Efter det kritikerhyllade seriealbumet Homo Line fortsätter serietecknaren Edith Hammar med en Helsingforsskildring där nutid och dåtid möts, där frisyrerna är stramare, idén om kärnfamiljen fått fotfäste och tystnad råder. I parenteser som krigstider kan nya levnadsformer uppstå, men efteråt är det som om bubblan spricker.
När Elia åker skridskor dyker en ålderdomlig Moskvitj upp. Och sedan går den upp i rök, som i ett trollslag. Men nästa kväll är bilen och föraren Eki tillbaka med en lockande 50-talsvibe. När Elia försummar sina vänners filmkväll och karaoke blir de oroliga – börjar Elia bli deprimerad igen? Elia sjunker allt djupare in i relationen med Eki, som verkligen tycks komma rakt från det förflutna.
Tidsenligt, upproriskt och med stor värme skildrar Hammar en otrolig kärlekshistoria över tidsgränserna.
Ma première lecture de 2026 ! C’était bien, c’était queer ET ça se passait à Helsinki (que demande le peuple).
S’il m’a un peu surpris de premier abord, j’ai beaucoup aimé le style graphique de l’auteurice et je me renseignerais pour voir ou lire d’autres de ses œuvres !
Je pense qu’on peut tous (les queers) se reconnaître dans le personnage d’Elia, dans son isolement et son retrait d’un monde franchement nul où on se sent invisibilisé et impuissant, et dans son besoin de se retourner sur les luttes et les vies passée de la communauté pour trouver du sens dans notre présent, pour continuer.
Encore une fois les éditions Cambourakis s’imposent comme LA maison d’édition trop banger peu importe le genre littéraire de l’ouvrage publié, merci d’avoir traduit ce texte du suédois (et d’être bien gays) 🫵🙂↕️
Nå, den här var fin. Gillar både storyn och teckningsstilen. I början lite svårt att hänga med (ovan serieläsare) när Elia far ut o skrinnar mitt i natten. Känns kort, liksom? Kanske igen min ovana vid grafiska romaner, men iaf, hade gärna stannat längre i den här världen.
En serieroman där två tidsplan flyter ihop, det är Helsingfors i nutid och på 50-talet. Om vänskap, sökande efter kärlek och att skapa sin egen plats i en tillvaro som inte alltid vill erkänna en.
Även teckningarna flyter, eller beter sig som rök, och fyller alltid ut hela sidan. Perspektiv och proportioner är lite skeva, tingen har ögon, halsdukar och solstrålar sträcker sig långt. I början är jag inte helt såld på stilen men den har sin charm och växer på mig genom boken.
Ibland har jag lite svårt att identifiera personerna och hänga med kring vem som är vem, men bläddrar tillbaka och läser om delar och då ger det sig.
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
På kvällarna brukar Elia snöra på sig skridskorna för att ta en tur på skridskobanan. Oftast brukar Elia vara helt ensam men vid de senaste två tillfällena har något besynnerligt inträffat som satt myror i huvudet på hen. Som från ingenstans har en gammal rysk bil från 1950-talet dykt upp och när Eli försökt få kontakt med föraren så har både bilen och personen gått upp i tomma intet, som om den aldrig varit där. Elia blir som besatt och efter lite efterforskningar hittar hen bilen på Esbo bilmuseum och får även reda på att den ägdes av Elin ”Eki” Koskela och donerades till museet 2001, 50 år efter att Eki införskaffade bilen. Tanken och längtan efter att lära känna Eki håller Elia fången både dag och natt och sakta men säkert sås fröet till en relation bortom tid och rum.
Den finlandssvenska serieskaparen Edith Hammar debuterade 2020 med boken Homo Line, en fantastisk bok om att hitta sig själv, både i det mellanförskap som finlandssvenskar kan känna mellan Svenskfinland och Sverige men också som queer i ett heteronormativt sammanhang. Förutom att Stockholm skildras som en sexig utopi jämfört med Helsingfors så präglas boken även av drömmar om verklighetsflykt och nostalgi, vilket slår ut i full blom i Ediths senaste verk på det finlandssvenska Förlaget M, nämligen Portal.
Portal är en underbar mix av dagens och gårdagens queera Helsingfors och magisk realism i form av kärleksrelationen mellan vårt tids Elia och 50-talets Eki. Ediths uttrycksfulla helsidesrutor i svartvitt (där skuggor, halsdukar, solstrålar och hår får eget liv) tar oss med på en härligt surrealistisk resa genom tid och rum där bland annat karaoke blir en spännande metafor för att bli en stjärna, någon annan eller bara sig själv. Att bli sedd!
I boken skildras också Ekis ambivalenta känslor när det gäller Fortsättningskriget. Dels ovissheten, flyglarmen, skräcken och bombskydden, men också känslan av frihet där ingen hann eller orkade bry sig om sexuella avvikelser. Elias rotlöshet och Ekis längtan efter frihet sammanstrålar slutligen i en insikt om att sluta älta det förgångna och ta saken i egna händer, här och nu och inte imorgon eller någon annan dag.
Den här var ljuvlig. Bildspråket har en svärta och skärpa med snygga och överdrivna proportioner. Berättelsen är passligt udda och berör. Hammars berättande har växt och blivit mera självsäkert. Fint att lyfta fram lokal queerhistoria!
Åhhh Portal! Syndernas näste… Skrinnande queers, portal till en helt annan tid, vad tryckandet av snuskiga noveller kan betyda av gemenskapsskapande, motstånd och längtan att få va den en är.
Ni får helt enkelt uppleva den här grafiska romanen och den magiska berättelse det är. Jag förstår att den vann årets serie på Prisma Litteraturpris.
Den fick mig verkligen att drömma! Och känns som en hyllning till alla dem som kämpat och öppnat ett ställe eller format någon form av queer mötesplats i alla tider.
Les personnages et les passages passé-présent sont un peu difficiles à discerner. Mais le style graphique et l’histoire m’ont beaucoup touchés. Keur keur.
A des moments j'ai trouvé la narration confuse et me suis un peu perdu mais autrement c'était vraiment très doux a lire et les dessins sont juste sublime 🥰
2,5 ⭐️ Vilka otroliga bilder! Hammar kan VERKLIGEN måla. Men tyvärr var jag helt lost i handlingen och hängde inte med riktigt. Men en fröjd för ögat var den!
En jättegullig serie om en queerperson som bor i Helsingfors på 2020-talet men som reser till 50-talet på sin fritid. Där träffar och faller hen för en butch kvinna.
Berättarstilen känns humoristisk och enkel på något sätt, dialogerna är helt vardagliga men avskalade. De grafiska illustrationerna bidrar till humorn. Jag skrattade till några gånger när jag upptäckte roliga detaljer.
Att serien på något sätt kändes så enkel till en början gjorde att jag blev förvånad över hur berörd jag blev av historien ändå. Författaren lyckas med roliga bilder och få ord ändå väva den till något komplext.
Jag ser fram emot att läsa vad författaren skapar i framtiden.
Kan inte säga mycket mer än att jag älskade denna! En fantastisk blandning av tidsresor och queerhet. Sättet den är ritad på fångade mig verkligen, och det lågmälda blandat med sättet den är berättad på var vackert på många sätt. Både jag och min partner läste den, och fastnade mycket för den!