Leken utspelar sig under en dag på förskolan Fiskeboden, berättad ur snart fyraåriga Junis perspektiv. Gassilewski levandegör denna centrala men oskildrade plats i samhället på barnets och miljöns villkor – lämningen på morgonen, samlingen med sångstund, lunchen och lekstunden på gården innehåller högt och lågt, kärlek och hat. Det är svindlande och drabbande i all sin självklarhet och skörhet. Leken är en existentiell roman om vad det är att vara människa i en ålder där vi alla har varit, men få av oss minns. Gassilewski ger oss en dag i Junis liv och låter oss känna hur det – på gott och ont – är att vara barn på nytt.
Den här boken handlar om en dag på föris. Sett ur en somewhat dryg unges perspektiv.
Nu till nåt intressantare.
Jag hade fått för mig att Gassilewski var typ 78:a, men nej, tydligen född 1961. Det förvånade mig så mycket att jag nu fått för mig – rekylantar – att han föddes 1948. Och det förklarar boken.
Leken är Jörgen Gassilewskis beskrivning av en dag på förskolan. Vi får följa Juni, snart fyra år, under en dag. Gruppen ska på utflykt, lära sig, göra saker, diskussioner pedagogerna emellan passerar barnens öron utan att de riktigt förstår vad som diskuteras.
Sammantaget... jag greppas inte. Inte alls. Den korthuggna prosan, kanske för att simulera hur barnet tänker om världen funkar ibland. Mest irriterar det. Att talet inte markeras på något sätt kan jag leva med. Att Gassilewski undviker frågetecken vid fråga har jag svårare för, särskilt eftersom frågetecken dyker upp på vissa ställen. Min gissning är att det är medvetet, att barnen inte ställer frågor med intonation och därför är det inte en fråga i texten. Kanske är det snyggt, kanske irriterande. Jag lutar åt det senare.
När det gäller dagen så är det en dag på förskolan, tillspetsad visserligen. Jag har svårt att se pedagogerna diskutera verksamheten och hamna på kant med varandra på det sätt som händer i Gassilewskis bok. Överlag möter jag Junis dag på förskolan med en axelryckning.
Briljant idé ju. Och precis så här osammanhängande tänker jag mig att världen kan te sig för en treochetthalvtåring. Avsnittet där barnen spelar på iPad är för övrigt typ den bästa skildringen jag läst av den där uppslukande men surrealistiska känslan man kan få när ens hjärna blir infångad av en skärm.