I Faktan återger poeten Johannes Anyuru den brutala kärnan i Sydafrikas folkmordsanklagelser mot staten Israel som lämnades in till Internationella domstolen (ICJ) i Haag.
Boken bygger på en föreläsning på den så kallade Gazaplatsen i Göteborg där studenter slagit upp tältläger under våren 2024.
De fakta som här sammanfattas i sin nakenhet, utan det juridiska fackspråkets förvecklingar, vävs samman med dikter av palestinska poeter som med få undantag dödats i bombningarna.
Medan jag läser reser sig håren på mina armar, för varje ord jag läser, av ren och skär fasa. Om det är så fasansfullt att läsa om det, hur är det då att leva det? Att sodomiseras med glödande eller strömförande metallspett, att med ett öppet benbrott desperat be om något att äta, att vandra i tre eller fyra dagar i jakt på hjälp medan lukten av ruttnande kött stiger från ens avsprängda barnben, att förlora båda sina föräldrar och sina syskon och ett ben och sedan själv mördas när man vårdas på sjukhus, att hitta nyfödda barn döda och ruttnande i sängar efter att den israeliska krigsmakten tvingat vårdpersonalen som skött om dem att ge sig av, att vara föremål för uttalandet ”det finns inga oskyldiga, ingen befolkning; det finns 2,5 miljoner terrorister”, att ständigt och från alla håll vara ansatt av soldater som är hämtade från och formade av ett civilsamhälle som omringar en och belägrar en och som kultiverar bilden av en som ett djur, något icke-mänskligt som man vill göra slut på med kärnvapen, som man kallar för ”domedagsvapen”.
Att vara föremål för följande uttalande av israeliske reservisten Ezra Yachin, en veteran från massakern i Deir Yassin, när han kallades in i tjänst för att ”höja moralen” för markinvasionen. Han filmades när han körde runt i ett IDF-fordon — en erfarenhet han för övrigt delar med den före detta kristdemokratiska parlamentarikern Sara Skyttedal, och KD:s nuvarande partiledare Ebba Busch. Han var klädd i israelisk uniform och höll tal till soldaterna som var på väg in i Gaza: ”Var segerrika och gör slut på dem och lämna ingen kvar. Radera minnet av dem. Radera deras familjer, mödrar och barn. Dessa djur kan inte längre få leva… varje jude med ett vapen bör ge sig ut för att döda dem. Om du har en granne som är arab, så vänta inte, gå hem till honom och skjut honom… vi vill invadera, men inte som förut, vi vill ta oss in och förstöra allt, allt vi ser framför oss. Vi vill förstöra ett hus, och sedan nästa. Med all kraft, total förstörelse… som ni redan kan ana, kommer vi att bevittna saker vi inte ens drömt om. Låt oss släppa bomber på dem och sudda ut dem helt och hållet.”
Detta är faktan.
Dikterna av palestinska poeter, infolierade i texten, är magnifika, de hemsöker mig.
Texten får spridas fritt i tryckt och digital form. Man kan bidra till att fler exemplar av texten trycks genom att swisha valfritt belopp till 123 144 88 36 och skriva Faktan.
Sprid texten överallt, överallt och snabbt. Gör din del, gör mer än din del, du hade velat att någon gjorde det för dig. Gör det nu och ofta och omedelbart.
Dr Hammam Alloh svarade i en intervju på frågan om varför han inte flydde söderut från norra Gaza: ”Om jag flyr, vem kommer då ta hand om mina patienter? Vi är inte djur, vi har rätt till professionell vård.” Han börjar gråta och fortsätter: ”Tror du att jag ägnat mig åt medicinska studier i totalt 14 år bara för att tänka på mitt eget liv och inte på mina patienter?” Kort därefter mördades han av ett israeliskt bombattentat, den 11:e november 2023.
Det senaste året måste vara ett av de mörkaste så länge jag har levt; dels på grund av det faktiska folkmord som pågår i Gaza men också på grund av den gaslighting som omgärdar det. Man följer vad som händer i princip live på sociala medier men möts av en helt annan rapportering i media, och närmast obefintliga reaktioner. Man går i demonstrationer som inte alls samlar så många som de borde och oroar sig nästan mer över hur förbipasserande ska tolka slagorden än att skrika dem av ilska. Man hänger ut en Palestinaflagga från sitt fönster för att visa solidaritet och blir inte ens förvånad när den efter bara någon månad rivs ner. Man lyssnar på radioprogram om den ökade antisemitismen vilket förvisso är ett reellt problem som måste bekämpas, men ställer sig knappt frågan om inte det dagliga mördande av palestinska barn är det mer akuta problemet. Man är fullt medveten om att det senaste året bara är kulmen på vad som har pågått i 75 år, men får ändå ständigt höra att det började 7 oktober 2023. Man frågar sig hur många barn som ska behöva mördas i Gaza innan någon med möjlighet att stoppa det hela ingriper, och börjar inse att det nog inte finns någon övre gräns ...
Johannes Anyuru har i den här skriften sammanfattat delar av Sydafrikas anmälan mot Israel och det är fruktansvärd men ändå nödvändig läsning. Nödvändig för att det bevisar att man inte börjar bli galen utan att allt detta faktiskt skett och finns dokumenterat, och för att det visar att det finns stater som faktiskt försöker agera för att stoppa det till skillnad från Sverige.
Som små andningshål i all torr fakta har dikter av palestinsk poeter lagts in. Informationen om att de flesta av dessa redan mördats av Israel illustrerar ytterligare att det här inte är ett krig mot Hamas utan ett försök att utplåna till och med minnet av en palestinsk befolkning i Gaza.
Vackert folkbildande insats. Går snabbt att läsa men fastnar länge. Det är ett historiskt dokument att återkomma till, när det ska sägas att det var svårt att veta vad som pågick.