Karin Boyes roman För lite i nyutgåva med efterord av Johan Svedjedal.
Boken handlar om en författare som heter Harald. När berättelsen börjar är han allmänt nedstämd för att han tycker sig ha tappat greppet om sitt liv och vad han håller på med. Han debuterade 15 år tidigare med en diktsamling som gjorde succé. Då hyllades han av kritikerna och betraktades som ett nytt löfte. Sedan följde några romaner som också var bra, men därefter gick det sämre och sämre.
Den huvudsakliga förändringen var att han så plötsligt blev familjeförsörjare. När hans tillfälliga flickvän Gertrud råkade bli gravid för tio år sedan blev det nödvändigt att genast gifta sig och inom kort hade han både Gertrud (som blev hemmafru) och två söner att hålla med allt vad de behövde.
Det innebar att han inte kunde fortsätta skriva dikter och seriös prosa, för det gav inte tillräckliga inkomster. Så nu, när romanen börjar, är han fast i "brödskrivandets" svåra position. Hans jobb är att skriva "enkla krönikor och förtjusande noveller för den glättade veckopressen".
Han trivs inte alls med sitt liv. Kärleken mellan honom och Gertrud har falnat och han har dålig kontakt med sönerna. Och skrivandet går på tomgång. När han drömde om att bli författare var det inte denna verklighet han såg framför sig.
Men så dyker hans ungdoms stora kärlek Thea upp. Hon har varit borta från Stockholm i fjorton år och gjort karriär som konstnär i Berlin, nu flyttar hon in i en bostad med ateljé på promenadavstånd från Harald.
Strax förändras allt. Harald som alltid gått långa morgonpromenader för att samla idéer till sina krönikor börjar nu passa på att besöka Thea i hennes ateljé. Deras möten blir allt viktigare för honom. Han minns hur det var att syssla med meningsfullt skapande. Att börja på nytt med Thea är en tanke som lockar. Men han kan samtidigt inte tänka sig att svika Gertrud och sönerna. Finns någon utväg?
Berättelsen om Harald (som på ett djupare plan har likheter med vissa inslag i författarens liv), handlar om kampen för mål och mening i tillvaron och om hoppet att till sist hitta sann kärlek.
Boken kom ursprungligen ut 1936. Här är den i efterlängtad nyutgåva. Johan Svedjedal har skrivit ett efterord som berättar om Karin Boyes liv under dessa år och om just den här romanens betydelse för hennes författarskap.
She is perhaps most famous for her poems, of which the most well-known ought to be "Yes, of course it hurts" (Swedish: "Ja visst gör det ont") and "In motion" (Swedish: "I rörelse"). She also wrote a few novels including "Kallocain". Inspired by the rise of National Socialism in Germany, it was a portrayal of a dystopian society in the vein of Orwell's Nineteen Eighty-Four and Huxley's Brave New World (though written almost a decade before Nineteen Eighty-Four). In the novel, an idealistic scientist named Leo Kall invents Kallocain, a kind of truth serum.
Boye died in an apparent suicide when swallowing sleeping-pills after leaving home on April 23, 1941.
Sommarboktips från Filosofiska Rummet i P1. Vem vill inte försjunka i en okänd Boye och läsa ett verk som innehåller uttrycket "till yttermera visso", ej poserande.
Om att i livet unna sig att vara självupptagen bohem eller bry sig om barnen (!) och "elektricitetsräkningen", det är frågan. Konsten eller livet. Om att "vara hungrig, men inte på bröd". Om "de livsviktiga och hemlighetsfulla skaparkrafterna".
Spännande skildring av livet i Stockholm eller Sverige på den tiden: det eldas i kakelugnar (hett nu!) och sovs i äktenskapliga utdragssoffor (inte så hett nu). I gatubilden finns spårvagnar och "färgsken från ljusreklamerna". Vill gärna läsa och äga den här i pappersform. Inläsningen störde upplevelsen, dessvärre, även om jag inte vill vara DEN personen som klagar på någons dialekt. Min egen är mkt egendomlig.
Tvåsamhetens tristess ställs mot den fria själen Thea, ex:et som lever barnfritt som skulptris och typ semestrar vid Lago Maggiore.
hade inte hört talas om denna innan, men som vanligt är boye fantastisk. tyckte mycket om den här boken även om den lämnade en KLUMP i MAGEN # det är svårt att vara människa # rättvisa för gertrud # för lite
En liten nätt bok som jag fått till låns. Fylld av ytterst välskriven, stundtals högtravande (eller kanske bara gammaldags?), prosa. Omständigheterna dras sannerligen till sin spets mot slutet till. Men även innan dess känns slutsatsen klar. Ändå förstår jag Harald och hans samvetskval även om vägen han borde gå är så uppenbar. Ständigt aktuella frågor om livets svåra avvägningar, trots sina år på nacken.
“Jag kunde snart bli försvarsadvokat”, tänkte han bittert, ty han märkte, att alla de ensamhetens infall, som förr format sig till dikt, numera funtade sig till försvarstal inför Gertrudes beskyllningar.
Författaren Harald Måhrman lever i en ensam verklighet. Han lever i en tidsanda präglad av samhälleliga oroligheter. Spänningar mellan samhällsklasser. Nyborgerliga ambitioner. En uppbrytning av sedlighet; en tid av moderna ambitioner. Men trots detta tycks en viss tidlöshet infinna sig i Måhrmans dilemma. Personliga åtaganden som ligger bortom en diskurs om val; åtaganden som tycks vara konsekvenser av aktiva val, samtidigt som valet aldrig riktigt kunnat vara något annat. Harald vantrivs, och blir bestört över att se sig själv; en ängslighet väcks av att se vad andra blivit. Det kanske är därför han undviker att komma andra nära - för att inte påminnas om vad han själv kunnat bli?
Men där står hon; Thea, hans tämligen svala ungdomsintresse, en flytklinje ur den alienerade tillvaron. Visserligen till åren, men ändå samma; ungdomen utbyten med en särskild hållning, som inte förringar dragningen Harald känner, men ändå kvarstår spår av ungdomen. Har hon behållt mer av sin ungdom än Harald? Är det Thea han söker, eller är det den förlorade tiden som Harald drömmer om?
I denna tillvaro navigerar Boye med hjälp av flera perspektiv; Psykoanalys för att djupdyka och kartlägga eventuella motivationer. Sociologisk analys i förhållande till relationerna mellan kön och familjedynamik. Marxistisk inramning uttryckt i en konflikt mellan konstnärlig idealism och materiella förhållanden. Vad innebär det att skapa sig själv? Vad innebär åtaganden för denna skapelse?
Det jag mest uppskattar i boken är hur ypperligt Boye orienterar sig i dessa perspektiv, och blandar dem för att finna nya sätt att levandegöra tidlösa frågor. Föga förvånande, med tanke på Boyes egna kontext i den tiden. Nog finns det en hel del identifikation av Boye i många av karaktärerna som presenterats, och jag tror även att samtliga läsare kommer identifiera sig med flera av karaktärerna. Kort, men innehållsrik tämligen lättläst prosa!
- Jag har ju ingenting med din livsföring att göra, bröt Thea tystnaden. Mer än på en punkt: vad du har att ge - för det är inte bara ditt. Det är mitt också, och alla deras som kan ta emot det. Jag tycker jag har kommit underfund med att vi inte äger oss själva. Vi står till de skapande makternas förfogande. Vägrar vi lyda - så blir skadan inte bara vår. Det blir en skada av samma slag som när sagokungarna bröt mot urbuden: det går ut över deras rike - landet vissnar, och inga skördar mognar.
Helt underbar och svindlande existentiell. Boye har ett lyriskt och levande språk och en skarp psykologisk blick. Handlingen är enkel men ändå lyckas hon problematisera och nyansera relationers och drömmars natur. Hur kan man älska en annan människa? Vad är plikt och vad är lycka? Vi har bara ett liv. Ändå vill vi underkasta oss plikter, värden och osanna föreställningar. Under ytan är boken även ett brandtal för frigörelse.
Vilket rent och klart språk helt utan åthävder och onödiga utfyllnader. En ganska rörande berättelse om en man som försöker och försöker och en kvinna som älskat honom.
It was a while since I read this book, but it was definitely worth it. Boye was great straight through, both her poetry and her novels, and one shouldn't just read Kallocain. This is a book about art and love and I remember drawing some parallells to Oscar Wilde.