What do you think?
Rate this book
Slask
Melvin har känt Hannah och Mika sen sexårs. Nu går de i gymnasiet. Melvin och Hannah har varit ihop, men nu har de nog gjort slut. Mika härbärgerar ett raseri. Skolan är ointressant, men livet är ganska lätt. Om vintern åker man snowboard, på sommaren cyklar man till sjön eller tar bussen in till stan. Ibland är Jocke med fast han är alldeles för gammal, nästan trettio.
Melvins värld växer sakta och han får syn på sig själv först när det är för sent och allt är oåterkalleligt och förstört.
Slask är en andlös roman om skuld och ansvar, vänskap och svek.
Melvins värld växer sakta och han får syn på sig själv först när det är för sent och allt är oåterkalleligt och förstört.
Slask är en andlös roman om skuld och ansvar, vänskap och svek.
137 pages, Hardcover
First published August 30, 2024
2 people are currently reading
104 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 19 of 19 reviews
October 6, 2024
This story of the passage from youth to adulthood is a moving tale of love, trust and betrayal.
December 15, 2024
Betyg: 4,5
Kort och knivskarp. Varje mening är genomtänkt in i minsta detalj, bär på lager och en precision som sätter fingret på tonårens leda och bygdens tristess.
—
”Kom och kolla”, säger jag åt Hugo.
Han ställer sig bredvid med händerna i fickorna och snörvlar. Det flyger kråkor mellan granarna och jakttornen som står längs trädkanten. Svaga stjärnor på himlen. Är det så här att vara pappa?
”Varför ska vi kolla på det här”, säger pojken.
Kort och knivskarp. Varje mening är genomtänkt in i minsta detalj, bär på lager och en precision som sätter fingret på tonårens leda och bygdens tristess.
—
”Kom och kolla”, säger jag åt Hugo.
Han ställer sig bredvid med händerna i fickorna och snörvlar. Det flyger kråkor mellan granarna och jakttornen som står längs trädkanten. Svaga stjärnor på himlen. Är det så här att vara pappa?
”Varför ska vi kolla på det här”, säger pojken.
September 1, 2024
För full transparens är jag bekant med Mikael och har sett den här boken materaliseras från sidlinjen, åtminstone slutskedet. Min bonusdotter fick i egenskap av jämnårig med huvudpersonerna provläsa en tidigare version av texten och jag har sett Micke rata omslagsförslag som legat för nära "Ovanjorden" för att läsarna ska förstå att det här är något helt annat.
Ironiskt nog är det dock just likheterna med "Ovanjorden" (som pinsamt nog är den enda av Mickes böcker jag läst) jag först reagerar på när jag läser "Slask". Dels sättet att skriva väldigt detaljerat med samtidigt lämna mycket osagt och upp till läsaren att fylla i, dels förmågan att ta något som skulle kunna bli en ganska generisk historia och göra det annorlunda och minnesvärt.
Den här gången är det en berättelse om ungdomar i gymansieåldern som innehåller ingredienser som kärlekssorg, sex, mobbing och övergrepp men ihoprörda på ett sätt som gör att den sticker ut från liknande böcker jag läst. Dynamiken mellan de tre huvudpersonerna Melvin, Hannah och Mika står egentligen klar redan i den inledande sekvensen från barndomen, men sättet den tar sig uttryck i resten av boken överraskar ändå.
Att så pass mycket lämnas osagt och inte skrivs ut gör att det tar ett tag för mig att skapa mig en bild av dem och deras omgivning, jag får läsa koncentrerat och bläddra tillbaka oftare än jag normalt gör. Men jag tror att det finns en poäng i det för när bokens vändning kommer blir jag trots detta överrumplad, och det är svårt att släppa boken i tankarna även när den är slut. Den kräver helt enkelt en egen insats som läsare.
På många sätt är det här en ungdomsroman och jag kan se framför mig den läsas och diskuteras i klassrum, men jag tror att de flesta som gillade "Ovanjorden" kommer att uppskatta den oavsett ålder. Det gjorde i alla fall jag.
Ironiskt nog är det dock just likheterna med "Ovanjorden" (som pinsamt nog är den enda av Mickes böcker jag läst) jag först reagerar på när jag läser "Slask". Dels sättet att skriva väldigt detaljerat med samtidigt lämna mycket osagt och upp till läsaren att fylla i, dels förmågan att ta något som skulle kunna bli en ganska generisk historia och göra det annorlunda och minnesvärt.
Den här gången är det en berättelse om ungdomar i gymansieåldern som innehåller ingredienser som kärlekssorg, sex, mobbing och övergrepp men ihoprörda på ett sätt som gör att den sticker ut från liknande böcker jag läst. Dynamiken mellan de tre huvudpersonerna Melvin, Hannah och Mika står egentligen klar redan i den inledande sekvensen från barndomen, men sättet den tar sig uttryck i resten av boken överraskar ändå.
Att så pass mycket lämnas osagt och inte skrivs ut gör att det tar ett tag för mig att skapa mig en bild av dem och deras omgivning, jag får läsa koncentrerat och bläddra tillbaka oftare än jag normalt gör. Men jag tror att det finns en poäng i det för när bokens vändning kommer blir jag trots detta överrumplad, och det är svårt att släppa boken i tankarna även när den är slut. Den kräver helt enkelt en egen insats som läsare.
På många sätt är det här en ungdomsroman och jag kan se framför mig den läsas och diskuteras i klassrum, men jag tror att de flesta som gillade "Ovanjorden" kommer att uppskatta den oavsett ålder. Det gjorde i alla fall jag.
October 24, 2025
Efter omläsning:
När jag läser om Slask, läser jag på ett annat sätt,
eftersom jag vet vad det kommer att leda till.
Mika blir till exempel en viktigare karaktär, jag ser
hur jaget ser henne, även om det liksom är i
förbifarten, men det är intressant att märka hur
jag i den första läsningen inte fokuserade på hur
så många av situationerna faktiskt lyfter fram
hennes utsatthet, att hon alltid är i underläge och
inte så mycket har något att säga till om. I min
andra läsning blir Mika mycket mer av en
huvudperson. Det jag också tänker på i en
omläsning, är hur mycket det ändå också handlar
om efteråt. När han förstått, när de andra också
får veta, hans extrafamilj Vikströms, hur de
försöker hantera situationen fast det ju också blir
som märkligt. Hans egna föräldrars reaktioner
lyser totalt med sin frånvaro, och Melvin låter oss
inte glänta in i vad han faktiskt känner, det är
förbjudet område, och hör till den här
ordlösheten, att inte veta hur man pratar om
känslor, inte veta hur man förstår känslor, ser
och känner känslor, är det nästan som, en slags
känslostumhet som vi ser resultatet av genom det
som INTE skrivs i texten. Så på många sätt
arbetar den här berättelsen i en slags negation.
Jag ställer mig fortfarande frågor, som hur Mika
ändå tvingar honom att förstå vad han har gjort
med henne, och tvingar honom att ta ansvaret.
Jag känner att det finns en slags omsorg i detta,
att deras vänskap åtminstone möjliggjort det, att
han åtminstone är möjlig att säga det till – men
undrar också om även de här frågeställningarna
gör att jag hamnar i ett slags ”ursäktande” av
honom, även om jag landar i att nej, för i helvete,
vi måste kunna prata om det, cirkulera runt det,
vi får inte heller förtiga eller osynliggöra att det är
svårt att prata om osyngliggörande, då kommer
vi ingenstans. Det finns gråskalor kanske, men
det förtar inte vidden av den gräns han gått över,
och det han behöver möta i sig själv. Det hjälper
inte.
Första reflektionerna:
Det är på ett sätt underligt att läsa en text som man pratat om med författaren i flera år, men utan att ha läst, och med en text som man vet gått igenom så många förvandlingar, som det är med den här texten. Men jag ska försöka hålla mig till den här läsupplevelsen så gott jag kan.
Vi följer Melvins perspektiv, i ett jagperspektiv och ett presens som ändå ger känslan av utifrånperspektiv, eftersom det är så sparsmakat. Jag vill på ett sätt inte säga distanserat, även om det är känslan jag som läsare också får. Jaget talar inte till läsaren, perspektivet ter sig snarare funktionellt, som att vi bara följer med, men Melvin själv är inte riktigt helt närvarande. Inte helt igenom, det finns saker han tycks säga till sig själv, tex om att han tröstar, att han gör det som är rätt, orden som beskriver det han gör är också känslofyllda - att det är äckligt, att det inte är mysigt, att han önskar att de inte varit där de är. Men vad han gör skrivs inte ut med någon tydlighet, så som läsare upplever man framför allt ett obehag, varför beskriver han det så? Vad är egentligen "grejen som har hänt", och varför mår han själv så dåligt? Eftersom vi är i hans perspektiv och han inte själv verkar ha ett språk för det som sker. Det upplever jag psykologiskt intressant i en litterär synvinkel, och jagperspektivet blir både bedrägligt och sant - det är Melvin själv som är bedräglig, även mot sig själv. Därför kommer det kanske som en överraskning, när Mika säger vad som har hänt. Jag bläddrar tillbaka till det ställe där det inte riktigt beskrivs, och känner även i efterhand att det är svårt att tolka ur gestaltningen, men ja, spåren finns där i de förtätade bilderna och orden.
Förutom detta som är textens kärna och syfte, är det också en verklighetstrogen skildring av ungdomar i gymnasieåldern, dynamiken mellan dem, de som känt varandra så länge att umgänget är en flytande del av att finnas till bara, jargongen och det som är självklart i deras beteende mot varandra och sina föräldrar. Tiden som liksom är en annan. På det viset finns det visst släktskap med Yvesands Häng city och Perssons Sommaren, som också skildrar en liknande ålder och tid, med dess flytande, ivägglidande förståelse av vad som faktiskt sker, dynamik mellan ungdomar, och obehag i det som händer.
Det finns mycket att tala om här, eftersom ingenting egentligen berättas, läsaren tar emot en fullpackad tät text där hur mycket som helst går att läsa mellan raderna och också bör det. Det är på sätt och vis upp till läsaren att göra merparten av jobbet, och måla upp Melvin, Mika, Hannah och familjerna med sin egen fantasi och tolkningsförmåga. Jag skulle säga att boken är tre gånger så tjock som sidantalet visar, om man fyller i mellan raderna.
Dessutom myser jag av alla sätt att beskriva väder och miljö, som undviker de sammanfattande orden och går ner på detaljnivå. Det skvittrar, inte duggregnar tex, och slasken är inte bara slask, den tränger vattnig och iskornig in även i våra skor medan vi läser.
När jag läser om Slask, läser jag på ett annat sätt,
eftersom jag vet vad det kommer att leda till.
Mika blir till exempel en viktigare karaktär, jag ser
hur jaget ser henne, även om det liksom är i
förbifarten, men det är intressant att märka hur
jag i den första läsningen inte fokuserade på hur
så många av situationerna faktiskt lyfter fram
hennes utsatthet, att hon alltid är i underläge och
inte så mycket har något att säga till om. I min
andra läsning blir Mika mycket mer av en
huvudperson. Det jag också tänker på i en
omläsning, är hur mycket det ändå också handlar
om efteråt. När han förstått, när de andra också
får veta, hans extrafamilj Vikströms, hur de
försöker hantera situationen fast det ju också blir
som märkligt. Hans egna föräldrars reaktioner
lyser totalt med sin frånvaro, och Melvin låter oss
inte glänta in i vad han faktiskt känner, det är
förbjudet område, och hör till den här
ordlösheten, att inte veta hur man pratar om
känslor, inte veta hur man förstår känslor, ser
och känner känslor, är det nästan som, en slags
känslostumhet som vi ser resultatet av genom det
som INTE skrivs i texten. Så på många sätt
arbetar den här berättelsen i en slags negation.
Jag ställer mig fortfarande frågor, som hur Mika
ändå tvingar honom att förstå vad han har gjort
med henne, och tvingar honom att ta ansvaret.
Jag känner att det finns en slags omsorg i detta,
att deras vänskap åtminstone möjliggjort det, att
han åtminstone är möjlig att säga det till – men
undrar också om även de här frågeställningarna
gör att jag hamnar i ett slags ”ursäktande” av
honom, även om jag landar i att nej, för i helvete,
vi måste kunna prata om det, cirkulera runt det,
vi får inte heller förtiga eller osynliggöra att det är
svårt att prata om osyngliggörande, då kommer
vi ingenstans. Det finns gråskalor kanske, men
det förtar inte vidden av den gräns han gått över,
och det han behöver möta i sig själv. Det hjälper
inte.
Första reflektionerna:
Det är på ett sätt underligt att läsa en text som man pratat om med författaren i flera år, men utan att ha läst, och med en text som man vet gått igenom så många förvandlingar, som det är med den här texten. Men jag ska försöka hålla mig till den här läsupplevelsen så gott jag kan.
Vi följer Melvins perspektiv, i ett jagperspektiv och ett presens som ändå ger känslan av utifrånperspektiv, eftersom det är så sparsmakat. Jag vill på ett sätt inte säga distanserat, även om det är känslan jag som läsare också får. Jaget talar inte till läsaren, perspektivet ter sig snarare funktionellt, som att vi bara följer med, men Melvin själv är inte riktigt helt närvarande. Inte helt igenom, det finns saker han tycks säga till sig själv, tex om att han tröstar, att han gör det som är rätt, orden som beskriver det han gör är också känslofyllda - att det är äckligt, att det inte är mysigt, att han önskar att de inte varit där de är. Men vad han gör skrivs inte ut med någon tydlighet, så som läsare upplever man framför allt ett obehag, varför beskriver han det så? Vad är egentligen "grejen som har hänt", och varför mår han själv så dåligt? Eftersom vi är i hans perspektiv och han inte själv verkar ha ett språk för det som sker. Det upplever jag psykologiskt intressant i en litterär synvinkel, och jagperspektivet blir både bedrägligt och sant - det är Melvin själv som är bedräglig, även mot sig själv. Därför kommer det kanske som en överraskning, när Mika säger vad som har hänt. Jag bläddrar tillbaka till det ställe där det inte riktigt beskrivs, och känner även i efterhand att det är svårt att tolka ur gestaltningen, men ja, spåren finns där i de förtätade bilderna och orden.
Förutom detta som är textens kärna och syfte, är det också en verklighetstrogen skildring av ungdomar i gymnasieåldern, dynamiken mellan dem, de som känt varandra så länge att umgänget är en flytande del av att finnas till bara, jargongen och det som är självklart i deras beteende mot varandra och sina föräldrar. Tiden som liksom är en annan. På det viset finns det visst släktskap med Yvesands Häng city och Perssons Sommaren, som också skildrar en liknande ålder och tid, med dess flytande, ivägglidande förståelse av vad som faktiskt sker, dynamik mellan ungdomar, och obehag i det som händer.
Det finns mycket att tala om här, eftersom ingenting egentligen berättas, läsaren tar emot en fullpackad tät text där hur mycket som helst går att läsa mellan raderna och också bör det. Det är på sätt och vis upp till läsaren att göra merparten av jobbet, och måla upp Melvin, Mika, Hannah och familjerna med sin egen fantasi och tolkningsförmåga. Jag skulle säga att boken är tre gånger så tjock som sidantalet visar, om man fyller i mellan raderna.
Dessutom myser jag av alla sätt att beskriva väder och miljö, som undviker de sammanfattande orden och går ner på detaljnivå. Det skvittrar, inte duggregnar tex, och slasken är inte bara slask, den tränger vattnig och iskornig in även i våra skor medan vi läser.
This entire review has been hidden because of spoilers.
January 14, 2025
"Stor konst" = låt inte läsaren förstå allt direkt, eller någonsin.
Det är definitionen, receptet, och Berglund följer det till punkt och pricka. I den här känns det som om så många meningar som möjligt har redigerats bort för att behålla... Mystik? Litterär verkshöjd?
Jag tappar bort mig hela tiden, får inget flow, läser med koncentrerat ihopskrynklade ögonbryn. Är det något jag missar här? Ska inte detta vara ~Bra~, Berglund har ju fått priser för sina böcker förut och har ett gott rykte.
Jag skulle kunna frikänna boken genom att säga "det är inte du, det är jag" men det skulle vara falskt, en olivkvist bara för att jag vill gardera mig mot att verka dum. Sanningen är att sättet boken är skriven på bara gör mig irriterad. Texten uppför sig som tjejerna i lågstadiet som sa "jag har en hemlighet" bara för att sen aldrig berätta den, för att det roliga låg i att se folk våndas.
Men! Berglunds hemlighet kommer faktiskt fram till slut och premissen blir plötsligt brännande och svår, kanske omöjlig, att förhålla sig neutral till. Det handlar om makt kompisar emellan, gränser som är svåra att se och lögnerna man berättar för sig själv. Jag vill egentligen diskutera bokens själva handling men det finns en poäng med att den vecklas upp ett blad i taget för läsaren. Detta är romanens styrka, om jag ska försöka att vara lite mer nyanserad.
Jag vet faktiskt inte om jag kan rekommendera den här, eller till vem. Stilen var ingenting för mig. Frågorna den ställer var däremot i allra högsta grad relevanta. Men räcker det när läsupplevelsen är kantad av suckar?
Den som tycker om att klura på en text i all evighet kanske har hittat sin nästa läsning i den här.
Det är definitionen, receptet, och Berglund följer det till punkt och pricka. I den här känns det som om så många meningar som möjligt har redigerats bort för att behålla... Mystik? Litterär verkshöjd?
Jag tappar bort mig hela tiden, får inget flow, läser med koncentrerat ihopskrynklade ögonbryn. Är det något jag missar här? Ska inte detta vara ~Bra~, Berglund har ju fått priser för sina böcker förut och har ett gott rykte.
Jag skulle kunna frikänna boken genom att säga "det är inte du, det är jag" men det skulle vara falskt, en olivkvist bara för att jag vill gardera mig mot att verka dum. Sanningen är att sättet boken är skriven på bara gör mig irriterad. Texten uppför sig som tjejerna i lågstadiet som sa "jag har en hemlighet" bara för att sen aldrig berätta den, för att det roliga låg i att se folk våndas.
Men! Berglunds hemlighet kommer faktiskt fram till slut och premissen blir plötsligt brännande och svår, kanske omöjlig, att förhålla sig neutral till. Det handlar om makt kompisar emellan, gränser som är svåra att se och lögnerna man berättar för sig själv. Jag vill egentligen diskutera bokens själva handling men det finns en poäng med att den vecklas upp ett blad i taget för läsaren. Detta är romanens styrka, om jag ska försöka att vara lite mer nyanserad.
Jag vet faktiskt inte om jag kan rekommendera den här, eller till vem. Stilen var ingenting för mig. Frågorna den ställer var däremot i allra högsta grad relevanta. Men räcker det när läsupplevelsen är kantad av suckar?
Den som tycker om att klura på en text i all evighet kanske har hittat sin nästa läsning i den här.
March 25, 2025
Jag lade precis ifrån mig boken och känner mig väldigt illa till mods. Ibland kan man tro att en kort bok ska vara enkel, särskilt om den klassas som ungdomsbok. Miljöerna och personerna skildras skickligt, trots att mycket är utlämnat för att läsaren ska skapa sin egen bild.
Tror att många som tyckte om Waldens ”Jävla karlar” och Smirnoffs ”Jag for ner till bror” skulle uppskatta den här boken. Tankeväckande, mörk och helt opretentiös.
Tror att många som tyckte om Waldens ”Jävla karlar” och Smirnoffs ”Jag for ner till bror” skulle uppskatta den här boken. Tankeväckande, mörk och helt opretentiös.
January 2, 2025
Språket och personbeskrivningarna är perfekt. Men jag fattar faktiskt inte, det är så mycket outtalat som jag inte kan avkoda. Jag hade behövt några meningar till för att hänga med.
January 26, 2025
3.5
A solid little book.
This book was one I flew through in one sitting. It for sure was a page turner.
All characters were well written and had a lot going on. I was reminded of my own time as a 17 year old and not knowing how the world is. Back when the friend group was the most important thing ever, and people got in and out of relationships. Yeah it made me think a lot about how I was when I was in Melvin's age.
I also LOVED the setting. I felt like I visited the world that was painted in this book.
The language was also superb. I loved the snarky teenage lingo and it was the biggest strength of the book for sure.
Though, I felt like the central conflict, with never really knowing what exactly happened, was a bit of a letdown.
Still, a wonderful character study and a really fascinating read.
A solid little book.
This book was one I flew through in one sitting. It for sure was a page turner.
All characters were well written and had a lot going on. I was reminded of my own time as a 17 year old and not knowing how the world is. Back when the friend group was the most important thing ever, and people got in and out of relationships. Yeah it made me think a lot about how I was when I was in Melvin's age.
I also LOVED the setting. I felt like I visited the world that was painted in this book.
The language was also superb. I loved the snarky teenage lingo and it was the biggest strength of the book for sure.
Though, I felt like the central conflict, with never really knowing what exactly happened, was a bit of a letdown.
Still, a wonderful character study and a really fascinating read.
September 28, 2024
längtat efter en sån här bok o tyckte det sämsta var att den va så kort.
December 17, 2025
Jävlar va bra den va!!!!!!
September 11, 2024
Jag, som inte känner Mikael Berglund annat än till att jag tyckte väldigt mycket om Ovanjorden, norpade åt mig denna boken när den kom till jobbet som pressutskick.
Jag kan instämma med föregående recensenter att trots den tunna boken och de få sidorna är innehållet så mycket större än det som finns skrivet. Varenda mening kändes som att den bar på fem undermeningar och hjärnan gick på högvarv när jag läste den. En liten mening blev tung av allt osagt som den också innehöll. Nu har jag inte boken bredvid mig så kanske är det en parafrasering nu, men när Jocke säger (något liknande i alla fall) "Ljug nästa gång" rös jag till.
Jag fick flera gånger gå tillbaka och läsa om, och missade helt första gången jag läste vad det var jag egentligen läste (här försöker jag skriva utan spoilers).
Det jag uppskattade med Ovanjorden finns kvar, alla otroliga miljöbeskrivningar och sättet man lär känna karaktärerna utan att någonsin få en regelrätt introduktion till dem. Ta det, och sen lägg till en avskalning av allt och sedan lite till.
Det är en helvetesjävlabra bok rent ut sagt, som alla borde läsa.
Jag kan instämma med föregående recensenter att trots den tunna boken och de få sidorna är innehållet så mycket större än det som finns skrivet. Varenda mening kändes som att den bar på fem undermeningar och hjärnan gick på högvarv när jag läste den. En liten mening blev tung av allt osagt som den också innehöll. Nu har jag inte boken bredvid mig så kanske är det en parafrasering nu, men när Jocke säger (något liknande i alla fall) "Ljug nästa gång" rös jag till.
Jag fick flera gånger gå tillbaka och läsa om, och missade helt första gången jag läste vad det var jag egentligen läste (här försöker jag skriva utan spoilers).
Det jag uppskattade med Ovanjorden finns kvar, alla otroliga miljöbeskrivningar och sättet man lär känna karaktärerna utan att någonsin få en regelrätt introduktion till dem. Ta det, och sen lägg till en avskalning av allt och sedan lite till.
Det är en helvetesjävlabra bok rent ut sagt, som alla borde läsa.
March 6, 2025
Vilken pärla! Jag reagerade först tveksamt på språket och hur sparsmakat på detaljer det var, men efter bara några sidor till hade jag helt ändrat uppfattning. Allt det där som inte skrevs ut i ord fyllde hjärnan i och det snabba språket gav berättelsen ett flyt och tempo som jag tror annars hade varit svårt att uppnå. 4.5
October 8, 2024
Alltså, jag är inte helt säker på att jag fattade allt i den här boken. (Kan jag skylla på min förkylning?) Språket är sjukt bra, men ibland går jag vilse i det. Borde ju hata Melvin, men kan ändå inte riktigt. Men det är kanske det som är hela författarens ambition? … borde läsa den en gång till…
December 27, 2025
Bbb 3,5
October 11, 2024
Skickligt och egensinnigt skriven, men jag blir bara berörd under vissa kortare avsnitt.
Read
May 14, 2025Läst för jobbet
April 23, 2025
2.5. Jävligt deppig alltså, men hade kunnat funka som bok till åk 9 eller en gymnasieetta pga diskussionsmöjligheter
June 17, 2025
Språket känns ibland skevt och dåligt formulerat, även om det är det som är tanken. I alla fall lättläst och berörande.
August 22, 2025
en smygare, små detaljer som i slutet blir stora, lite obehaglig, det fina språket fintar bort
Displaying 1 - 19 of 19 reviews