What do you think?
Rate this book
Krilon #2
Krilons resa
395 pages, ebook
First published January 1, 1942
About the author
Eyvind Johnson
90 books44 followersEyvind Johnson was a proletarian writer who was influenced by the contemporary literary currents of his time. He is regarded as the modern novel art's foremost pioneer in Sweden. He made his debut in 1924 and had his breakthrough in 1930 with the semi-autobiographical novel about Olof . His most prominent works include Krilontrilogin , Strändernas Svall and Hans Nådes Tid . He became a member of the Swedish Academy (Chair 11) in 1957. He was awarded the 1974 Nobel Prize in Literature "for a narrative art, farseeing in lands and ages, in the service of freedom." (Award shared with Harry Martinson.)
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 2 of 2 reviews
August 1, 2026
Fortsätter Eyvind-sommaren 2026:
Krilon 2 - Krilons resa
Johannes Krilon har blivit utesluten ur gruppen.
Själv försöker han ta det stoiskt, med gott humör.
De andra kamraterna verkar alla, mer eller mindre, ha nappat på de utplanterade ryktena om Krilon, men framförallt ingått avtal och blivit insnärjda i de nya koncernerna, som verkar ta över fastighetsmarknad, planprocesser, byggindustri och mer därtill.
Gestau, Jekau och Staph styr o ställer, o placerar ut medlöpare, nära Krilongruppens alla medlemmar, för att fånga upp dom.
Historien tar vid direkt, vid 1942, och det stora kriget rullar på. Osäkerheterna får många rykten att cirkulera, o människors beslut blir mer och mer att försöka välja sida. Tyskarna maler på genom Europa, o engelsmännen ser ut att ha det svårt. Amerika är inte inblandade ännu.
Mer bakgrundsinformation framkommer om Krilon: han har en relation, med en polsk konstnär, efter att de träffats i Frankrike. (Där även en bullrig amerikan, som sett Francos grymheter, dyker upp - herr Hemingway?)
Isabella är änka, flyttar till Stockholm, men tar också avstånd från Krilon efter ett tag.
Handelsresanden Arpius, trodde han var lycklig i nyförlovad med unga Mikaela, men förlovningen bryts, o han blir mycket olycklig. I en tågresa norrut, följs han av en komisk hemlig agent, herr xxx, som representerar Sveafastigheter/ hemliga polisen / diktaturkincernen, o som ser konspirationer i allt. Roliga referenser till Graham Green / Stamboul Train (mordet på Orient -Expressen).
Arpius börjar ångra att han lämnat Krilon, o saknar sin gamla snälle vän.
Odenarp lever med sin hemlighet, om att frun är judisk.
Krilon träffar en lismande o självupptagen mediestjärna (eller självutnämnd själavårdare?) Tollius, som försöker övertyga honom, att ge sig in historieberättande via skryt, självförhärligande, ombytlighet o blodtörst: dock får Krilon själv en chans att dela med sig av sin syn på samhället, konsten och historieberättande: det är istället trofast, långsamt, med empati: medan Tollius (medierna vid denna tid?) vänder kappan efter vinden (porträtten på hans väggar har en bild, på varje sida, så att man kan byta mellan ex Churchill o Hitler, efter dagens humör: Krilon, istället, ger en långrandig men sympatisk genomgång: Nordens gemensamma nämnare, o brödrafolket i NO DK FI IS, det vackra också från dersd lokala identiteter: som alla präglas av sin natur, sitt arbete o annat, som mer styr, vem som ”äger” ett landområde.
Allegorin blir mot ”det värsta Krilon fångat: en lång story, där den spekulationstörstige Tollius utlovas en cliffhanger om ”Krilons hemskaste strid” mot den bläckfisken, den hemska besten.
”
Krilon bytte pipa, tände, blåste ut röken och funderade ett ögonblick
- Norden, sade han, blev mitt element, om jag får uttrycka det så.
Jag tror att arbetslugnet kring stränder, i skogar och på fjäll har fällt ut en bottensats av godhet och blivit ett grundelement i själen hos de mänskor som bor i Norden. Där godheten försvinner är det oro som är orsaken, sociala missförhållanden, krig.
Å andra sidan väcker ju sådana tillstånd av oro en solidaritet som vi har hört om - den i Danmark, den i Fin-land, den i Norge.
Men vi måste säga oss att det framför allt är i frihetsluft som godheten kan växa på djupet.”
Mina somrar var lugna. Jag vandrade, jag fiskade, jag funde-rade. Jag satt i en båt, ofta ensam, ibland i sällskap med Ola Tranvåg, jag tänkte och kände. Mina affärer var långt borta, vintervännerna var också avlägsna och jag var inne i väsentlig-heter: födans upptagande ur havet, gräset som växte, kor som idisslade och producerade mjölk, mänskor som rörde sig i en viss frihet kring sina hem, runt viken. De såg mig, men inte så mycket som jag såg dem. De var i arbete, jag var en betraktare i vila.”
Men en dag, får han i båten en bläckfisk - djuret liknas vid säkerhetstjänsterna i ockuperade länder, hur de sträcker ut sina långa armar, suger tag, o samtidigt kan spruta bläck för att gömma sig o dölja skeendet från omvärlden - även om den vill hjälpa.
Krilon beskriver hur det är hans största rädsla, såväl filosofiskt som praktiskt, då han även en dag fick upp en bläckfisk, när han var på norskt semesterfiske. I panik jagar den krokade bläckfiskengobom fortfarande i vått , och blev han tvungen att avliva den k båten , ”hugga av arm efter arm”,
Det är en liknelse, men Krilon tycker han bevisar sin poäng om rädsla för bläckfisken - medans Tallius (samtidens medier?) besviket bara ville höra de blodtörstiga detaljerna.
Firma Gestau och Staph blir mer o mer aggressiva - även mot varandra.
Med Krilon utanför kretsen, är nästan alla nu bundna av kontrakt: de får bara göra affärer , i enlighet med de avtal de skrivit på:
Vissa kunder, vissa leverantörer, och Gestau ska ha inspektörer ute på alla firmorna.
De kvarvarande börjar ångra sig, o sakna Krilon.
Hovall (den nyktre alkoholisten?) får ett återfall, efter en promenad till stallmästaregården, och efter några glas börjar han samtala med (inbillade?) bordsgäster: Johannes Johannesson samt herr Corall.
Spännande grepp (även om Eyvind fortsätter med några av sina återkommande gubb-perspektiv: ”han gav henne en klapp på baken” samt ”den kom negerbetjänten”)
Hursom, Hovfall kastas ut i en tidsresa, ut till gamla Hagaparken, med 1700-talskläder, gamla museala saker, och till slut förvandlas de till kejsaren av Kina, som Hovall tycks dela med sig av visheter.
Samtidigt har Krilon flytt till Norge.
Han tar sig genom gränsen, lyckas med nöd o näppe gömma sig för tyska soldaterna, med viss hjälp av lokalbefolkningen, o smiter in i Trondheim. Här får han höra hemska vittnesmål från sina norska bekanta, om tortyr i tyskarnas fångläger.
Krilon har med en brevduva för att kunna skicka hem info till Sverige - kanske kan liknas med det hemliga nyhetsbrev, Eyvind Johnson arrangerade, för utsmugglibg till norgegrannarns i verklighetens 1942.
I Sverige väntar hans älskade Isabella, hemma hos Vanedens (holländska flyktingar), förgäves på livstecken från Krilon - som dock inte kommer. Hon hittas död, i Mälaren (brevduvan hade inte kommit fram)
I världen verkar tyskarna segra stort, borta i Ryssland.
I Stockholm:
Kamraterna väntar också Krilon, i synnerhet efter hans sorg - o till slut, mot augusti 1942, är han hemma igen.
Det blir en återsamling , hemma hos Krilon, där han återinväljs, o de olika medlemmarna äntligen kan dryfta sina bekymmer med varandra.
Krilon berättar om sina upplevelser i Norge, sorgen efter sin kvinna:
o meddelar dessutom: amerikansk hjälp är på väg. Gruppen enas om att - på något, ännu oidentifierat sätt - börja göra motstånd.
Återigen: stor bedrift av E Johnson. Möjligen en smula virrigt, med Kina-kopplingen (åtminstone jag fattar inte riktigt storheten i Kina, såhär i efterhand är de ju inte bara ”kloka” och ”visa” kanske, men låt gå): att han vågade skriva detta, mitt under kriget, är i sig en otrolig bedrift.
Krilon 2 - Krilons resa
Johannes Krilon har blivit utesluten ur gruppen.
Själv försöker han ta det stoiskt, med gott humör.
De andra kamraterna verkar alla, mer eller mindre, ha nappat på de utplanterade ryktena om Krilon, men framförallt ingått avtal och blivit insnärjda i de nya koncernerna, som verkar ta över fastighetsmarknad, planprocesser, byggindustri och mer därtill.
Gestau, Jekau och Staph styr o ställer, o placerar ut medlöpare, nära Krilongruppens alla medlemmar, för att fånga upp dom.
Historien tar vid direkt, vid 1942, och det stora kriget rullar på. Osäkerheterna får många rykten att cirkulera, o människors beslut blir mer och mer att försöka välja sida. Tyskarna maler på genom Europa, o engelsmännen ser ut att ha det svårt. Amerika är inte inblandade ännu.
Mer bakgrundsinformation framkommer om Krilon: han har en relation, med en polsk konstnär, efter att de träffats i Frankrike. (Där även en bullrig amerikan, som sett Francos grymheter, dyker upp - herr Hemingway?)
Isabella är änka, flyttar till Stockholm, men tar också avstånd från Krilon efter ett tag.
Handelsresanden Arpius, trodde han var lycklig i nyförlovad med unga Mikaela, men förlovningen bryts, o han blir mycket olycklig. I en tågresa norrut, följs han av en komisk hemlig agent, herr xxx, som representerar Sveafastigheter/ hemliga polisen / diktaturkincernen, o som ser konspirationer i allt. Roliga referenser till Graham Green / Stamboul Train (mordet på Orient -Expressen).
Arpius börjar ångra att han lämnat Krilon, o saknar sin gamla snälle vän.
Odenarp lever med sin hemlighet, om att frun är judisk.
Krilon träffar en lismande o självupptagen mediestjärna (eller självutnämnd själavårdare?) Tollius, som försöker övertyga honom, att ge sig in historieberättande via skryt, självförhärligande, ombytlighet o blodtörst: dock får Krilon själv en chans att dela med sig av sin syn på samhället, konsten och historieberättande: det är istället trofast, långsamt, med empati: medan Tollius (medierna vid denna tid?) vänder kappan efter vinden (porträtten på hans väggar har en bild, på varje sida, så att man kan byta mellan ex Churchill o Hitler, efter dagens humör: Krilon, istället, ger en långrandig men sympatisk genomgång: Nordens gemensamma nämnare, o brödrafolket i NO DK FI IS, det vackra också från dersd lokala identiteter: som alla präglas av sin natur, sitt arbete o annat, som mer styr, vem som ”äger” ett landområde.
Allegorin blir mot ”det värsta Krilon fångat: en lång story, där den spekulationstörstige Tollius utlovas en cliffhanger om ”Krilons hemskaste strid” mot den bläckfisken, den hemska besten.
”
Krilon bytte pipa, tände, blåste ut röken och funderade ett ögonblick
- Norden, sade han, blev mitt element, om jag får uttrycka det så.
Jag tror att arbetslugnet kring stränder, i skogar och på fjäll har fällt ut en bottensats av godhet och blivit ett grundelement i själen hos de mänskor som bor i Norden. Där godheten försvinner är det oro som är orsaken, sociala missförhållanden, krig.
Å andra sidan väcker ju sådana tillstånd av oro en solidaritet som vi har hört om - den i Danmark, den i Fin-land, den i Norge.
Men vi måste säga oss att det framför allt är i frihetsluft som godheten kan växa på djupet.”
Mina somrar var lugna. Jag vandrade, jag fiskade, jag funde-rade. Jag satt i en båt, ofta ensam, ibland i sällskap med Ola Tranvåg, jag tänkte och kände. Mina affärer var långt borta, vintervännerna var också avlägsna och jag var inne i väsentlig-heter: födans upptagande ur havet, gräset som växte, kor som idisslade och producerade mjölk, mänskor som rörde sig i en viss frihet kring sina hem, runt viken. De såg mig, men inte så mycket som jag såg dem. De var i arbete, jag var en betraktare i vila.”
Men en dag, får han i båten en bläckfisk - djuret liknas vid säkerhetstjänsterna i ockuperade länder, hur de sträcker ut sina långa armar, suger tag, o samtidigt kan spruta bläck för att gömma sig o dölja skeendet från omvärlden - även om den vill hjälpa.
Krilon beskriver hur det är hans största rädsla, såväl filosofiskt som praktiskt, då han även en dag fick upp en bläckfisk, när han var på norskt semesterfiske. I panik jagar den krokade bläckfiskengobom fortfarande i vått , och blev han tvungen att avliva den k båten , ”hugga av arm efter arm”,
Det är en liknelse, men Krilon tycker han bevisar sin poäng om rädsla för bläckfisken - medans Tallius (samtidens medier?) besviket bara ville höra de blodtörstiga detaljerna.
Firma Gestau och Staph blir mer o mer aggressiva - även mot varandra.
Med Krilon utanför kretsen, är nästan alla nu bundna av kontrakt: de får bara göra affärer , i enlighet med de avtal de skrivit på:
Vissa kunder, vissa leverantörer, och Gestau ska ha inspektörer ute på alla firmorna.
De kvarvarande börjar ångra sig, o sakna Krilon.
Hovall (den nyktre alkoholisten?) får ett återfall, efter en promenad till stallmästaregården, och efter några glas börjar han samtala med (inbillade?) bordsgäster: Johannes Johannesson samt herr Corall.
Spännande grepp (även om Eyvind fortsätter med några av sina återkommande gubb-perspektiv: ”han gav henne en klapp på baken” samt ”den kom negerbetjänten”)
Hursom, Hovfall kastas ut i en tidsresa, ut till gamla Hagaparken, med 1700-talskläder, gamla museala saker, och till slut förvandlas de till kejsaren av Kina, som Hovall tycks dela med sig av visheter.
Samtidigt har Krilon flytt till Norge.
Han tar sig genom gränsen, lyckas med nöd o näppe gömma sig för tyska soldaterna, med viss hjälp av lokalbefolkningen, o smiter in i Trondheim. Här får han höra hemska vittnesmål från sina norska bekanta, om tortyr i tyskarnas fångläger.
Krilon har med en brevduva för att kunna skicka hem info till Sverige - kanske kan liknas med det hemliga nyhetsbrev, Eyvind Johnson arrangerade, för utsmugglibg till norgegrannarns i verklighetens 1942.
I Sverige väntar hans älskade Isabella, hemma hos Vanedens (holländska flyktingar), förgäves på livstecken från Krilon - som dock inte kommer. Hon hittas död, i Mälaren (brevduvan hade inte kommit fram)
I världen verkar tyskarna segra stort, borta i Ryssland.
I Stockholm:
Kamraterna väntar också Krilon, i synnerhet efter hans sorg - o till slut, mot augusti 1942, är han hemma igen.
Det blir en återsamling , hemma hos Krilon, där han återinväljs, o de olika medlemmarna äntligen kan dryfta sina bekymmer med varandra.
Krilon berättar om sina upplevelser i Norge, sorgen efter sin kvinna:
o meddelar dessutom: amerikansk hjälp är på väg. Gruppen enas om att - på något, ännu oidentifierat sätt - börja göra motstånd.
Återigen: stor bedrift av E Johnson. Möjligen en smula virrigt, med Kina-kopplingen (åtminstone jag fattar inte riktigt storheten i Kina, såhär i efterhand är de ju inte bara ”kloka” och ”visa” kanske, men låt gå): att han vågade skriva detta, mitt under kriget, är i sig en otrolig bedrift.
This entire review has been hidden because of spoilers.
May 20, 2024
Krilons kamp för frihet och medmänsklighet fortsätter. Även här skickligt invävt i berättelsen om individerna i grupp Krilon och deras verklighet, drömmar, fantasier, rädslor. Där del ett till stora delar utspelar sig i naturen kring Mälaröarna i Bromma, tar kulturen och konsten plats i del två. Båda som stärkande motståndskrafter när det mörknar i samhället och livet. Nu växer motståndet mot mörkret, man förstår att det behövs handling med risk för förluster. ”Friheten är en verklighet vi ständigt måste förvärva för att hålla kvar”. Hatten av för Eyvind Johnsons fantastiska berättarförmåga. Man måste givetvis fortsätta med sista delen när man nu lärt känna huvudpersonerna i all sin mänsklighet.
Displaying 1 - 2 of 2 reviews