En dag står en smutsig, främmande liten pojke i Seijas tulpanrabatt. Inför hans vidöppna ögon svämmar hennes modershjärta över, men han vägrar säga ett ord. Kriminalkommissarien Minna och hennes sidekick Timo underrättas men ingen har efterlyst något barn. Vem är pojken och var kommer han ifrån?
När fotografen Gloria flyttar in i kollektivet i skogen känner hon att hon har hittat hem. Hon njuter av friheten och kamratskapen, blind för det som pågår omkring henne. Då sanningen till sist uppenbaras är det för sent för henne att kunna ta sig därifrån.
I Kuhmo i norra Finland utspelas denna skoningslösa spänningsroman, i en vildmark som är lika vidunderligt vacker som skrämmande.
Johanna Holmström, född 1981, är uppvuxen i Sibbo men bor numera i Helsingfors. Hon debuterade år 2003 med novellsamlingen Inlåst och andra noveller som nominerades till Sveriges Radios novellpris. Med den tredje samlingen Camera Obscura erhöll hon bland annat Svenska Dagbladets litteraturpris. Hennes roman Asfaltsänglar har översatts till åtta språk. Hon har hyllats som en författare som går direkt på smärtpunkterna i mänskliga relationer och i det komplicerade i att existera som människa.
Nu kommer den, årets sällsynta etta, redan i februari. Har scrollat efter liknande läsupplevelser av denna roman här på Goodreads men verkar ha en impopulär åsikt. Jag gillade Holmströms "Själarnas ö" som jag läste för några år sedan, men den här... Har hon aktivt gått in för att försöka skriva något som säljer? Detta är en kriminalroman med alla klyschor. Hårdhudad kommissarie med familjeproblem och någon mörk hemlighet ska lösa fall som pekar på ett kollektiv som givetvis visar sig vara en galen sekt (saknade "Stacken" av Norlin här, som förmådde beskriva utanförskap i grupp så mycket intressantare). Inslängt finner vi också pandemin och ukrainska flyktingar för att ge den här soppan en aktuell touch. Allt blir bara värre och bisarrare och osannolikare tills det utmynnar i ren övernaturlighet. Jag har inget emot surrealistiska inslag så länge det förvaltas väl och inte slängs in som en pikant krydda. Och trots att boken är så fulladdad med trams och drama förmår det inte ens bli spännande. Kanske har förlyssnat mig på dussindeckare och är taskig - dags att byta genre oavsett.
Johanna Holmström fångade in mig i sitt grepp, inget snack om den saken. Herregud vilket språk! Med en finsk språkdräkt, vackert och levande, målande, klokt och suggestivt. Berättelsen känns naken, i såväl personporträtt, dialoger och miljöer. Verklighetstrogen till den grad att jag stundvis levde i boken, andades den, var en del av den.
Det finns ett lugn över berättandet, det är ingen bladvändare det här, och vanligtvis brukar jag inte palla den här typen av tempo. Jag är mer för nagelbitande tempon. Men jag sjönk in i lunken och fann den fridfull och fin, något jag behövde.
Trots detta lyckas boken vara spännande, vilket förvånade mig då jag förknippar spänning med tempo. Den har en lågmäld spänning, en långsam njutning, som sträcker sig genom hela boken och vid upplösningen tog jag av mig hatten och bugade. Holmström har fått ihop ett narrativ som håller hela vägen och hon knyter ihop sina trådar väl.
En stark, sårbar och intagande historia som jag kommer bära med mig länge. Vilken läsupplevelse!
En spänningsroman som utspelar sig i den finska vildmarken. Ibland kändes som man var en liten fågel sittandes på en gren i Kuhmo eller Taivassalo som fick följa med händelserna där på plats. Rekommenderar varmt denna bok till alla som vill ha en lagom men tillräckligt spännande roman.
En välskriven spänningsroman hör inte till det vanliga. Boken är placerad djupt i finska skogarna och följer två olika tidslinjer. Ett äldre par hittar en smutsig liten pojke som är stum i sin trädgård som ingen verkar sakna. Gloria flyttar till ekobyn Toivola i norra Finland och jag gillade att ta del av hennes intryck av naturen, lugnet, skogen och kölden. Nutida händelser, som pandemin och Ukrainakriget, förankrar berättelsen.
Fanns mycket att ta fasta som jag gillade men att väva in mytiska väsen kändes malplacerat. Och jämfört med Stacken av Annika Norlin var karaktärerna i denna ekoby inte lika färgstarka.
3,5 stjärnor för att det tog ett bra tag innan jag landade i boken. Lite långsam inledning men oj, vad den drog igång! Många oväntade vändningar som fick ögonbrynen att åka i taket.
I vissa böcker av nordiska författare får naturen, landskapet, skogen, glesbygden och vildmarken flytta in i berättelsen på ett sätt som gör det nästan till ett eget väsen, eller i alla fall till hela förutsättningen. Precis så är det i Holmströms deckare och hon gör det skickligt.
Vi möter en pojke som plötsligt dyker upp från ingenstans, ett kollektiv med människor som på olika sätt försökt lämna civilisationen och ett par poliser som sakta väver ihop alla trådar vad gäller försvunna och döda personer. Jag tycker karaktärerna håller, även om det finns drag av stereotyper.
På det stora hela är det här en riktigt bra deckare, inte minst språkligt. Där sticker den verkligen ut på ett positivt sätt. Jag kan dock tycka att boken blir något lång och ett tag varvar jag läsningen med lyssning för att liksom komma framåt. Men, jag har inget emot fler deckare av Holmström och gärna från Kuhmo-trakten igen.
Jag funderade ett tag över ett hurudant betyg jag vill ge denna bok. Jag kan inte säga att jag direkt plöjde igenom denna bok, liksom många övriga böcker, för det tog ett gott tag att läsa klart den. Boken var rätt trögläst, i synnerhet i början och dessutom rätt långt in i boken och innehöll rikligt med detaljer beskrivna. Överlag har deckare (för vuxna) aldrig hört till min favoritgenre, men den här gången kände jag mig för att upptäcka den här nyligen publicerade finlandssvenska spänningsromanen. Finlandssvensk är den definitivt och utspelar sig i Finland och vårt rätt så finska samhälle och lyfter fram större händelser i det närmaste förflutna. Språket var bra och spänningen steg, frågor och oförklarliga händelser fick sina svar, en efter en, långsamt, medan nya dök upp och det gjorde att läsningen bar vidare hela tiden. Vad som fick mig att fundera över hur bra boken var är hur länge det dröjde för mig att läsa den, samt en del smått motbjudande detaljer som enligt mig inte var särskilt relevanta och som ändå var inkluderade i romanen, bland så mycket annat.
Var sjukt mycket olika karaktärer vilket gjorde historien ganska rörig och många introducerades också alldeles för sent tyvärr. Funderar på om planen är att det ska komma en uppföljare eller vad som är grejen med att ena historien aldrig reddes ut. Fick dessutom aldrig grepp om huvudpersonen, eller om polisen. Annars var det överlag indragande och man ville absolut läsa klart
3,5 tähteä. Varsin toimiva ja paikoin kutkuttava jännäri, joka yhdistelee monia viime vuosien tapahtumia tarinaan. Tämä lienee sarjan avausosa, joten poliisihahmoista opitaan lisää myöhemmin. Kirjassa on paljon henkilöitä, joista joidenkin näkökulmassa viivähdetään vain yhden luvun verran. Osa hahmoista jää väistämättä aika etäisiksi.
Jag lyssnade på audioboken och den fångade mig från första stund. Var nära att ge boken en femma. Men störde mig på några detaljer därför blir det 4.75 i betyg från mig.
En välskriven och underhållande kriminalroman. Jag gillade det faktum att den utspelar sig i Finland, och hur berättelsen väver in nutida händelser såsom pandemin och kriget i Ukraina. Människorna beskrivs på ett sätt som gör dem mänskliga och trovärdiga. Handlingen är sammanhängande och känns åtminstone hyfsat realistisk. Bättresortens deckare. Eller kriminalroman då.
Riktigt bra bok. Inte i den normala genren jag brukar läsa i vilket gjorde det nytt och spännande. Lite av en kriminalare men också aningen "kräftorna sjunger" vibb. Väldigt bra och spännande trots att jag inte uppskattade huvudkaraktären särskilt mycket.
Jag blev väldigt förtjust i den här boken, som är så mycket mer än en vanlig deckare. Mycket beror det på miljön i de djupa, finska skogarna som är så otroligt fint beskriven att den nästan blir som ett eget väsen. Det är lätt att se platserna framför sig och uppleva att man är där i skogen, i ekobyn, på myren, vid forsen...
Vad gäller karaktärsbeskrivningarna är det lite mer varierat. Några lyckas hon teckna tillräckligt komplext och med precis rätt detaljer för att de ska kännas levande och trovärdiga. Andra, framför allt bland ekobyns invånare, känns plattare och mer stereotypa. Men för mig vägs det upp av att historien är så spännande från början till slut och bjuder på så många överraskningar. Tempot är förvisso ganska långsamt för att vara en spänningsroman, men det passar den miljö som den utspelas i och det lugn som råder i både det lilla samhället och ekobyn. Mot slutet, när lugnet mer och mer rubbas, blir också tempot högre.
Något som får den här boken att sticka ut i genren, är att det under större delen av boken inte handlar om någon mordutredning, utan om att försöka utreda identiteten på den 3-åriga gosse som plötsligt en dag står i trädgården hos ett äldre par i Kuhmo och om att försöka lokalisera hans föräldrar. Parallellt med polisutredningen löper berättelsen om en kvinna och hennes 10-åriga son som flyttar in i ekobyn Toivola. Det senare är en berättelse om att hitta hem, men också om att bli misstänkliggjord av sin egen familj, om att tappa förtroendet för myndigheterna och samhället och så småningom om att befinna sig i en gemenskap som spårat ur.
Boken utspelar sig mellan åren 2019 och 2023 och det är en speciell känsla att kastas tillbaka till tiden för covid-pandemins utbrott. När även kriget i Ukraina vävs in, så blir det intressant att tänka sig hur det är att leva så nära den ryska gränsen som de här människorna gör och i ett land som präglats av upprepade krig mot Ryssland.
Jag har förstått att det här är första delen i en serie om polisen Minna i Kuhmo, så jag ser fram emot mer läsning!
En ung pojke dyker upp under märkliga omständigheter i ett äldre pars trädgård. Han pratar inte och är smutsig och utmärglad. Vad har hänt honom? Vem är han? Utredningen sätter fart och vi får följa både paret som funnit pojken och poliserna som utreder fallet.
Samtidigt bjuder berättelsen på tillbakablickar. Fotografen Gloria flyttar ut till ett kollektiv som lever av det marken bjuder ute i de finska skogarna strax innan pandemin slår till. Hon är till en början så uppslukad av de personer och den nya livssituationen att hon inte märker vad som pågår runt omkring henne. Till sist är hon för tight insnärjd för att kunna ta sig därifrån.
Det här var en bok som kom krypande i omgångar, likt ett rovdjur som inte helt bestämt sig för att attackera. Jag lyssnade på den till största delen och det satte verkligen stämningen då den är inläst av Linda Zilliacus på härlig finlandssvenska. Karaktärerna kom verkligen till liv i inläsningen, och de finska vildmarkerna kröp riktigt in under skinnet.
2,5 Jag gillade sättet den är skriven, det var nästan alltid spännande och man vill veta vad som skulle hända härnäst, och tidslinjekonvergensen var bra gjord. Som läsare kan du långsamt börja lista ut mysterierna på egen hand, tills de klaras upp. Vissa saker avslöjas inte, vilket lämnar oss att spekulera. Jag tyckte dock inte om någon av karaktärerna. Visst fanns det en och annan bra eller rolig personlighet, ibland kan några av dem vara något relaterbara, men i allmänhet var de alla dumma och många av de dåliga händelserna kunde undvikas om karaktärerna tänkte litet. Det kändes som att författaren tvingade vissa saker att hända bara för att få dem att hända, men orsakerna till dem var inte så realistiska. Jag kunde inte heller känna tillräckligt med sympati för någon, eftersom jag tyckte att deras handlingar var så konstiga och osmarta att jag inte kan förstå dem och aldrig skulle göra de sakerna själv. Sedan kändes det lite som att bli lurad med titeln. Barnet hade inget med vargar att göra eller något liknande. Jag vet att det kanske var mer som en metafor, men jag tycker inte det passade in.
Absolut läsvärd och underhållande, och en annorlunda typ av deckare vilket jag uppskattar starkt! Gillar även de dina naturbeskrivningarna. Är väl kanske på gränsen till en 4a. Men det är ändå något som saknas, känns som en bok som borde gripit tag i mig mer än vad den faktiskt gjorde. Hade velat gilla den mer än vad jag faktiskt gör, men har svårt att sätta fingret på vad det är som saknas! Det jag kanske tycker är sämst med denna är väl dock att det plötsligt slänga in lite kannibalism vilket sedan får otippat lite uppmärksamhet i boken. Hallå, det är några som fått ett stort antal människor att äta människa utan deras vetskap?? På något sätt sjukaste jag läst, men känns som att det bara slängs in lite sådär vilket blir märkligt. Hade absolut inte behövts, och passar inte riktigt in i hur resten av historien är. Men men, perfekt bok att sträckläsa när man vill ha något spännande utan att läsa en klassisk deckare.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Boken utspelar sig i Finlands vildmark, dit Gloria Hammarström har tagit sin tillflykt i en ekoby tillsammans med sin son. Parallellt med Glorias historia berättas om Seija och Tarmo, som tre år senare tar hand om en liten pojke som plötsligt dyker upp i deras trädgård och inte säger ett ord om vem han är och varifrån han kommer.
Språket i Vargens unge är vackert, det skapar både spänning och beskriver miljön på ett fint sätt. Jag gillar att läsa böcker som utspelar sig i Finland, och i och med att författaren är finlandssvensk så har språket sina speciella egenskaper.
Hon hade dock kunnat skippa en detalj i handlingen som var lite väl äcklig, boken hade absolut klarat sig utan att göra vissa karaktärer till tvättäkta psykopater. Det räcker väl att någon är lite lagom elak, maktfullkomlig eller egoistisk? Därav trean, men kan man bortse från sådant så rekommenderas boken!
Johanna Holmströmin Suden lapset aloitti uuden jännityskirjasarjan vetoavalla tavalla. Pieni takkuinen, likainen ja mustelmainen poika oli tullut eläkeläispariskunnan pihalle. Seija ja Tarmo olivat kasvatusalan ammattilaisia, mutta heilläkin oli vaikeuksia saada poika puhumaan. Mitä ihmettä pojalle oli tapahtunut ja missä hänen vanhempansa olivat?
Kirjan tarina kerrotaan kahdessa tasossa. Menneisyydessä elettiin mm. pandemia-aikaa ekokylä Toivolassa, jonne pienen pojan äiti oli jäänyt korona-ajaksi. Nykyisyys sijoittui vuoteen 2023, jolloin poliisit keskittyivät etsimään pienen pojan vanhempia. Koska sukulaisilta ei saanut luotettavaa tietoa vanhempien olinpaikasta, sitä etsittiin Toivolasta.
Pian kävi selville, että Toivola oli oikea mysteerikylä, jossa riitti tutkittavaa. Ehkä alkuperäisillä perustajilla oli ajatuksena elää hyvässä yhteishengessä Toivalassa, mutta sitten sinne pesiytyi asukkaita, joita kiinnosti aivan eri asiat.
Johanna Holmströmin jännityskirja Suden lapset kertoi metsästä ja mysteerilahkosta. Metsän syvyyksissä asusti kiehtova noita.
Den här boken är svår att recensera då den är av varierande kvalitet. Den är för det första en bladvändare - jag sträckläste den och ville ständigt veta vad som hände till näst. Jag uppskattade tempot och premissen för boken. Jag uppskattar en bok som inte väjer för att ta upp obehagliga saker nära i tiden, så som corona pandemin och Putins anfall mot Ukraina. Ibland är böcker fast i tiden på fel sätt, men i det här fallet är den tidsspecifik på precis det rätta sättet.
Mitt största problem med boken är karaktärerna. Med undantag för huvudpersonen känns de otroligt platta. De representerar mer en trop eller en plot device än riktiga personer. Och för att vara ärlig börjar jag bli trött på hur sexscener används i kriminalromaner för att påvisa känslor/spänning. Det vore okej ifall de byggde upp karaktärerna på andra sätt, men då det inte görs känns det bara edgy.
Egentligen vill jag ge boken 3,5 stjärnor. Den är på något sätt lite trög, även om man förstås drivs framåt för att man vill veta vad som hänt. Ställvis är den lite rörig då det är många människor att hålla reda på. Men framförallt förbryllades jag av språket. Jag har tidigare läst Holmströms "Själarnas ö", och vill minnas att det var en bok som var bra på alla sätt. Men nu kändes språket på något vis konstlat. Ibland var ordföljden lite främmande och ibland kändes det som om texten var en översättning från finska. Dialogerna kändes inte riktigt naturliga. Samtidigt är det klart att boken har ett mera avancerat språk än mången annan deckare/spänningsroman. Jag läser gärna nästa spänningsroman av Holmström, men är alltså inte överväldigad av boken.
Kära nån så skönt att få läsa en spänningsroman som inte bara blir så spännande att det stör mig att jag inte har pappersversionen (utan måste vänta på tillfällen när jag kan lyssna på ljudboken) utan dessutom också är mycket välskriven. Det finns typ inget i själva prosan som skaver, och så brukar det verkligen inte få vara i spänningsromaner och deckare. Dessutom innehåller Vargens unge en massa intressanta blinkningar och skildrar strömningar aktuella i vår tid. Jag blev också genuint överraskad av en del av de vändningar som handlingen tog.
En lite annorlunda deckare. Lite mystiskt och lite hippieaktigt, mycket skog och sjö och djur. Vildmark som är både vacker och skrämmande. Om Gloria som flyttar till en ekoby där hon träffar en man. Det händer en hel del otrevliga saker i byn och efter hand flyttar eller flyr fler och fler därifrån. Om Glorias son Ilmari som dyker upp utanför Seijas och Tarmos hus och inte pratar. Och om polisen Minna som får uppdraget att hitta reda ut allt.