Läste om Andrea Lundgren i Tidningen Vi, efter att hon tilldelats deras romanpris för sin novellsamling. Men jag läser ju inte noveller (dogmatiskt). Dessutom blev jag mer nyfiken när hon - och reportern - talade om hennes denna. Och det var ju bra, för det här var fin, lite annorlunda läsning. Eller, i perioder (främst som liten/ung) har jag läst en hel del sånt här; nordiskt, stillsamt, smått magiskt - men det står ändå ut som annorlunda mot annat "contempory" jag brukar läsa, och Lundgrens inzoomning av djuren, vid sidan av människorna, ger det en egen klang. Och som sagt; en fin klang. Jag kan inte riktigt sträcka mig till "vacker", för så mycket sticker inte språket ut. Men miljöskildringarna är indragande och karaktärerna - även de kantiga - tilldragande. Särskilt gillar jag nog männen, de som är lite i bakgrunden, och som vissa säkert skulle kalla "mjuka" (morbror Henning, storebror Adrian, barnbarn/barnets pappa Love) För mig är det sådana människor jag ser som män, och gestaltningen ger skön svalka efter föregående bok (Kärlek Liksom - nej, jag köper som sagt inte att alla män känner sig trängda i destruktiv manlighet som måste fläkas ut och nagelfaras). Som kontrast borde jag förmodligen störa mig på att kvinnorna delvis målas upp som mytiska naturfenomen, men jag köper de feminina karaktärerna också. Och även om man, om man tänker efter lite för mycket, skulle kunna tycka att de övernaturliga inslagen är löjliga, så köper jag det också.
Dessutom drömde jag en riktigt jobbig mardröm om att bli jagad av en björn, så Lundgrens stämningsbyggande fungerade uppenbarligen.
Det här hade jag verkligen gillat som 12-åring, och jag gillar det fortfarande tillräckligt för att vara glad att jag ramlade över Vi-intervjun!