Vid skolstarten 2018 lanserar Stockholms stad det digitala skolsystem som ska göra Sverige till ett föregångsland. Lappar, e-post, facebookgrupper och bloggar städas bort. All kontakt mellan lärare, föräldrar och elever får nu bara ske via den nylanserade Skolplattformen.
Men satsningen blir ett fiasko. Brister, buggar och säkerhetsluckor prövar lärarnas tålamod, föräldrarna protesterar och konsultfirmorna som byggt den utskällda plattformen fortsätter att skicka fakturor på miljonbelopp. När en grupp föräldrar får nog och skapar en alternativ skolplattform som faktiskt fungerar svarar tjänstemännen med polisanmälan och IT-sabotage.
I Olle Lidboms rafflande berättelse om Skolplattformen får vi följa lärare, föräldrar, konsulter och tjänstemän, från de första drömmarna om en IT-satsning i världsklass till beslutet att skrota det projekt som kostade skattebetalarna över en miljard kronor.
Obligatorisk läsning för alla skattebetalare. Stort tack till författaren för denna gärning. Hoppas boken blir årets julklapp till alla tjänstemän i offentlig sektor och konsultjättarna som skor sig på dem.
Sannolikt lär dock hela debaclet glömmas bort men kanske kanske nämnas nästa gång en kommun köper IT för en miljard kronor.
Lagen om offentlig upphandling, parad med okunniga beställare och cyniska leverantörer, har kostat enorma summor pengar och krångel. Jag har själv suttit med i såna och slitit mitt hår över att ingen inblandad ens funderar på vad skiten ska vara bra för; bara vi får betala för mycket för nånting som inte funkar så har processen följts. Så att någon skriver en stor gravskrift för clusterfucken som var Stockholms skolplattform är välkommet. Synd bara att det ska vara den här.
Lidbom har så mycket att utgå från här. Men han har bestämt sig: det här ska bli nånting för vanligt folk att läsa, då ska det vara ett spännande upplägg med flera tidslinjer, med rebelliska hjältar (nästan alltid män), klantiga kommunalanställda (nästan alltid kvinnor) och onda konsulter (förutom när de påpekar problem, då får de också vara hjältar tills det visar sig att det är de som tjänar på att rätta problemen). I stället för tydliga redogörelser för problemen med både processen och resultatet får vi eviga lösryckta anekdoter, presenterade i långa drapor med överskriven prosa som bara förvirrar. När Lidbom väl hittar en hånfull bild han gillar - en projektledares småländska dialekt, en lokals inredning, hjälmarna på cyklisterna på cykelvägen utanför utbildningsförvaltningen - använder han den igen och igen och igen som om det hade nånting alls med saken att göra. Här finns väldigt mycket intressant att läsa; men herregud vad du får ligga i för att få ut det. I slutändan vet den oinsatte läsaren inte vad som hände, varför det hände och vem som är ansvarig - men arg blir man ju, det räcker väl så.
Ironiskt nog blir boken alltså ett exempel på samma problem som skolplattformen: Om du sätter någon som saknar kunskap om ämnet och förmåga att kommunicera vad han vill få fram på att lösa ett problem som ingen riktigt definierat blir det bara pannkaka.
Började året med att äntligen läsa ut den här surdegen. Alltså jag älskar att han skrivit boken och det är hemskt hur det får gå till. Vill spy av konsultsummorna. Men för mig fungerade det dåligt att hoppa mellan nu- och dåtid i kombination med många namn och summor. Jag tappar intresset när det bara noggrant beskrivs ännu fler steg åt helvete, ännu fler konsulter, nya politiker osv. Hade älskat om det gick att förmänskliga ännu mer, som med exemplet med kvinnan med gömda personuppgifter. Började lyssna på den men det klarade jag inte alls, läste den istället.
Väldigt intressant läsning om hur skattepengar kan hällas ut i ett bottenlöst hål. Man blir mörkrädd och trött; men förhoppningsvis kan någon lära sig något om hur fel det kan gå i dåligt styrda organisationer.
Tyvärr är boken rätt repetitiv. Men jag tror att det är för att Stockholm stads IT-misslyckanden är ett långt led av att liknande misstag upprepas om och om igen. På samma sätt som att häggen blommar varje år, om och om igen. Även detta upprepas i boken.
Författaren gör ett bra jobb då det kommer till att beskriva vad som hände och lyckas på något mirakulöst sätt få mig än mer upprörd över spektaklet, än vad jag redan var. Tyvärr tar författaren inte tillfället i akt att analysera hur och varför det kunde ske och jag saknar en diskussion kring vad vi kan lära oss inför framtiden. Boken följer därmed ett mönster av vår tid; läsaren får gotta sig i att få sin ilska och världsbild bekräftad - det känns skönt att veta att andra delar ens moralisk-etiska världsbild - men uppmuntras inte att se bortom det emotionella. Det gör att boken är "skön" och underhållande att läsa men den kommer tyvärr inte lämna något bestående intryck på varken läsaren eller samhället i stort. Tyvärr, för potentialen till något större fanns där.
Lättläst bok om situationen. Jag kunde leva utan beskrivningarna med natur eller skolavslutningar som skulle sätta kapitlet i tidskontext, men det var bara att skumma.
Likt all journalistik, är man lite insatt i det tekniska av ämnet så ser man saker man anser är faktafel i texten. Samt att jag inte uppskattar användandet av ordet ”konsult” som nästan skällsord- i min erfarenhet vill alla utföra arbete dom kan känna stolthet över, oavsett om de är anställda eller konsulter. Sen absolut, konsultfirmor har sina affärsmodeller som inte alltid främjar beställarnas intressen. Men men.
Den viktigaste slutsatsen kommer i prologen: vad är det i hur våra system med offentlig verksamhet, upphandling, ansvarsfördelningar etc. är uppsatta som gör att vi i sverige ofta verkar ha stora IT projekt som helt misslyckas? Eller händer det lika ofta i andra länder? I det privata är man ju van vid att en del projekt misslyckas, är det att vi inte kan acceptera det i offentligheten? Jag vet inte. Ska försöka följa diskussionen kring ämnet mer framåt.
Skräckhistoria om hur konsulter och tjänstemän som ville göra sig ett namn kostade Stockholm stad oerhörda pengar på ett skitdåligt IT-projekt. Otroligt välresearchad bok, och jag gillar verkligen att det finns folk som gräver i såna här mindre ”attraktiva” skeenden och skandaler. MEN att boken skrivs så att några övre medelklass IT-entrepenörer från Bromma som drygar sig på twitter är hjältarna får blodet att koka i mig, och sänker betyget något.
Jag är så glad över att det finns journalister/författare som undersöker och gräver och tar reda på saker! Kan bli matt när jag tänker på hur mycket jobb och tid en bok som Skolplattformen måste ha tagit. Fem av fem jobbat Olle Lidbom!
2018 lanseras Skolplattformen, Stockholms stads gemensamma it-satsning som ska omfatta alla skolformer från förskola till komvux. Redan innan lanseringen har varnande röster hörts, och det som skulle andas framtid och inovation blir istället ett totalt haveri där varken elever, lärare eller föräldrar lyckas orientera sig eller få fram information. Olle Lidbom hoppar fram och åter i tid, och bland personer, för att försöka förstå hur skattebetalarna fått betala över en MILJARD på ett oanvändbart system.
Nu kanske en och annan tänker: "Men jag jobbar ju inte i skolan, det här är inte för mig" men där har man fel! Alla som någon gång svurit över ett idiotiskt system, upphandlat och konstruerat av folk som inte ska jobba i det, kommer att ha behållning av Skolplattformen. Samma för alla vi som betalar skatt och hoppas den går till vettiga saker! Det är horribel läsning! Vi följer bland annat en föräldragrupp som till sist ruttnar och gör en egen app (som fungerar) och hur Stockholm stad, istället för att säga tack, använder mängder med pengar för att sabba föräldrarnas app. Ofta som resultat att Skolplattformen mår ännu sämre. Skolplattformen är också ett lysande exempel på hur "ingen" är riktigt ansvarig. Folk byts ut, konsulter kommer och går, de som attesterar fakturorna i enda änden vet inte ens vad orden på specifikationen står för. Om det står något alls! Och att snacka och ha visioner är guld! Hur ihåligt det än är.
Jag tyckte Skolplattformen var toppenbra! Som en kollega sa är den nästan skriven som en deckare och Olle Lidbom har en sarkastisk humor som jag uppskattar mycket.
När Stockholms stad i slutet av 2011 behövde ta in hjälp inför mastodontupphandlingen vände de sig till in-konsulterna Gartner. Konsultföretaget saknade erfarenhet av såväl offentlig upphandling som it-stöd för skolan, men hade däremot konferensanläggning längst Medelhavet - mässor som hölls på soliga, behagliga platser som Nice och Barcelona där Stockholms stad varit flitiga besökare, oftast på senvintern, när det samtidigt var kallt och blåsigt hemma i förvaltningarnas kvarter. s. 91
Otydligheterna i det som Alvesson kallade floskler väckte samtidigt självförtroende hos både tjänstemän och konsulter. Det fick alla att känna hur de arbetade för ett högre syfte. De kunde förändra något och skapa kämparglöd, även om ingen riktigt kunde mäta hur man lyckades med visionen »att göra Stockholms stad till världens smartaste stad «. Vilken annan stad var smartast? Och i vilken måttenhet mättes »smart «? Den som frågade Hellenius fick flera kryptiska svar: »Det gäller bara att ha uthållighet i transformationen. Att fånga upp initiativ i hela organisationen.« Hennes röst var lugn och varm. Utbildningsförvaltningen hade redan, enligt Hellenius, »hittat kraft och utrymme för att jobba agilt och testa oss fram utan att tappa stabiliteten.« s. 135
Tiderman tycker inte heller att eDok gått över budget. De hade bara fattat nya beslut och skjutit till mer pengar för att det funnits kvalitetsproblem och förseningar som behövde åtgärdas. s. 275
You can't make this shit up!! Läs Skolplattformen, elda under er vrede och känn ett litet (litet) hopp om att "vanliga människor" ändå protesterar och gör vad de kan. Och (och!) system som inte fungerar, ja då kommer ALLA som ändå är tvingade att jobba i dem jobba runt. Börja använda egna lösningar, facebookgrupper kort och gott göra vad som behövs för att den faktiska verksamheten ska kunna fortsätta. Sanning! Det bekräftar för övrigt den bra boken Jävla skitsystem (Jonas Söderström).
Och ja, jag jobbar kommunalt med olika system som fungerar... sådär!
Varför För att läsa om stora projekt, i detta fall IT-system, som där de som ska leda lovar mycket, men är immuna mot kritik, levererar dyrt, dålig kvalité och det tar lång tid; samtidigt som vi ska värna om det öppna samhället.
Takeaways Mörkläggning, konsulter och bluff. Mycket påminner om ”konsulterna” boken om nya Karolinska. Men det är viktigt att påminnas att 90% av stora projekt misslyckas med att utföras enligt tid och budget (8,5% håller tid och budget). Planerings-fällan (planning fallacy), överdriven optimism (overconfidence) att tro att det går snabbt, billigt och effektivt utan att fråga användare och inte avbryta projekt - fler projekt borde avbrytas innan de startar (confirmation bias, sunk cost fallacy). Fokus på prestige och inte nytta - fel fokus.
Utan att göra RCT. Reference class forecasting; hur lång tid har liknande projekt tagit? Det som sticker ut är maktspel och mörkläggning. Det finns en tid och en plats för sekretess, men huvudregeln är fri information.
In short
“Projects go wrong not because we don’t know how to do them right, but because we choose not to follow the hard rules that work.”
Possible Solutions: front loading (slow thinking), RCT and risk analysis.
Kraljic matris; var är verksamhetsnyttan, totalkostnad och samarbete? (Strategiskt) dessutom beroende av en leverantör.
Citat, s 31:
”Med en kusligt förebådande varning konstaterade tjänstemännens rapport att skräddarsydda lösningar nämligen hade fyra problem: De blir ofta sämre dokumenterade, de är svårare att underhålla, de är personberoende och de blir alltid dyrare. Utbildningsförvaltningen bedyrade att de skulle följa strategin.”
Citat, s 125:
”Var metoden, erfarenheten eller kvaliteten avgörande blev det en skönhetstävling där företagets erfarenheter vägde tyngst. Men ofta var det som astronauten John Glenn sa när han fick frågan om hur det kändes att gå ombord på rymdskeppet Mercury 6 vintern 1962:
”Jag kände precis som du skulle känna om du var på väg att skjutas iväg och visste att du satt inuti två miljoner delar - alla byggda av den som erbjöd det lägsta budet i en offentlig upphandling.”
Inte bara i rymden, utan även i Stockholm var det mesta som köptes in av kommunen köpt av lägstbjudande.
Stora myndigheter och kommuner hade redan sina favoritleverantörer, precis som Stockholm stad redan hade Tieto.” (Sidan 125)
Jag hade inte förväntat mig att fångas så av den här boken. Den är intressant och faktiskt spännande på ett sätt ett reportage om kommunal upphandling och utveckling av IT-system för skolan inte borde vara. Den är smart upplagd där man alternerar skildringen av hur utvecklingen av Stockholm stads skolplattform gick med berättelsen om föräldrarna som valde att utveckla en egen app för att få systemet att fungera och utsattes för rena trakasserier från utbildningsenheten och dess jurister. Som kommunalanställd de senaste 25 åren kan jag absolut se hur hela det här haveriet kunde ske. Det är en klassisk kombination av inkompetenta chefer med storhetsvansinne och konsulter som hela tiden ser till att fylla sina egna fickor med kommunala medel utan att åstadkomma något av värde. Det händer varje vecka i olika svenska kommuner. Skillnaden här är att Stockholm gjorde det i monumental skala. Lätt en av årets bästa reportageböcker.
Pendlar mellan 1 och 5 genom hela boken. Otroligt bra att någon granskar och beskriver detta totala haveri till upphandling och implementation. Bitvis onödigt mycket miljöbeskrivningar. Försöken att göra den mer ”tillgänglig” och romanlik med omfattande backstories faller platt och blir bara irriterande istället. Hade hellre sett en kronologisk genomgång av vad som hänt än detta. Konsulthatet som genomsyrar boken är inte heller direkt klädsam.
Sträckläste med fascination och lite skräck. Tror lärdomarna i boken handlar om så mycket mer än enskilda personer, beslut eller appar. Hur man ska göra något åt det stora är den svåra frågan.
I'd prefer the book to be a bit more matter of fact and less flourish, there was a lot of focus on immaterial details that painted a picture, that sometimes also felt somewhat one sided and simplistic. Finally, the structure of the narrative felt unnecessary: instead of following the story linearly, it had two threads and interleaved them, which resulted in a lot of back and forth, and ultimately a lot of confusion.
However, the presented case is very interesting and I'm happy that the book exists and that I've read it.
Skolplattformen, vilket erbarmligt skitprojekt! Boken om spektaklet är tyvärr ingen höjdare heller. Den hade i mitt tycke tjänat på ett bättre språk, en mindre raljant ton och ett mindre tjatande om rena larvigheter (typ beskrivningarna av plattformen som en sladdosa med legobitar, av upphandlingar som skönhetstävlingar och av den nya it-företagens namn som Star Wars-minnande. Jag hade också föredragit en tydligare kronologi, färre genanta formuleringar ("Investerarna tog avstånd från den gamla kapitalismen genom att sätta på sig en quiltad Patagoniaväst", "De bevittnade presentationen med armar knutna tätt intill kroppen", "Hans förhoppning var att Stockholms stad hade lärt sig något. Att de förstått att de behövde bygga en skateboard, inte en monolit.") och större begriplighet (hur gick det egentligen till när Christian flyttade sin BBS-server till Höglandsskolan? Som boken är skriven tolkar jag det som att det var Televerket som myndigt ombesörjde flytten) och så vidare.
Bra grävt och bra sammanfattat. Jag följde debatten på håll som utvecklare, men saknar den personliga kopplingen av att inte ha barn på skolan. Boken hoppar mellan tidslinjer och beskriver händelser och personer som om det vore skönlitterärt. Felfria hjältar och icke namngivna konsulterna blir som en massa av ondskefulla Disney-hyenor som går att måla in i ett ”bad guys”-hörn. Saknar tyvärr diskussion kring varför och hur. Vältrar sig lite väl mycket i ångesten och frustrationen, vilket leder till ett ältande som saknar framtidsutsikt. Användarcentrerad utveckling och ”evangelister” i all ära, men hur ska det kunna ske i praktiken i samrörelse med LOU? Det hade lyft det till ett monument i samhällsdebatten, men blir tyvärr mest en anekdotisk bok trots det enorma researchandet.
Intressant och välskriven, man baxnar över Stockholm stads hantering av denna fråga. Lättläst, även om en del IT-detaljer enligt IT-personer inte är exakt rätt beskrivna (det spelar ingen roll för de som inte är IT-personer).
Men: jag är så innerligt trött på böcker och reportage som börjar "i slutet", in media res, ett "spännande" möte och sedan - ka-boom - åker vi tillbaka i kronologin och börjar från början. Det känns som att alla reportage och dokumentära böcker börjar på det sättet nu. Jag förstår tanken - man vill dra in folk - men det GÅR också att börja böcker "från början" och göra dem intressanta ändå. Snälla, kan någon göra det IBLAND...
Borde läsas av alla som hanterar IT-projekt i offentlig förvaltning. I boken berättas hur Stockholms stad, gång efter gång, gjorde okloka upphandlingar och i slutänden slängde ut över en miljard kronor på ett projekt som bara kan kallas totalhaveri. Det är upplysande att se hur man dessutom kastade ut hundratusentals kronor för att sabotera för Öppna Skolplattformen. En mycket bättre klient som byggdes som öppen källkod av några entusiaster.
Välskrivet, bra berättat och faktiskt riktigt spännande trots att man vet hur haveriet med Skolplattformen ska sluta.
Också en bok som gör att man blir förbannad. Inte bara för Skolplattformen som misslyckat it- haveri, utan också för att det läggs så otroligt lite resurser på skolan.
Nu 2024 får Stockholm Infomentor, ett system som vi i Malmö bytte ut inför skolstarten 2024 mot ett annan färdig produkt, Unikum. Funkar de? Ja typ. Men är de bra? Nä.
Informativ, men driver narrativet om den onda kommunkvinnan med dyr handväska och bakgrund som slöjdlärare mot de it-kompetenta underdog föräldrarna på ett vinklat sätt. Dock känns boken aktuell nu när provplattformen för nationella proven blev cancelled (uppskjuten ett år) en månad innan proven ska genomföras efter att Sveriges skolor lagt många timmar på att försöka lära sig en väldigt tafflig plattform som kostat 800 miljoner. History repeats itself.
Fantastiskt tragikomisk läsning, i synnerhet om du jobbar inom IT eller själv har drabbats av den titulära plattformen. Även om du inte har någon erfarenhet av IT-branschen så har Lidbom skrivit en mycket lättläst och pedagogisk skildring av detta eländiga projekt som kostat orimliga summor pengar.
En skicklig men frustrerande bok om ett av de stora slöserierna, men också viktiga tankeskillnader mellan de två huvudsidorna i konflikten. Den här boken borde läsas av alla som funderar på att genomföra stora statliga, kommunala eller regionala projekt - och sedan lära sig av dess läxor.
En oerhört upprörande lösning om missbruk av såväl skattepengar som makt. Hur Stockholms stad också utan att göra kontroller eller bry sig om avtalen hamnar i knät på konsulter.