Bläckfisk ger en inblick i en värld jag inte kände till innan och egentligen helst inte hade velat känna till. Den handlar om Emelie som lider av ätstörning och självskadebeteende. Hur ätstörningsvården fungerar (eller inte fungerar) med sondmatning och bältning av tonåringar.
Den berättas i flera tidsperspektiv, parallellt följer vi den på Gastronomen nyligen inskrivna Emelie med den vuxna Emelie som går på folkhögskola och försöker leva ett normalt liv. Där hon försöker äta och blir kär i den inte så sympatiska Yrsa. Och jag hejar på henne genom varje framsteg och bakslag.
Framförallt gillar jag hur relationen med mamman beskrivs. Och hur familjehistorien rullas fram bit för bit och kulminerar i något man inte riktigt kunde se skulle komma.
Och även om det är mörkt och man kan behöva pausa lite ibland under läsningen så flyter språket och det finns nånslags humor där under det svarta. En äkta feel bad roman.