Ännu en omläsning av andra delen i serien 'Kvinnorna och staden', och rör tiden 1909-1927, från storstrejken ledde till att en del av männen förlorade sina jobb, och kvinnorna blev ensamma försörjare av familjen. Tora Otter övertar café Cosmopolite som ett komplement till sin brödförsäljning på torget, fram till Julen 1927, då sonen Fredrik gifter sig och flyttar hemifrån, och Tora inte längre orkar kämpa med caféets överlevnad utan tvingas sälja det.
På 1910-talet hade hon dock som stamgäster en kvinnorösträttsförening, som höll sina möten på cafét, men så snart målets uppnåtts 1921, försvann även de kunderna. Mer än så nämns inte om kvinnors rättigheter, vilket speglar osäkerheten inför rösträtten, vad de ska ha den till, vilka alternativ fanns egentligen att rösta på som talade till kvinnor? Gräsrotskvinnorna har fortfarande fullt upp med att skaffa bröd för dagen åt sina barn.
Ekman fortsätter med ingående beskrivningar, vackra i sin noggrannhet, av kvinnors arbete, allt arbete i hushållen, all mat, konservering, bak, all städning, allt som sällan uppmärksammas. Allt som hållit kvinnor mer än sysselsatta, även om de hade en make som 'försörjde' dem. En av de vackraste skildringarna är när Frida Lans dotter Dagmar, sömmerskan, syr en finklänning till sin åldrade mor, den första klänning av 'nytt' tyg, och dessutom av fin kvalitet.
I övrigt är tonen i denna andra del av serien betydligt mörkare än i den första. Det har hänt något med våldet mot kvinnorna. Från den dolda våldtäkten i 'Häxringarna', då Tora blev till, undanstuvats i det omedvetna, då offret var en unga naiv flicka, och makten över kvinnorna var en självklarhet. Nu tycks våldet ständigt hänga runt relationerna mellan kvinnor och män, i det medvetna. Kvinnorna lär sig parera och strida för sin kropp. Tora har ett våldsamt slagsmål med den grosshandlare som anser att hon inte bara ska betala sina varor med pengar, utan även med sin kropp. Nu när kvinnorna fått rösträtt, är det som om striden hårdnat. De måste kämpa med näbbar och klor, och gör det, för nu är medvetenheten större.
Temat i denna bok är som titeln visar, vatten, källådror. I närheten av staden finns en gammal källa, 'Himmelsö källa', antagligen i äldre tider en brunnsort. Men den har blivit igenlagd, ingen vet av vem eller varför. Intill denna ligger Lilla Himmelsö säteri, med den urgamla adelsdamen, som lever där med några få urgamla trotjänare, i Herrans tukt och förmaning, som ett utdöende släkte.
Trots att springkällan Himmelsö är igenlagd kan man lägga örat mot marken och höra det källådran kvillra därunder. Men ingen har ännu försökt lyfta bort stenblocken för att få upp vattnet till ytan igen. Ingrids bror Konrad pratar också om samarbetet människor emellan som 'lån', ett utbyte som blir till förtroenden och kontakt, att de måste fukta marken för att källan under skall kunna ta sig upp, och vatten möta vatten.
Jag tolkar springkällan som lagts igen, som det nedtryckta kvinnorna och deras arbetet, som fortfarande är igång överallt, om än oftast ignorerade. De hjälper varandra i vått och torrt.