ett språkligt mirakel inleder den kristna missionshistorien
det är en vårdag knappt har tjälen gått ur marken innan lökarna spränger jorden inifrån
de söta dofterna fyller sinnet till berusning man skulle kasta sig ut för ett stup bara för att få fortsätta springa, så känns det
och här, i den stinna luften denna pingstafton rämnar språken och det står mig fritt att tilltala dig
Är översättning alltid en form av mission? Och hur stark är kärleken till nästan? Johanna Larssons debutdiktsamling Bokstavstro har sin upprinnelse i missionären John Allen Chaus uppmärksammade resa till North Sentinel Island 2018, där han efter endast ett par försök till kontakt med det isolerade folket mötte sin död på stranden, ihjälskjuten med pil och båge. Med Chaus berättelse som utgångspunkt undersöker författaren – som själv som sextonåring reste på sin första och enda missionsresa i utlandet – missionerandets teologiska och språkfilosofiska anspråk. Dikten rör sig från Mesopotamiens åkrar till Columbia River, från kilskrift till Google Earth, från Gilgamesh till dagens stigande hav.
Stark fyra. Skriven i himlen, taxerad i mull. En vitter Vitö för vuxna.
“[S]killnaden mellan ett imperativ och en participböjning / delade kyrkorna åt / imperativet byggde med sin inneboende kraft / ett större imperium” (s. 76).
Fantastisk! Påminner lite om Bea Uusmas ”Expeditionen” - fast mest i känslan. Larssons lyrik är luftig och relativt konkret vilket jag som ovan poesiläsare uppskattar. Hon lyckas komma nära huvudpersonen och hans övertygelse samtidigt som en del av boken tar upp frågan om översättningar och hur känsligt det är när en så viktig bok som Bibeln tappar grundmeningar genom att översättas gång på gång. Fick tvinga mig själv att läsa sakta (som sagt, ovan poesiläsare) för att riktigt absorbera orden och formuleringarna. En makalös debut!
Uppfriskande och potent poetik över bibelöversättningar, evangelisk mission och ursprung med en kul tangent till Sentinel Island. Omsorgsfullt och ljuvligt hanterade språk- och ordval. Denna går helt klart upp på min prosalyriska prispall. 4.5, lätt!
Jag är helt rätt målgrupp för denna diktsamling om mission och (bibel)översättning. Johanna Larsson skriver en helt unik och fantastisk berättelse som är så specifik att man bara måste läsa. Kul med en diktsamling som har en handling och där vi jobbar fram mot något. Vackert och effektfullt.
Hur stor del av en text styr betyget? Det finns inslag som är fantastiskt intressant men texten därutöver berör mig inte. Ja, rent av det mer poetiska är rätt trist. En tunn akvarell.
De mer filosofiska delarna är mest tilltalande. Problematiserandet av att översätta huvudsakligen.
Jag kommer ihåg den bisarra nyheten om missionären Chau vars synnerliga verklighetsfrånvända dröm att konvertera sentineleserna blev det sista han gjorde. Han belönades sedermera en Darwin Award men efter att ha läst "Bokstavstro" kan detta verk konstateras som mycket mer smickrande för hans eftermäle.
I början var jag lite avog inför alla bibeltexter men det förklaras ju mer man läser, detta är en hybrid av poesi och teologilära som vävs samman till existentiella förklaringar rörande denna händelse vilket är briljant. Det är en del satir inbakat, omedveten eller medveten sådan, vilket höjer läsupplevelsen.
Idén tillika språket gnistrar, jag har inte läst något liknande så hoppas få läsa mer av Johanna i framtiden.
Kristen mission. Är det en finputsad kulturell kolonialism? Kommersialiserad kärlek? Verklighetens och människans komplexiteter reducerade till ett djupt gap men en guldskimrande bro som kallas Jesus? Eller är det gåva i sanning, villigheten att ge sitt liv för en kärlek som inte kan mätas eller fångas? Orden, vad blir kvar. Jesus är ordet. Närvaro. Tunnas ut av kulturellt tonade översättningar. Vad blir kvar? En kärlek full av sprickor men så äkta att den ändå kan bära?