Den sista boken om mordet på Olof Palme

by Jon Jordås

Efter det förbryllande utpekandet av Skandia-mannen år 2020 började Jon Jordås, dokumentärchef och producent bakom några av Sveriges mest lyssnade true crime-poddar, att gräva i mordet på Olof Palme.

Ur alla tusentals dokument som gjordes tillgängliga när utredningen lades ner framträdde en ny person ur skuggorna: enstöringen som bodde på promenad-avstånd från biografen Grand, och var ägare till en Magnum-revolver. Mannen hade tappats bort i utredningen flera gånger, visade sig på punkt efter punkt stämma in på FBI:s gärningsmannaprofil och var i perioder polisens hetaste spår. Trots detta är han i princip okänd för allmänheten.

Den sista boken om mordet på Olof Palme går igenom utredningen, från början till slut, och kastar ett nytt ljus över natten då Sveriges statsminister mördades.

Jon Jordås är dokumentärchef på produktionsbolaget Filt. Han har bevakat ett stort antal olika kriminalfall som journalist och bland annat jobbat med prisbelönta P3 Dokumentär om Palmeutredningen inifrån.

Genres: Nonfiction, True Crime, Sweden, Politics, History, Swedish Literature, Audiobook

174 pages, Hardcover

Published August 9, 2024

About the author

Jon Jordås är dokumentärchef på produktionsbolaget Filt. Han har bevakat ett stort antal olika kriminalfall som journalist och bland annat jobbat med prisbelönta P3 Dokumentär om Palmeutredningen inifrån.

Reviews

[Stefan Nordin · Rating 4 out of 5]

Helt säkra kommer vi väl aldrig bli på vem mördaren var men Jordås presenterar helt klart en mer trovärdig kandidat än Stig Engström.
Rappt skriven och utan dödkött.

[Tuvsilago · Rating 5 out of 5]

Den här boken drog in mig nästan läskigt mycket.

[Malin · Rating 4 out of 5]

3,5
Palmemordet känns som ett kaninhål det är lätt att falla ned i. Men det är ett kaninhål jag inte trillat ned i (än?). Trots det är det svårt att inte dras med när det kommer ännu ett spår. Innan jag läste den här boken hade jag bara läst en artikel i Filter där Skandiamannen förs fram som gärningsperson. I den här boken förs en annan person, Christer A, fram. (Heter alla Christer i den här utredningen?) Jag har ingen aning om ifall den här boken är mer rätt på det än någon av alla de andra teorier som förts fram under åren sen mordet, men det är lite kittlande på slutet när Jordås argumenterar för varför Christer A eventuellt skulle kunna vara gärningspersonen.

[Adrian · Rating 4 out of 5]

Klart som fan det var Christer A

[Niklas Laninge · Rating 4 out of 5]

NU är det väl löst? Lajka min recension om du kände samma sak efter att ha läst boken om Skandiamannen 😞

[Jonas Paro · Rating 4 out of 5]

Den handlar om Christer A, den mest trovärdige av de som misstänkts som eventuell mördare av Olof Palme. Det finns en lång kedja av ytterst anmärkningsvärda omständigheter kring honom som den havererade utredningen inte var överdrivet intresserade av att följa upp.

Kort och lättläst. För den någorlunda insatte inte så värst mycket ny information men den är välskriven, grundlig och mycket läsvärd.

[Axel Åhman · Rating 4 out of 5]

Älskar ett bra reportage. Får även den mest nitiske Skandiaman att tvivla.

[Johanna Stenhammar Velarde · Rating 4 out of 5]

Blev rädd i slutet

[Elsa · Rating 5 out of 5]

Läste den här i ett svep, sögs in. Den är rappt skriven och Jordås tar oss ner på brottsplatsen och vidare in i shitshowen Palmeutredningen som gör att vi aldrig kommer veta säkert. Men den här boken sticker ut mot mycket annat jag läst, teorin känns underbyggd, den fyller i luckor andra teorier misslyckats med och sista kapitlen så mycket av ett crescendo som man väl får. Och, att Leif GW ser Christer A som en trovärdig kandidat är inte ett helt irrelevant betyg

[Maja Markiola · Rating 3 out of 5]

Tog mig ur en lässvacka pga extremt spännande och lätt att ta till sig. Sen vet jag inte hur kvaliteten är i termer av innehåll, den har ju verkligen en tydlig tes och presenterar nästan bara sånt som försvarar den, men jag får väl läsa alla andra palmeböcker och återkomma!

[Lars Iselid · Rating 4 out of 5]

Förhoppningsvis är det sista gången jag läser en bok om mordet på Palme. Kanske är det den bästa. Kanske för att det är den tunnaste hittills. Kanske för att den troligtvis kommit närmast sanningen. En bok som inte säger mer än den behöver. Tack för det!

[Oskar Neij · Rating 4 out of 5]

Formen är rätt störande men massiv respekt för att han lowkey löste palmemordet bara genom att lock in med polismaterialet 34 år senare. Har pga nyfikenhet begärt ut förhören med Christer A från polisen (seriöst), och så kanske det finns lite fler bilder på honom där. Det riktiga mysteriet är varför en bok på 160 sidor har 47st kapitel🥀

[Ola Silvén · Rating 4 out of 5]

Första boken i jobbets nya bokklubb. Det är Christer A som gjort det. Övertygad!

[Udo · Rating 4 out of 5]

Han säljer sitt case bra, Jordås. Redigt och effektivt berättat i korta kapitel. Har hittills hukat för alla dessa Palmemordsböcker pga starka dårpippivibbar kring hela genren, men det här var bra.

[Feltan · Rating 4 out of 5]

Obligatorisk läsning för den intresserade men nu får det anses avslutat.

[Nick · Rating 1 out of 5]

Återigen en journalist som sladdar in på banan och löser Palmemordet.

Förhoppningsvis är titeln ironisk. Och jag antar att det inte är Jordås som skrivit den vilseledande texten på baksidan om att boken "går igenom utredningen, från början till slut, och kastar ett nytt ljus över natten då Sveriges statsminister mördades".

Det första påståendet faller på sin egen orimlighet i och med bokens ynkliga 170 sidor. Det är en otroligt ytlig beskrivning av delar av utredningen. För det andra så är det Jordås har att komma med Gammal skåpmat. Det enda nya är hans AI-experiment.

Tyvärr är Jordås lika ovarsam med fakta som till exempel sina kollegor Thomas Pettersson i Den osannolika mördaren och Lars Borgnäs i Olof Palmes sista steg. I likhet med Jordås är de tesdrivna och påstår sig även de leverera Sanningen ™

Märkligt nog för de fram tre olika sanningar.

Gärningsmannaprofilen
I stort sett hela Jordås case bygger på gärningsmannaprofilen, och redan där drog jag öronen åt mig.

Gunnar Wall redogör för "metodens" svagheter i detalj på sin blogg. Av vikt är att den togs fram efter att man redan hade en kandidat, nämligen Christer Pettersson. Och det var inte vilken kandidat som helst, han hade redan hunnit fällas i tingsrätten och frias i hovrätten för mordet på Olof Palme.

Hans-Gunnar Axberger, före detta justitieombudsman och huvudsekreterare Granskningskommissionen, konstaterar i sin bok Statsministermordet:

Den viktigaste begränsningen är dock att profileringen ska utföras innan någon misstänkt gärningsman blivit del av utredningen eller i varje fall av någon som med säkerhet saknar kunskap om den individen. Erfarenheten bedöms visa – och det gör väl även sunda förnuftet – att när profileraren har kunskaper om en misstänkt så påverkas resultatet, hur mycket vederbörande än anstränger sig för att avskärma sig. Den profil som gjordes om statsministermordet illustrerar riktigheten i detta.

Polisens arbete med gärningsmannaprofilen påbörjades 1993, sex år efter mordet och efter två rättegångar mot Christer Pettersson. Så med tanke på att profilen bryter mot metodens viktigaste begränsning, och dessutom var utförd av samma personer som var övertygade om den utpekade gärningsmannen Christer Petterssons skuld, är det kanske inte så konstigt att slutsatsen blir en ensam galning. Som man frågar får man svar.

Axberger skriver:

Dess praktiskt viktigaste slutsats är att brottet inte är resultatet av någon konspiration med flera medverkande utan att det begicks av en gärningsman som agerade ensam.

Att varken Jordås eller Axberger inte reflekterar över det uppenbara jävet att profilen utförts av personal vars ingångspunkt var att mördaren var en ensam gärningsman är häpnadsväckande.

Lustigt nog använder både Jordås och Axberger samma gärningsmannaprofil som bevis mot deras respektive gärningsmän, Christer A i det ena fallet och Christer Pettersson i det andra.

Till intäkt för profilens validitet tar de både Robert Ressler, en man som som tidigare arbetat med gärningsmannaprofiler i enheten BSU vid FBI (och av sin självbiografi Whoever Fights Monsters att döma inte är alltför ödmjuk).

En annan man som har en del att säga om Ressler och framförallt gärningsmannaprofiler är polisen Robert Keppel som bland annat utredde seriemördarna Ted Bundy och Gary Ridgway. I hans bok The Riverman har han följande att säga om den gärningsmannaprofil som FBI tog fram om barnamördaren i Atlanta:

We couldn't wait to hear what gems of wisdom would come from the BSU's agents, most of whom were only self-proclaimed experts in murder investigations and had never investigated one lead in an actual murder case. The FBI were the kings of follow-up but couldn't solve a crime in progress. Most local homicide detectives knew this. It was no surprise, therefore, that there were few friends of the FBI in this room. The profile of the probable killer provided by the BSU mirrored the wishes of the community, that is, the killer was white.

Barnamördaren visade sig vara en svart man.

Återigen är det värt att citera Keppel när han beskriver gärningsmannaprofilen av the Green River Killer som åratal senare visade sig vara Gary Ridgway:

Years later, what surprised me was that much of the same terminology and descriptions used in the report, which I believed to have been unique to the Green River Killer, appeared as the routine characteristics of sexual homicide offenders in the book Sexual Homicide, written by John Douglas and Robert Ressler of the FBI's BSU and Ann Burgess. My concern today is, has the profiling effort in serial-murder cases by the FBI been only a superficial guess about the background of killers in any series of cases?

Det går att ställa samma fråga om rutinmässiga beskrivelser av "den ensamma mördaren" smugit in sig i gärningsmannaprofilen även för Palmemordet. Tyvärr är det ingenting som Jordås (eller Axberger för den delen) reflekterar över.

Slarv eller vilseledning?
Precis som när jag läste Petterssons bok reagerade jag över författarnas fultolkningar, framförallt av vittnesmål. De är tvungna att göra så för att få sina teser att gå ihop.

Till exempel när han närmast suggestivt beskriver hur ett vittne som mött paret Palme bara ögonblick innan skotten noterar en man i blå täckjacka som följer dem:

Vittnet tänker att det är en säkerhetsvakt. Sedan får han intryck av att mannens sätt att gå är lite underligt och säkert beror på att han är äldre, alltså är han nog ingen livvakt. [...] Men ansiktet på mannen bakom statsministerparet la han aldrig märke till. (s. 48-49)

I själva verket har vittnet i förhör efter förhör varit tydlig med att mannen bakom paret Palme han såg var vittnet Anders B. Man får gå till Jordås källförteckning på sid. 176-177 för att läsa kommentaren "Det har länge spekulerats om huruvida Nicola F såg vittnet Anders B eller mördaren" men det är så dags det. Och att kalla det för att det "spekulerats" om detta är direkt missvisande.

Precis som Pettersson och Borgnäs måste Jordås misstänkliggöra vittnet Inge M för att få sin tes att gå ihop. Bland annat skriver Jordås: "I det första, kortfattade förhöret står att han sett en man komma upp bredvid paret Palme bakifrån". Först i det andra förhöret som hålls två veckor senare uppger vittnet att han sett en man stå och hänga i Dekorimahörnan.

"Jag är inte helt säker, men jag uppfattade det som att han stod redan där. Nu efteråt uppfattar jag det som att han måste ha stått och väntat." (s. 59)

Problemet, som så ofta i det här fallet (och som Jordås inte nämner med ett enda ord), är att det första förhöret är ett så kallat konceptförhör där polisen har sammanfattat vad vittnet ska ha sagt. Det betyder att vi faktiskt inte vet om Inge M har nämnt att personen stod i hörnan eller inte. Det andra förhöret är dock ett dialogförhör där varje replikväxling mellan vittnet och förhörsledaren skrivs ut.

Något märkligt så kopplar bara Jordås detta till det så kallade (och högst osannolika, för att inte säga omöjliga) mötesscenariot. Alternativet att det är en mördare som väntar utan att ha stämt träff med Palme nämns överhuvudtaget inte.

Ytterligare ett exempel är förhöret med Christer A den 26 januari 1995 där de talar om skattehöjningen som gick igenom precis innan mordet:

På frågan om vilket år höjningen genomfördes svarar han direkt: 1986. Polisen frågar inte om han minns vilken dag, vilket datum, som beslutet togs. Inte heller om han kommer ihåg var han befann sig när han hörde den där nyheten om börsfallet och aktiemäklarnas ilska. (s. 98)

Återigen så är förhöret ett konceptförhör, alltså en sammanfattning av vad som ska ha sagt. Vi vet inte om han svarar "direkt" rätt årtal eller vilka frågor som ställdes eller inte. Återigen nämner inte Jordås detta med ett enda ord.

Jordås fortsätter:

Men man återkommer till vad Christer A gjorde på kvällen den 28 februari. [...] I det här förhöret preciserar Christer A längden på sjukperioden (s. 98)

Jag kan inte förstå varför Jordås framställer det som att det är samma förhör. Utläggningen om sjukdomen nämns överhuvudtaget inte i förhöret i januari, det är hämtat från ett förhör som hålls över en månad senare, den 2 mars 1995. Även det ett konceptförhör, kan man väl tillägga (vilket Jordås naturligtvis inte nämner).

Faktum är att det första dialogförhöret med Christer A är från så sent som i januari 2000, nästan fjorton år efter mordet och sex år efter att han blev förhörd för första gången.

J'Accuse...!
Precis som de andra tesdrivna journalisterna väljer Jordås noga de tolkningar som mest misstänkliggör Christer A. Följande är bara ett par exempel.

Som en av åklagarna senare ska beskriva Christer A:s beteende: Han har efter mordet, sedan han flyttat från trakten, strukit omkring i omgivningarna kring mordplatsen. Det brukar man se som en omständighet som är alarmerande. (s. 112)

För det första, vad avses med "omgivningarna"? För de som inte känner till Stockholm så är alltså Sveavägen en av de största gatorna i staden, och mordplatsen är två kvarter från Kungsgatan, ett av de största shoppingstråken. Det är svårt att inte stryka omkring mordplatsen som ligger mitt i city.

Eller förhöret där han får frågan om han sett filmen Bröderna Mozart, filmen som Palme såg på bio precis innan han mördades. Christer svarar: "Nej. Men Palme hade tydligen sett den."

Direkt efter den repliken skriver Jordås:

Det verkar omöjligt att knäcka Christer A. Men polisen får i alla fall ytterligare en bekräftelse på vad de redan förstått, nämligen att Christer har koll på mordkvällens och polisutredningens olika detaljer. (s. 128)

Jag gick i lågstadiet när Palme mördades. Om det var något jag visste så var det att han hade sett Bröderna Mozart på bio. Säg mig den mediebevakning under de fjorton år som gått mellan mordet och förhöret där man inte har tagit upp vilken film han såg.

Scarface
Jordås skriver:

Ett proffs hade vidare tömt hela magasinet i Palme, eller åtminstone skjutit ett uppföljningsskott i huvudet för att vara säker på att uppdraget blivit utfört. [...] Ett skott i ryggen behöver inte innebära döden. (s. 24-25)

Även här går Jordås hand i hand med Axberger som också vilar sig mot Resslers bedömning av skottets placering vilket skulle bevisa att det rör sig om en amatör:

Skottets placering. En professionell gärningsman skulle ha placerat skottet i offrets bakhuvud. Tillsammans med en ändamålsenlig ammunition hade detta varit det enklaste och effektivaste sättet om syftet var att döda statsministern. Ett skott i den region som gärningsmannen valde är effektivt men träffytan är relativt liten och det är lätt att missa. En professionell gärningsman skulle inte ha chansat på det.

Här hajade jag till, för det går rakt emot vad svenska experter sade då de intervjuades av Palmekommissionen som alltså Axberger satt i. Stycket från Palmekommissionens utfrågning med Kari Ormstad den 24 april 1995 är ganska långt men värt att citera i sin helhet:

Tora Holst: Jag skulle gärna vilja veta, om man inte hade satt skottet där utan någon annanstans på ryggtavlan eller mot huvudet. Hur stor hade chansen varit att överleva då? Var det ett särskilt bra ställe att skjuta på?

Kari Ormstad: Ja, det är ett väldigt bra ställe. Ryggtavlan är stor och den rör sig inte så väldigt mycket. Huvudet snurrar ju så här. Man tittar på något, man böjer sig framåt, man skakar på skallen. Dels är den liten, dels är den mer rörlig och dels är det ganske store möjligheter att man överlever ett skott i huvudet. Det ska prickas väldigt bra för att man med säkerhet inte skall överleva. skott i huvudet kan vara förenliga med livets fortbestånd om man får optimal behandling. De kan också vara dödande förstås. Men det är alltid en risk då att den skadade skall överleva och berätta och kanske till och med ha sett något.

Det är ganske riskfyllt att skjuta folk i huvudet. Men att skjuta på något som är en halvmeter brett och 70 cm högt är lättare. Man uppnår lättast sin avsikt att döda om man siktar nära mitten. Det spelar ingen roll om man träffar ganska högt eller ganska lågt. Även vad bredden angår så har man mer än 10 cm att gå på. Om man träffar 3, 4 till höger eller 3, 4 till vänster spelar inte så stor roll. Visserligen kan man då missa ryggmärgen, men det gör ju inte så mycket om man i alla fall sliter av antingen kroppspulsådern som ligger lite åt vänster, stora hålvenen som ligger lite åt höger eller stora lungpulsådrorna som grenar sig väldigt tidigt. Så något av detta prickar man om man håller sig 5 cm på var sin sida av kotpelaren. Om man träffar 10, 15, 20 eller 30 cm ovanför midjan, det spelar ingen roll. Så det är ett välplacerat skott. Skytten prickade alla strukturer som borde utsläckas för att omedelbart försätta Palme i medvetslöst, orörligt och ej reparerbart skick. Men han skulle kunnat klara sig med mindre precision.

Granskningskommissionens betänkande SOU 1999:88 sammanfattar de svenska experternas vittnesmål :

Skottet mot Olof Palme var enligt vad som uttalats av rättsmedicinsk expertis närmast optimalt om syftet var att döda. (s. 150)

En av författarna av utredningen? Hans-Gunnar Axberger. En annan som har Granskningskommissionens betänkande som en "viktig källa"? Jon Jordås. Man kan bli lite nyfiken på varför båda mörkar de svenska experternas slutsatser i sina böcker.

Enda gången som Jordås kommer i närheten är när han skriver "I Sverige är många av uppfattningen att statsministern föll offer för ett perfekt skott, som ju med facit i hand var direkt dödande" (s. 28). Det kunde kanske ha varit smakligt att istället för ett dunkelt "många" peka ut att det faktiskt handlade Granskningskommissionens egna rättsmedicinska expertis.

AI
Experimentet med AI är så löjligt att det inte ens är värt att bemöta. Återigen har Gunnar Wall gjort ett utomordentligt jobb med att såga experimentet längs fotknölarna här och här.

Slutkläm
Det är inte omöjligt att Christer A skulle vara gärningsmannen. Han är absolut en intressant möjlighet, kanske en av de mest intressanta. Men den här tunna och slarvigt skrivna boken övertygar inte. Finns det några som helst moraliska betänkligheter hos dessa journalister när de - på så här lösa boliner - pekar ut sedan länge avlidna personer som mördare? Är journalistiken i Sverige idag så här slapp?

[Anton · Rating 5 out of 5]

Ännu en väldigt spännande potentiell gärningsman med massor av sammanträffanden och indicier. Jon Jordås levererar ett riktigt bra case men säkra kommer vi ju aldrig kunna bli utan riktiga bevis. Ändå otroligt läsvärd och fascinerande!

[Emil Rapp · Rating 5 out of 5]

Oj oj oj! Man hade ju blivit Palme-överintresserad av mindre. Välskriven bok som ordnat lägger upp en berättelse som inte kan ses som annat än mest trovärdig. Korta, kärnfulla kapitel som betar av en del i taget. Tror alla ni som följer mig på Goodreads hade gillat den.

["Robert Ekberg" · Rating 3 out of 5]

Ja, varför inte. Men kursiverar du finansvalpar igen stänger jag av routern din.

[Erik Pettersson · Rating 5 out of 5]

Äntligen en bok om Christer A! Bra upplägg, hade gärna fått vara 100 sidor till.

[Rasmus Nörby · Rating 5 out of 5]

Rekommenderas starkt!

[Allar Piirsoo · Rating 5 out of 5]

Där var det klart. Skönt! Nu kan vi gå vidare.

[JW · Rating 3 out of 5]

En mycket tunn bok om det i mitt tycke "hetaste" spåret i den nu nedlagda Palmeutredningen.
Den fungerar säkert bra för icke-invigda inom ämnet, men för den mer insatte känns den ganska ytlig i sitt hoppande narrativ.

I jämförelse med Filters bok om "Skandiamannen" så presenterar denna åtminstone några punkter som enkelt målar "Christer A." som betydligt mer sannolik gärningsman.

I fallet "Skandiamannen" är den enda konkreta punkten faktumet att han befann sig vid mordplatsen runt tiden för mordet. Resten är 100% spekulation.

I fallet "Christer A." finns också en hel del spekulation, men här har vi ett vapen av rätt kaliber (som försvann innan det kunde provskjutas) samt en personlighet som enligt statistiken bör vara mycket mer intressant än grafikern på Skandia.
Dock finns inget som binder honom till platsen, men hans bostad var bara en kilometer bort och han saknade alibi för kvällen.

Boken tar även stöd av den grundligt utformade "Gärningsmannaprofilen" (Olsson/Åsgård) som gjordes 1994.

Om man är intresserad av att sätta sig in mer i detta spår i Palmeutredningen kan denna bok vara en bra ingång.

Betyg: 5/10

[Sammy · Rating 2 out of 5]

Det är en sammanfattning av de bevis som finns runt en misstänkt man i Palmeutredningen. Den är lättläst, men det är i flödet, i översikligheten som den brister. Som helhet påvisas den pseudonyma mannens skuld, men det får mig också att tvivla på bevisen, riktningen och slutsatsen, eftersom den är så... nätt.

[André Millom · Rating 4 out of 5]

Troligtvis är det inte den sista boken, men det kanske borde vara det? Åtminstone är detta den mest intressanta boken jag läst om Palme-mordet och den fakta som presenteras är besynnerlig. Är det den verklige mördaren som pekas ut här? Det känns faktiskt så...

[Jens Zingmark]

Ett slumrande gubbintresse av Palmemordet har återuppväckts.
Boken går undan, den är välberättad och övertygande i sin argumentation.

[Elin Hjelmestam · Rating 3 out of 5]

Omg det va christer a

[Albin · Rating 5 out of 5]

Lösningen

[Greta · Rating 3 out of 5]

hmmm

[julia · Rating 4 out of 5]

(3,5/5)
Jag har faktiskt aldrig läst något liknande förut men efter denna bok tror jag att jag kommer göra det igen. Tycker den var intressant, trovärdig och om man generellt är intresserad av true crime eller dylikt så tror jag att man gillar den här.