter som bra poesi. Finns det en skillnad? Spelar det egentligen någon roll?

Under tiden läser jag vidare, myser bland raderna. Försöker frammana min inre Bruno-röst. Det funkar ganska bra, gör läsningen lite mer levande, hjälper till att skapa just den där känslan. Och jag hoppas men det blir, för mig, aldrig lika starkt som den allra första dikten. Bara två rader lång, bara en parafrasering, och ändå väcker den så mycket glädje. Jag önskar jag hade hittat fler ställen som skapat samma resonans i mig.

[Heidi Höglund · Rating 4 out of 5]

När det glänser och bränner till, glänser och bränner det till ordentligt. En av mina favoriter är ”Dimman”

”en sen kväll
när du stod i gathörnet
och väntade på någon
var jag dimman som rörde vid dej
och du kände ingenting
det är svårt att förstå
att du inte alls
märkte vad jag gjorde med dig”