Bygdedjuret

by Sven Olov Karlsson

Var inte rädd. Det är en solskenshistoria.

Så inleder berättaren Sven Olov den här romanen om sitt liv. Tror vi honom?

I ungdomen inträffade ibland oförklarliga blackouter. Numera mitt i livet sker det ideligen, han mörkar dem med komihåglappar och vägbeskrivningar, undanflykter och vita lögner. Måste allt oftare gissa var han har varit eller vart han ska. Han är där, och inte där. Äger böcker som han inte minns att han skrivit, möter en främling på tunnelbanan som påstår att de är gamla vänner; tillvaron börjar bli lika otäckt vag som det där urgamla ryktet om en hemlig skatt gömd i barndomsbyn.

På den platsen börjar det för övrigt, att vara pojke på en bondgård i utförsbacke. Med en fjär, tröttkörd mamma och en alltmer excentrisk lillebror. Där barndomens vinterskarpa stjärnhimmel fick tanken att svindla. Vaknätterna var ett förebud, en tråd mellan två punkter i ett liv.

Senare den ensamma resan bort från Västmanland. Svetsandet, skrivandet, smärtan, slitet, sömnlösheten. Fram växer en sjungande, kärv och rolig roman om att bli konstnär, om att arbeta, misslyckas, älska. Om att hela livet försöka lämna eller tämja Bygdedjuret.

478 pages, Hardcover

Published September 6, 2024

About the author

Karl Sven Olov Karlsson, född 30 juli 1971 i Norberg i Västmanland, är en svensk författare och journalist.

Debuten skedde med Italienaren 2003, en delvis självbiografisk roman som från början skrevs för att bearbeta känslorna efter faderns sjukdom och död. Angående det självbiografiska innehållet sade dock Sven Olov Karlsson att "Jag öste på med sanningar och lögner och våldsamma överdrifter och rent hittepå, långt bortom vad som kan kallas självbiografiskt." Boken sålde bra och låg på tionde plats på Svensk bokhandels försäljningslista för april 2003.

År 2008 utkom hans andra roman, Amerikahuset. I pocketutgåvan av samma bok, som utgavs 2009, ingick även novellen En tur på sjön. 2008 utkom även den fotoillustrerade reportageboken Svenska ödehus (tillsammans med Philip Pereira dos Reis).

Sven Olov Karlsson har lovat att "aldrig – inte ens under pseudonym – skriva romaner om kommissarier eller journalister som löser mordgåtor på Öland eller Gotland...".

Sedan hösten 2010 är Sven Olov Karlsson regelbunden frilansmedarbetare på Land Lantbruk, Expressens kultursidor, som litteraturkrönikör och recensent. Han är även kåsör hos Radio Västmanland.

År 2011 gavs Svenska ödehus 2 ut på Natur & Kultur.

Sven Olov Karlssons tredje roman Porslinsfasaderna utkom i april 2013 på Natur & Kultur. Den nominerades till Augustpriset 2013 i kategorin Årets svenska skönlitterära bok. Juryns kommentar löd "Med sin stadiga och glimrande prosa har Sven Olov Karlsson givit bygderomanen en plats i 2000-talet".

Reviews

[Sara Tibbling · Rating 5 out of 5]

Jag sträckläste den här boken! Önskar att jag kunde sätta ord på vad som fångade mig så totalt men misstänker att jag inte kommer lyckas. Kan bara säga att det är en sån igenkänning på känslorna som beskrivs, kampen det innebär att leva ett liv och rätt och slätt vara människa. Rekommenderar varmt!

[lisamargar3ta · Rating 3 out of 5]

Boken är märkt Roman, men känns mer som en självbiografi - om nu allt är sant. Detta kärva liv som målas upp på nästan femhundra sidor. Det är många sidor och många ord och mycket hjärtesnörp från min sida när jag läser. Så mycket slit och motgångar och smärta. På baksidan står att det även att det är en rolig berättelse och det är det väl på sätt och vis, texten är skriven på ett sätt så att den känns lättare än innehållet, men jag vetefasen om jag skrattade så himla mycket? Jo förresten! jag minns bland annat att jag skrattade högt och länge när han beskrev övningskörningen med brodern, hahaha! men i övrigt så tog jag nog alla Sven Olovs jävligheter väldigt bokstavligt och tyckte bara oerhört synd om honom.

[Elisabit · Rating 4 out of 5]

Fin läsning! Porträttet av mamman är fantastiskt.

[Lena]

"Så lärs det ut. Bygdedjuret. Urtillståndet. Jantelagens lantliga kusin och den svarta pedagogikens högra hand. Syns aldrig, ser allt. Hörs aldrig, ser allt. Stukar med omsorg, som ett gammalt hederligt hantverk. En usel vinnare, ännu sämre förlorare, förlorar dock aldrig. Gör flåset grunt, mungiporna stela. Synen grumlar och hörseln inar av det. Det är som ett sjätte sinne: en osviklig näsa för allt som är fel och som vill få vara privat. Det får en att hålla truten. Det opererar tätt inpå eller via långa avstånd. Tvärt på sekunden eller över generationer.
Det känns som att vara instängd i ett hörn, i fällan. Ertappad, näckad, utlämnad åt fiender. Det får en att akta sig, snegla över axeln. Så man inte utmärker sig. Så man inte missar om någon utmärker sig!
Det äktar ångesten. Tillhopa är de allt han vill bli av med.
Folk flyttar lång väg. Gör om sig. Slipper det ändå aldrig. För nyttjar man det, vill man ha nyttan ifred. Lider man av det, förnekar man lidandet. Så man släpar på det.
Vart han än far, vad han än hittar på, så skall det vara med."

[Irene Collin · Rating 4 out of 5]

Har läst halva boken och tycker om den, vill absolut se hur den utvecklar sig och hur det går för författaren. Han skriver om sig själv nämligen. Karl Olov Karlsson fick Augustpriset förra året i den skönlitterära genren……….verkligen annorlunda och mycket nydanande skriven!!!!

[Love Lagercrantz · Rating 3 out of 5]

Stark trea. Stark för att den slutar i dur. Det var lite väl monotont med all denna skildring av elände som avlöser elände. En självbiografi som skriven av Kalle Anka som gång på gång drabbas av ”Lagen”. Det är så många gånger man som läsare undrar varför han framhärdar i att fortsätta slåss mot väderkvarnar, varför serva en otacksam morsa som inte ger ens ett leende i retur. Varför slita ut sig så till den grad? Varför skriva på kvällar och nätter istället för att avsätta en timme eller två på sitt frilanskontor? Först i sista kapitlet får vi nån form av svar på dessa ologiska livsval.

Själv har jag väldigt svårt för böcker utan en handling som kan trigga mitt intresse att fortsätta läsa. Första halvan av boken är väldigt mycket i total avsaknad av handling. Det är ett barns betraktelse av sin omgivning men för mig räcker inte det långt. Jag blir ofta väldigt trött på alla grubblerier. Först i hans vuxenblivande börjar huvudpersonen få nån form av drivkrafter och livsmål som för handlingen någorlunda framåt om än med knapp styrfart. Jag tycker att miljöerna och karaktärerna är intressanta. Varför inte istället skriva en spännande historia där dessa miljöer och karaktärer finns med istället för att som här binda upp hela boken på dem? Jag kan förstå drivkraften att skriva en självbiografi men det verkar ju hans debutroman också vara.

[Tobias · Rating 4 out of 5]

Oj vilken kämpig bok att ta sig igenom! Så mycket ångest och jävlighet Sven Olov fått utså. Det blir nästan fysiskt påfrestande att läsa, streta sig vidare genom.

En på många sätt gräslig uppväxt i en horribel by där ingen verkar veta hur man beter sig, verkligen inte vill varandra väl, bara skvallra och gotta sig åt andras misstag eller misär. Vidrigt!

Men det är oupphörligt intressant och givande att läsa. Och det som skrivs ger bakgrund till ett författarskap som jag följt från första början med briljanta debuten Italienaren. Förklaringar till varför hans böcker blev som de blev.

Väl värt slitet!

[Anneli Waara · Rating 2 out of 5]

Det började bra. Barndomen och uppväxten på den avlägsna gården i en liten by i Västmanland gav en nära inblick i landsbygdens baksidor. Den hårda sociala kontrollen och föraktet mot det avvikande eller den framgångsrika. Men det blir efterhand så väldigt långt med så många ord och den sista tredjedelen är rejält överbelastad. Det blir också alltmer irriterande hur han alltid misslyckas, att allt går dåligt och hur han mår dåligt och aldrig sover. Att han bara fortsätter och fortsätter att låta sig plågas. Lite tuffare redigering hade gjort stor nytta.

[Jenny E.]

Jag har inte kommit längre än prologen, men jag märker redan nu att skrivsättet och karaktärerna inte passar för mig.

Skrivsättet kräver en del av sin läsare vara så att man är medveten om det när man går in i boken. Detta är inte en snabbläst bok.

När det kommer till bröderna Karlsson så fastnar jag inte för dem på något sätt. De verkar bara konstiga, men inte på ett sätt som får mig att vilja läsa ner om dem därför ger jag upp denna bok redan efter 2 %.

[Anna · Rating 5 out of 5]

Som en yngre PO Enqvist, kortfattat språk, självbiografiskt och från en annan del av Sverige. Många karaktärer inklusive författaren själv.

Genial inledning: Var inte rädd. Det är en solskenshistoria.

[Joseflagerkvist · Rating 4 out of 5]

man har la ett litet bygdedjur i sig.

[Sara · Rating 4 out of 5]

Jag hade svårt att komma in i den och tyckte början var väldigt långsam och slutet lite stessad men mitten var WOW och vägde upp helhetsintrycket.

[Johan Arndt · Rating 4 out of 5]

Ny författare för mig! Underbart driv och en fantastisk berättelse. Kanske inte en solskenshistoria men med sol på slutet.

[Johannes Mortenlind · Rating 2 out of 5]

Plockade upp romanen med en förväntan om att bli underhållen. Efter några kapitel insåg jag att det är en sorglig historia, full av misär. Saken görs värre av att författaren bär samma namn som huvudkaraktären. En autofiktiv snuttefilt, där författaren beklagar sig över hur synd det var om honom som barn. Mamma älskade inte honom, pappa var frånvarande, farmor var sadistisk, osv.

Handlingen tragglar sig fram synnerligen långsamt. Läsningen känns som att fastna bakom en traktor på en 90-väg. Kom till saken! Snart inser jag att det inte finns någon dramaturgi, och släpper förväntningarna. Det här är inte en handlingadriven text. Det är en bok om ett liv, en biografi med konstnärliga friheter.

Med det sagt är språket stundtals briljant, och visst får man skratta med ibland. Särskilt när huvudkaraktären jagar på sin lillebror, som för övrigt är bokens stjärna.

Jag kan inte låta bli att läsa in hur författaren tycker synd om sig själv, och virar in sig i uppväxtens offerkofta. Kanske borde boken skrivits som en ren biografi, eller med utbytta namn. Jag är förvirrad, och det är nog inte meningen.

[Maria Hermansson · Rating 5 out of 5]

Tack vare Sven Olov förstår jag äntligen ett fragment av bygden jag kommit till (västra Härjedalen), och kanske, egentligen, också den jag kommer ifrån (västgötaslätten). För även om jag flyttade långt från bygdedjuret under en lång tid (latinamerikanska metropoler), så nog vaknar den i mig ur sitt ide kort efter att jag slagit mig ned i Sverige igen. Fråga till omvärlden (skratta inte): är det bara jag som fortfarande måste kämpa med mig själv för att ta på mig solglasögon vid vårens början, i ängslig övermedvetenhet om att ”ingen annan” ännu gjort detsamma?