What do you think?
Rate this book
O tempo de Sua Graça
No fim da Quaresma de 775, um ano depois de o exército franco ter atravessado os Alpes, cercado Ticinum (Pavia) e ocupado o reino longobardo, e de Carlos Magno ter recebido das próprias mãos do arcebispo de Mediolanum (Milão) a simbólica coroa de ferro e o título Gratia Dei Rex Francorum et Longobardum, abrindo-lhe as portas de Roma e do futuro império, cresce o descontentamento e nascem ideias de revolta em diversos ducados longobardos recém-subjugados. Contudo, no momento de passar aos actos, será somente Rodgaud, duque de Friuli, a agarrar em armas contra o imperador. A revolta será impiedosamente esmagada e o revoltoso duque e a sua família, alvo de castigo exemplar. Anos depois, será ainda a memória destes funestos acontecimentos e a sua duradoura influência no destino de cada um dos seus protagonistas a assombrar a crónica de Johannes Lupigis, secretário pessoal e biógrafo do imperador.
Romance histórico brilhante, aclamado pela crítica como uma das criações mais bem conseguidas do Prémio Nobel Eyvind Johnson, cuja obra permanecia inédita no nosso país, O Tempo de Sua Graça decorre entre os séculos VII e IX, em pleno império carolíngio, um dos maiores que a Europa conheceu, e inspira-se em eventos reais e crónicas da Alta Idade Média para tecer um notável retrato de um dos períodos mais fascinantes da História da Europa.
Romance histórico brilhante, aclamado pela crítica como uma das criações mais bem conseguidas do Prémio Nobel Eyvind Johnson, cuja obra permanecia inédita no nosso país, O Tempo de Sua Graça decorre entre os séculos VII e IX, em pleno império carolíngio, um dos maiores que a Europa conheceu, e inspira-se em eventos reais e crónicas da Alta Idade Média para tecer um notável retrato de um dos períodos mais fascinantes da História da Europa.
568 pages, Paperback
First published January 1, 1960
12 people are currently reading
554 people want to read
About the author
Eyvind Johnson
89 books42 followersEyvind Johnson was a proletarian writer who was influenced by the contemporary literary currents of his time. He is regarded as the modern novel art's foremost pioneer in Sweden. He made his debut in 1924 and had his breakthrough in 1930 with the semi-autobiographical novel about Olof . His most prominent works include Krilontrilogin , Strändernas Svall and Hans Nådes Tid . He became a member of the Swedish Academy (Chair 11) in 1957. He was awarded the 1974 Nobel Prize in Literature "for a narrative art, farseeing in lands and ages, in the service of freedom." (Award shared with Harry Martinson.)
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 21 of 21 reviews
January 20, 2020
Van a történelmi regényeknek az a fajtája, ahol az események állnak a mű középpontjában, azokra húzza fel a szerző a szereplők játékát – nos, a Kegyes urunk, Carolus nem ilyen történelmi regény. Svédünknél maguk a szereplők állnak a gyújtópontban, a történések pedig csak azért vannak, hogy dinamikus változásokat idézzenek elő azok elméjében. A lényeg nem a külvilág, nem a csaták, a békekötések, a királyok cselekedetei (persze ezek is helyet kapnak), hanem hogy főhőseink hogyan élik meg azokat. Hajlok arra, hogy ez utóbbit tekintsem nehezebb írói feladatnak, mert a kalandok híján az olvasót csak a hitelesség és az átélhetőség tartja bent a regényben, ehhez viszont súlyos mondatokra és erős atmoszférára van szükség. De Johnson tudja ezt: a textust többszörös elbeszélői síkokra építi fel, ahol az író korabeli (ál-)történelmi munkákból és visszaemlékezésekből kerekít regényt, amely szövegek amúgy maguk is reagálnak egymásra, és más szövegekre. Nem könnyű olvasmány így, de megéri a befektetett energiát.
Aztán van az az altípusa a történelmi regénynek, ahol a főhőst mint ifjú titánt ismerjük meg szűkebb pátriájában, aztán tehetsége vagy szerencséje folytán feltör a csúcsra, végül uralkodókkal parolázik, ujját folyton a történelem ütőerén tartva. Itt a szereplő fejlődési fázisai adnak ritmust a mesének. Első pillantásra ez a könyv is ilyen: Johannes Lupigis, a longobárd „legkisebb fiú” különféle rázós helyzeteket él át, miközben fokozatosan halad felfelé a ranglétrán, amelynek tetején maga Carolus, a frank király és császár áll. A zseniális trükk az, hogy maga Carolus szinte végig amolyan testetlen végzetként jelenik meg a könyvben, olyasvalakiként, aki, mint a nap, élteti és égeti népét, de igazából sosem érhető el – az ő súlyos keze viszont bármikor megtorolhatja bármelyik, tán el sem követett vétkünket. (Nekem kicsit Orwell „Nagy Testvére” ugrott be róla.)
Másrészt mit ér egy történelmi regény, ha nem fogalmaz meg valami általánost, valami örök időknek szólót. Johnson egy olyan kort jelenít meg az európai történelemből, amikor a színpadon megjelent egy erős központosított hatalom, a frankoké, hogy egy markáns vezető irányítása alatt átalakítsa a világot. Népek és vallások tűnnek el vagy olvadnak be a hódítók közé, és lassanként megszületik egy univerzális Új Rend. Ennek természetesen lehetnek pozitív hozadékai is, de mivel az író az egyik eltűnő népre, a longobárdokra fókuszál, érthető módon hangsúlyosabbak a véráldozatok: hogy milyen színeket veszít el Európa e változás során. Johnson bravúrja, hogy ezt az érzést valami egészen speciális alaphanggal érzékelteti: egy ironikus tónussal, mellyel szereplőinek többsége a királyról és népéről beszél. Kegyes urunk, Carolus – ebben a látszólag kenetteljes megszólításban rengeteg vád és keserűség fér el. Aztán hogy ez az üzenet kinek van címezve – hát az olvasó majd eldönti magának. Mindenesetre Eyvind Johnson bármelyik országba születik, az első számú nagyregény-íróként emlegetnék, ebben biztos vagyok.
Aztán van az az altípusa a történelmi regénynek, ahol a főhőst mint ifjú titánt ismerjük meg szűkebb pátriájában, aztán tehetsége vagy szerencséje folytán feltör a csúcsra, végül uralkodókkal parolázik, ujját folyton a történelem ütőerén tartva. Itt a szereplő fejlődési fázisai adnak ritmust a mesének. Első pillantásra ez a könyv is ilyen: Johannes Lupigis, a longobárd „legkisebb fiú” különféle rázós helyzeteket él át, miközben fokozatosan halad felfelé a ranglétrán, amelynek tetején maga Carolus, a frank király és császár áll. A zseniális trükk az, hogy maga Carolus szinte végig amolyan testetlen végzetként jelenik meg a könyvben, olyasvalakiként, aki, mint a nap, élteti és égeti népét, de igazából sosem érhető el – az ő súlyos keze viszont bármikor megtorolhatja bármelyik, tán el sem követett vétkünket. (Nekem kicsit Orwell „Nagy Testvére” ugrott be róla.)
Másrészt mit ér egy történelmi regény, ha nem fogalmaz meg valami általánost, valami örök időknek szólót. Johnson egy olyan kort jelenít meg az európai történelemből, amikor a színpadon megjelent egy erős központosított hatalom, a frankoké, hogy egy markáns vezető irányítása alatt átalakítsa a világot. Népek és vallások tűnnek el vagy olvadnak be a hódítók közé, és lassanként megszületik egy univerzális Új Rend. Ennek természetesen lehetnek pozitív hozadékai is, de mivel az író az egyik eltűnő népre, a longobárdokra fókuszál, érthető módon hangsúlyosabbak a véráldozatok: hogy milyen színeket veszít el Európa e változás során. Johnson bravúrja, hogy ezt az érzést valami egészen speciális alaphanggal érzékelteti: egy ironikus tónussal, mellyel szereplőinek többsége a királyról és népéről beszél. Kegyes urunk, Carolus – ebben a látszólag kenetteljes megszólításban rengeteg vád és keserűség fér el. Aztán hogy ez az üzenet kinek van címezve – hát az olvasó majd eldönti magának. Mindenesetre Eyvind Johnson bármelyik országba születik, az első számú nagyregény-íróként emlegetnék, ebben biztos vagyok.
August 4, 2020
Um muito bom livro!4 estrelas bem merecidas e quase a raiar as 5!A história é interessante e mais interessante ainda é o entrelaçar da história/conto com a História/factos! Encontro apenas dois pontos no livro que não me levaram a pontuar com 5 estrelas...Achei a história um pouco à deriva nas primeiras dezenas de páginas... Pareceu-me que o autor quase que ainda estava a decidir como ia dirigir a história e ia entretendo o leitor com umas páginas de palavras...O segundo ponto prende-se apenas com a correcção do livro...Ainda encontrei meia dúzia de gralhas...Talvez outra edição as traga já corrigidas, embora nada de muito grave!Mas confesso que me corta o prazer da leitura quando encontro erros ou letras fora do sítio, principalmente quando uma palavra muda para outra por causa de uma letra e não tem sentido algum...Mas isto serão talvez "preciosismos"...Seja como for,um livro que vale a pena!
March 15, 2019
"The Days of his Grace" is an historical novel that takes place between 775 and 809 AD and which describes the trials and tribulations of the Lupigis, a family of Lombard aristocrats, under Charlemagne. Despite its many good points, it is at best a journeyman effort and provides no reason to explain why its author Eyvind Johnson was a co-winner of the Nobel Prize for Literature in 1974.
"The Days of his Grace" has strange power as a tale of a love that never really was. Angila, the daughter of a Duke who leads an unsuccessful revolt against Charlemagne is loved intensely by Johannes Lupigis, the youngest son of the Lupigi family and principal protagonists as well by both of Johannes' brothers, Gunderic her husband, Agibert an assistant to Johannes and a short-lived lover named Radbert. Angila is forced to marry Gunderic a thuggish mediocrity after her father's insurrection is crushed. Suffering abuse and mistreatment in her marriage, Angila reveals herself to be a very strong person but her negative experiences turn her into a nasty person. At the end of the novel, Johannes as courtier to Charlemagne is able to secure Angila's release from her husband. The two of them then set out on the journey to her home but Angila who is ill dies along the way. Johannes feels simply that it has been a great grace to have been with her during her final days.
"The Days of his Grace" has many qualities as an historical novel. It offers a blunt, direct treatment of rape and domestic violence. It contains an intelligent portrayal of the politics of early middle ages with descriptions of conspiracies, spying, denunciations, arbitrary arrests and belated pardons. Despite being a life-time socialist, Johnson resists the temptation to provide any anachronistic Marxist class consciousness amongst the oppressed peasantry. Similarly, although Johannes Lupigis is a well-educated courtier, Johnson carefully avoids turning him to a nineteenth century liberal intellectual.
Unfortunately, the book's faults are numerous. The worst could be a scene in which the Devil visits Johannes in his cell where he is been held on the false accusation of participating in a conspiracy against Charlemagne in order to tempt him with the offer of a release and a return to his position at court. Stylistically this passage is at war with the rest of the novel. It serves only to make the point in a very heavy-handed manner that Johannes' decision to serve Charlemagne as a courtier was opportunistic rather than morally sound.
Johnson's choice to refer to the Lombard peasants as slaves is another flaw. Slavery did indeed exist in the Italian peninsula at the time of the events of the novel. However, slaves would have been found primarily in cities. The agricultural workforce was comprised primarily of tenant farmers who were being converted into serfs.
Another problem is that Johnson shows Charlemagne merely as a autocrat making no reference to any of Charlemagne's great political accomplishments as well as his vigorous promotion of painting, architecture, religious institutions, education, and the making of copies of the works of classical literature.
Erik Lundberg, a critic cited in the Swedish Wikipedia, article suggests that the "Days of his Grace" could be a commentary of the suppression of the Hungarian Revolt of 1956. While Mr. Lundberg unquestionably knows more about Johnson than I do, I do not think his theory redeems the "Days of his Grace". It may in fact have been what set me against this competently written book as I cannot accepting any likening of Charlemagne's Holy Roman Empire to the Coldwar Warsaw Pact.
"The Days of his Grace" has strange power as a tale of a love that never really was. Angila, the daughter of a Duke who leads an unsuccessful revolt against Charlemagne is loved intensely by Johannes Lupigis, the youngest son of the Lupigi family and principal protagonists as well by both of Johannes' brothers, Gunderic her husband, Agibert an assistant to Johannes and a short-lived lover named Radbert. Angila is forced to marry Gunderic a thuggish mediocrity after her father's insurrection is crushed. Suffering abuse and mistreatment in her marriage, Angila reveals herself to be a very strong person but her negative experiences turn her into a nasty person. At the end of the novel, Johannes as courtier to Charlemagne is able to secure Angila's release from her husband. The two of them then set out on the journey to her home but Angila who is ill dies along the way. Johannes feels simply that it has been a great grace to have been with her during her final days.
"The Days of his Grace" has many qualities as an historical novel. It offers a blunt, direct treatment of rape and domestic violence. It contains an intelligent portrayal of the politics of early middle ages with descriptions of conspiracies, spying, denunciations, arbitrary arrests and belated pardons. Despite being a life-time socialist, Johnson resists the temptation to provide any anachronistic Marxist class consciousness amongst the oppressed peasantry. Similarly, although Johannes Lupigis is a well-educated courtier, Johnson carefully avoids turning him to a nineteenth century liberal intellectual.
Unfortunately, the book's faults are numerous. The worst could be a scene in which the Devil visits Johannes in his cell where he is been held on the false accusation of participating in a conspiracy against Charlemagne in order to tempt him with the offer of a release and a return to his position at court. Stylistically this passage is at war with the rest of the novel. It serves only to make the point in a very heavy-handed manner that Johannes' decision to serve Charlemagne as a courtier was opportunistic rather than morally sound.
Johnson's choice to refer to the Lombard peasants as slaves is another flaw. Slavery did indeed exist in the Italian peninsula at the time of the events of the novel. However, slaves would have been found primarily in cities. The agricultural workforce was comprised primarily of tenant farmers who were being converted into serfs.
Another problem is that Johnson shows Charlemagne merely as a autocrat making no reference to any of Charlemagne's great political accomplishments as well as his vigorous promotion of painting, architecture, religious institutions, education, and the making of copies of the works of classical literature.
Erik Lundberg, a critic cited in the Swedish Wikipedia, article suggests that the "Days of his Grace" could be a commentary of the suppression of the Hungarian Revolt of 1956. While Mr. Lundberg unquestionably knows more about Johnson than I do, I do not think his theory redeems the "Days of his Grace". It may in fact have been what set me against this competently written book as I cannot accepting any likening of Charlemagne's Holy Roman Empire to the Coldwar Warsaw Pact.
June 5, 2008
This is a masterpiece. Johnson bases his story on Charlemagne's courtier Paul the Deacon, but the book is really about twentieth-century dictatorships. This does make the reader look upon Charlemagne in a perhaps more nuanced way than we are used to.
November 21, 2022
Läsning 2: Återigen lång tid, återigen mustigt språk och intressanta tankar. Återigen en storslagen bok. Jag tror inte att jag kommer att läsa om den de närmaste 15 åren.
Läsning 1, minnen. Denna tog lång tid att läsa, men den fångade in, och ordvalen har överlevt i mig under åren sedan dess. När man kommer ihåg fraser efter 15 år, betyder det att prosan är stark. Det var handlingen också. Jag rekommenderar den varmt.
Läsning 1, minnen. Denna tog lång tid att läsa, men den fångade in, och ordvalen har överlevt i mig under åren sedan dess. När man kommer ihåg fraser efter 15 år, betyder det att prosan är stark. Det var handlingen också. Jag rekommenderar den varmt.
August 31, 2025
Hans nådes tid (1960) är ett historiskt epos av Eyvind Johnson (1900-1976). Romanen utspelar sig under slutet av 700-talet och början av 800-talet då frankiske kungen Karl den Store (742-814) erövrar stora delar av Västeuropa. Belägringen av langobardiska riket är särskilt central för handlingen. Det är en vittomfattande berättelse som är svår att sammanfatta i korta drag. Huvudpersonen Johannes är yngste brodern i familjen Lupigis som tillhör det övre medelskiktet i langobardiska Forojuli. Hans farbror är en ansedd diakon med goda förbindelser med rikets maktstyre. Redan som tonåring upplever Johannes konflikten mellan frankerna och langobarderna efter det att deras kung Desiderius tillfångatas och ersätts av Karl den Store. På hemorten förändras levnadsförhållandena drastiskt och missämjan växer bland hans landsmän. Trots farbrodern Anselmus uppmaningar att behålla lugnet blossar konflikten upp när en skara män, bland annat Johannes far och äldre bror, ger sig ut på ett upprorståg för att slå tillbaka mot frankerna. Mot sin vilja dras Johannes med. Upproret misslyckas och familjen skingras. Deras öden skildras i boken genom Johannes Lupigis minnesanteckningar.
Johnsons litterära förmåga var något utöver det vanliga. Inte minst hans berättarkonst. Jag har tidigare läst några av hans noveller och anade på förhand att det poetiska uttryckssättet och de mytologiska referenserna skulle få plats i detta storslagna verk. Sättet han stundtals lyckas göra en historisk händelse till en fängslande lägereldssaga var jag däremot inte beredd på. Den har även andra dimensioner som är slående välskrivna. Bland annat är detta en öm kärleksberättelse och en skarp allegori för ett statligt förtryck. Johnson liknar den maktgirige kungen vid en glupsk rovfågel som äter tills dess vingarna inte längre bär. Överallt finns spioner som kan rapportera om illojala eller upproriska uttalanden. En motståndare hamnar i fängelse så länge som det krävs för att denne ska glömma sina antipatier. När de friges tackar de rentav Hans Nåde för hans mildhet.
Att detta storvulna verk är skrivet av en författare utan egentlig utbildning är mer än bara imponerande. Johnson växte upp under utfattiga förhållanden i Överluleå. Han placerades i fosterhem som fyraåring och avslutade skolan redan vid tretton års ålder. Försörjde sig sedan som bland annat timmerflottare innan han flyttade till Stockholm och blev politiskt aktiv som syndikalist. Kanske mest kännetecknande för Johnson var emellertid hans världsvana. Efter debuten som författare under tidigt 20-tal fram till 50-talet bodde han nästan uteslutande nere på den europeiska kontinenten, mestadels i Berlin och Paris. Han kom att bli en uttalad antinazist vilket tydligt märks av i hans författarskap. Två år före sin bortgång mottog han 1974 års skandalomsusade Nobelpris i litteratur tillsammans med Harry Martinson. En för övrigt lysande författare som jag varmt rekommenderar. Men att Svenska Akademien återigen belönade två av sina egna ledamöter startade en våg av kritik som sköljde över de båda författarna fullkomligt. För att använda Johnsons inledande citat i Hans nådes tid: ”Verkningarna var, som kom att visa sig, icke ringa”. 1978 begick Martinson suicid genom harakiri. Ett tragiskt och oförtjänt avslut.
Jag ger Hans nådes tid en stark trea. Det som sänker betyget är att romanen tappar tempo efter cirka 250 sidor och de geografiska ortnamnen på latin blev till slut mer än vad jag kunde ta till mig. Ändå har jag inga svårigheter att förstå varför boken har fått en plats på Världsbibliotekets lista över de hundra bästa böckerna genom tiderna.
Johnsons litterära förmåga var något utöver det vanliga. Inte minst hans berättarkonst. Jag har tidigare läst några av hans noveller och anade på förhand att det poetiska uttryckssättet och de mytologiska referenserna skulle få plats i detta storslagna verk. Sättet han stundtals lyckas göra en historisk händelse till en fängslande lägereldssaga var jag däremot inte beredd på. Den har även andra dimensioner som är slående välskrivna. Bland annat är detta en öm kärleksberättelse och en skarp allegori för ett statligt förtryck. Johnson liknar den maktgirige kungen vid en glupsk rovfågel som äter tills dess vingarna inte längre bär. Överallt finns spioner som kan rapportera om illojala eller upproriska uttalanden. En motståndare hamnar i fängelse så länge som det krävs för att denne ska glömma sina antipatier. När de friges tackar de rentav Hans Nåde för hans mildhet.
Att detta storvulna verk är skrivet av en författare utan egentlig utbildning är mer än bara imponerande. Johnson växte upp under utfattiga förhållanden i Överluleå. Han placerades i fosterhem som fyraåring och avslutade skolan redan vid tretton års ålder. Försörjde sig sedan som bland annat timmerflottare innan han flyttade till Stockholm och blev politiskt aktiv som syndikalist. Kanske mest kännetecknande för Johnson var emellertid hans världsvana. Efter debuten som författare under tidigt 20-tal fram till 50-talet bodde han nästan uteslutande nere på den europeiska kontinenten, mestadels i Berlin och Paris. Han kom att bli en uttalad antinazist vilket tydligt märks av i hans författarskap. Två år före sin bortgång mottog han 1974 års skandalomsusade Nobelpris i litteratur tillsammans med Harry Martinson. En för övrigt lysande författare som jag varmt rekommenderar. Men att Svenska Akademien återigen belönade två av sina egna ledamöter startade en våg av kritik som sköljde över de båda författarna fullkomligt. För att använda Johnsons inledande citat i Hans nådes tid: ”Verkningarna var, som kom att visa sig, icke ringa”. 1978 begick Martinson suicid genom harakiri. Ett tragiskt och oförtjänt avslut.
Jag ger Hans nådes tid en stark trea. Det som sänker betyget är att romanen tappar tempo efter cirka 250 sidor och de geografiska ortnamnen på latin blev till slut mer än vad jag kunde ta till mig. Ändå har jag inga svårigheter att förstå varför boken har fått en plats på Världsbibliotekets lista över de hundra bästa böckerna genom tiderna.
May 5, 2025
Har kommit fram till att Johnsons historiska verk är kanske mindre intressanta än hans "moderna" även om man i allmänhet verkar påstå det motsatta. Självfallet finns det mycket här som är intressant om det förflutna gentemot det nutida, särskilt om människans kamp i ett historiskt sammanhang som sveper med henne utan hennes kontroll (ett av hans favoritämnen uppenbarligen). Men även här tycker jag att det historiska stoffet, om än imponerande i sin (för mig också overifierbara) idiomatik, till slut kommer på bekostnad på berättelsen. Detta lindras dock av att berättaren i sig också är en historisk figur, åtminstone för mig; det gör det lättare att förlåta. Huvudkaraktären känns även trist och ansiktslös (kanske med meningen.) Det finns dock mycket att ta ifrån här, särskilt när Eyvind Johnson den "moderna" författaren och historieberättaren får skina igenom den historiska historieberättaren.
December 22, 2019
Nunca consigo perceber com exactidão se alguns elementos que me desagradam num livro, são fruto da escrita do autor ou da falta de arte do tradutor. Está fora de hipótese ler o original sueco... :-). O Tempo de Sua Graça é, de todo o modo, uma obra que toca o épico. Página a página vamos observando como um facto quase irrisório na passagem da História, pode mudar a vida e as esperanças no futuro de personagens bem delineadas. Eyvind Johnson parece que vestiu a pele de cada uma delas. Inesquecível a estadia na masmorra. Mas...afinal o que é me desagrada? A repetição de algumas frases ou situações. Será que é o autor ou o tradutor que tem alguma fixação na violação de servas?
November 17, 2024
A historical novel about a love story which takes place at the foreground of a family's struggle as their lands are being conquered by Charlemagne. It's a gripping and entertaining story which also deals with the horrors of absolute monarchy, but honestly there's nothing special or new about it. It's just a good read.
June 21, 2025
Det är 775, och hela Västeuropa ligger under Karl den store. Hela? Nej, ett litet gäng med tappra langobarder håller ut och tänker göra uppror! ...Detta slutar inte väl för dem. Där börjar historien. Eller historian.
Precis som i hans andra historiska romaner lever Hans nådes tid i två tidsramar; i brytningen mellan senantik och medeltid, mellan folkvandring och kejsardömen... men också i Johnsons eget 1900-tal; om Strändernas svall var att komma hem efter ett krig som slitit sönder världen handlar det här om att leva under den sortens ledare som vinner krig och bygger imperier. Den eviga paranoian där varje ord kan göra dig till en ickeperson, där du måste hålla koll på vem som är en sann vän och vem som är en angivare, där lismare flyter till toppen och ingen frågar efter dem som släpas bort utan rättegång.
Fan vilken tur att vi kommit bort från det nu...
Precis som i hans andra historiska romaner lever Hans nådes tid i två tidsramar; i brytningen mellan senantik och medeltid, mellan folkvandring och kejsardömen... men också i Johnsons eget 1900-tal; om Strändernas svall var att komma hem efter ett krig som slitit sönder världen handlar det här om att leva under den sortens ledare som vinner krig och bygger imperier. Den eviga paranoian där varje ord kan göra dig till en ickeperson, där du måste hålla koll på vem som är en sann vän och vem som är en angivare, där lismare flyter till toppen och ingen frågar efter dem som släpas bort utan rättegång.
Fan vilken tur att vi kommit bort från det nu...
November 30, 2023
1001 böcker
Sidan 42, mening 1:
”När stormen tog i ännu mer och slängde skeppet hit och dit och den skrämda besättningen slet ont för att hålla något slags kurs mot räddning, sökte Anselmus att lugna skepparen och karlarna med fridsamt lustiga eller livligt skojfriska ord.”
Sidan 42, mening 1:
”När stormen tog i ännu mer och slängde skeppet hit och dit och den skrämda besättningen slet ont för att hålla något slags kurs mot räddning, sökte Anselmus att lugna skepparen och karlarna med fridsamt lustiga eller livligt skojfriska ord.”
June 14, 2019
Mu lemmik esimene lõik.
"Aadria mere 775. aasta paastulõpu torm on mitmeti mäletamisväärne. Selle järelmõju ei olnud sugugi väike, nagu selgub."
"Aadria mere 775. aasta paastulõpu torm on mitmeti mäletamisväärne. Selle järelmõju ei olnud sugugi väike, nagu selgub."
August 17, 2019
Bok med drama men relativt utslätat dramaturgisk kurva. Jag gillar såna böcker. Tycker Wikipedia speglar mitt intryck väl, https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_n%....
October 19, 2021
Parte un po' lento ma poi scorre piacevolmente. Vale la pena leggerlo
August 25, 2023
Jävlar, inte visste jag att de hade kärleksproblem på 700-talet? Eyvind är välförtjänt sitt Nobelpris. Makabert skriven, rå som faen
March 25, 2025
Straordinario, leggerei volentieri altro di questo autore
June 26, 2025
En av de bästa böcker jag läst. Den ligger på min topp tre.
December 7, 2021
This story was a mix of beautiful study of human psyche, and the descend into the dark corridors of "totalitarian government" superimposed over the Carolingian era where the minions of Charlemagne abused the power. (Johnson was a proponent of communism, so it's no wonder that this book was translated in Czechoslovakia back in the early 80's) I didn't care for Johnson's lengthy metaphors of the abusive totalitarian system (If you care for that read Hangwoman by Kohout, it's much better). I cared and loved his descriptions of human soul, the onslaught of madness, and the endurance of undying love.
May 9, 2020
Den første vinder af Nordisk Råds Litteraturpris blev i 1962 svenske Eyvind Johnson med den historiske roman Hans nådes tid. Bogen laver en omvendt Orwell: I stedet for at kritisere det 20. århundredes diktaturer ved at forestille sig en overvågningsstat i fremtiden, finder Johnson en pendant til Hitler og Stalin 1200 år tilbage i tiden: Karl den Store. Resultatet er sporadisk fremragende. Men for det meste, desværre, ret kedeligt.
Læs hele anmeldelsen på https://pristjek.org/2020/04/08/anmel...
Læs hele anmeldelsen på https://pristjek.org/2020/04/08/anmel...
December 21, 2017
Denna bok är ett måste för alla som älskar historiska romaner och stor berättarkonst. Eyvind Johnson kan vara tråkig men inte här. Vid sidan om Strändernas svall är detta hans bästa roman. Han förtjänar verkligen sitt nobelpris.
January 6, 2024
Swedish writer who shared the 1974 Nobel with Harry Martinson. The story follows the exploits of a family in northern Italy during the days of Charlemagne. So-so, but saved for me by one of the most moving descriptions of the reunion of two separated lovers that I can recall.
Displaying 1 - 21 of 21 reviews