När Merete Mazzarella började studera fick hon omedelbart lära sig att det betraktades som pinsamt och naivt att säga att man älskar att läsa. Texterna skulle analyseras och förstås, inte älskas. De skulle styckas som man styckar en älg, utan att sörja att glansen i djurens ögon sedan länge är slocknad.
Att lära sig falla är en upprättelse för den lustfyllda läsningen, för läsningen som en kroppens och känslornas erfarenhet. Särskilt intresserar sig Merete Mazzarella för självhjälpslitteraturen och den stora men nedvärderade genren romance.
Som vanligt bjuds vi på drabbande insikter i diverse ämnen, från parförhållandets dynamik till forskningen kring känslor. Och det hon till sist vill ringa in är den känsla som i Bibeln är störst av allt – kärleken.
Jag saknade mera djup och komplexitet till Mazzarellas egna resonemang. Essäformen går ut på att hon refererar flitigt till andra litterära verk men de egna reflektionerna kvitteras lite hastigt. Ibland skapar det en moralistisk ton.
Det fanns något ojämnt i hur boken var uppbyggt - till exempel behandlas romancelitteraturen utdraget fast dess koppling till temat sitter någorlunda löst. Romancekapitlet handlar snarare om identifikation och eskapism som (kvinnors) överlevdadssätt än "om kärlek och andra känslor". Man kan ju se dessa som känslor de med, men varför just de känslor tar så stor plats i boken skulle texten kunna svara till?
Reflektionerna kring kärlek i sista kapitlet hade gärna fått utvecklas de med, det är många guldkorn till observationer som huggs av mitt i. Som ett exempel kan jag nämna generationsskillnaden i syn på parförhållandet samt det mera autofiktiva om Mazzarellas och hennes mans kärlekshistoria.
Väldigt intressanta teman här om känslor, att läsa med känslor och om romancegenrens popularitet. Romancelitteraturen som kvinnliga odysséer och självhjälpsboomen som en slags naturlig följd av hur den moderna skönlitteraturen vägrar ge förebilder för hur vi ska leva våra liv.