Tre noveller, i Nins poetiska, ganska abstrakta stil. Personporträtt, relationsdramatik, mycket psykologi. Jag klarar inte av att lägga bort min läsning av hennes dagböcker, och söker, eftersom jag vet att det finns och hon öppet talar om det, efter hennes egna erfarenheter omvandlade till dessa fiktioner. Och problemet är kanske den där slöjan mellan, att om novellerna skrivits ur ett genuint jagperspektiv, med den ärlighet som finns i dagböckerna, så skulle det ha känts mer. Mer verkligt, kanske. Anaïs Nin är ingen gestaltare, och det stör också läsningen, eftersom den blir hoppig. Karaktärerna och vad som händer i novellerna, är inte rotade, inte fyllda av kött och blod, det är ett psykologiskt beskrivande av det som sker i huvudet på dem, ett förklarande av deras beteenden snarare än en gestaltning av det, som faktiskt hade drabbat mig starkare. De består nu av sammanfogade fragment vars narrativa linje kan anas men som förmodligen står starkast för den som upplevt det själv (det vill säga Nin själv, oavsett om det handlar om egna erfarenheter eller omksrivningar av hennes vänners erfarenheter) och lite klarare för en som har läst dagböckerna och är bekant med både tematik och händelser genom dem (som för mig). Men utan denna förkunskap vet jag inte hur jag kunnat ta till mig berättelserna. Kanske bättre? För att jag inte söker och jämför, utan hade haft friheten att ta dem för vad de är? Eller sämre, för att fragmenten glidit isär, tidsrytmerna visat sig vara alltför dissonanta, karaktärerna glidit alltför mycket samman. Som det verkligen blir i den sista novellen, The voice. Djuna & Lilith känns som samma person för mig, ävne om hon försökt klä dem i lite olika personligheter och också visar deras vetskap. Och vem är den där Lillian som dyker upp en gång och sedan inte mer? Bara en annan sida av fortfarande samma kvinna, allihopa? Jag är rädd för det. I titelnovellen, som berör Nins förhållande till sin fader, är det också konstiga tidshopp, händelser som inte förklaras eller skrivs ut i gestaltade scener, utan det mesta försiggår uppe i huvudet på henne. Det gör att man inte riktigt förstår hennes svängning, då hon inser falskheten i faderns kärlek och börjar lösgöra sig från den. Det hade blivit tydligare och kraftfullare, om det byggts ut till en hel bok, eller en längre novell, där det som sker i huvudet hade fått synas mer i deras rörelser, och manifesteras i novellmiljön.
Det finns en stark poetisk och psykologisk drivkraft i Anaïs Nins berättelser, ochjag känner likheter med mitt eget sätt att skriva (och jag har också beskyllts för att inte gestalta!) och kanske påverkar tiden, men det är ändå ett element jag saknat i min läsning. Antingen det, eller att renodla det till poesi, för de mest fantastiska passagerna i boken är de kursiva drömsekvenser/upplevelser som beskriver första mötet med fadern (och möjligen är en poetisk omskrivning för ett incestuöst möte) och i den sista novellen, en drömbeskrivning som också reflekterar Djunas poetiska och psykologiska sinne. Stella innehåller inte lika starka element av poesi men börjar med en poetisk beskrivning av hur skådespelaren Stella känner en stark skillnad mellan sig själv på duken och sitt ”verkliga jag”. Hon kan det där med metaforer, jämförelser, psykologiska skildringar. Men det är något som saknas i det narrativa, som skapar flödet. För inte måste det vara gestaltning och konventionellt narrativ, inte alls. Men det saknas en förankring, en konsekvens mellan sekvenserna, något som jag som läsare kan hålla som en ledstång, oavsett hur abstrakt den ledstången är.