ett språkligt mirakel inleder den kristna missionshistorien
det är en vårdag knappt har tjälen gått ur marken innan lökarna spränger jorden inifrån
de söta dofterna fyller sinnet till berusning man skulle kasta sig ut för ett stup bara för att få fortsätta springa, så känns det
och här, i den stinna luften denna pingstafton rämnar språken och det står mig fritt att tilltala dig
Är översättning alltid en form av mission? Och hur stark är kärleken till nästan? Johanna Larssons debutdiktsamling Bokstavstro har sin upprinnelse i missionären John Allen Chaus uppmärksammade resa till North Sentinel Island 2018, där han efter endast ett par försök till kontakt med det isolerade folket mötte sin död på stranden, ihjälskjuten med pil och båge. Med Chaus berättelse som utgångspunkt undersöker författaren – som själv som sextonåring reste på sin första och enda missionsresa i utlandet – missionerandets teologiska och språkfilosofiska anspråk. Dikten rör sig från Mesopotamiens åkrar till Columbia River, från kilskrift till Google Earth, från Gilgamesh till dagens stigande hav.
Stark fyra. Skriven i himlen, taxerad i mull. En vitter Vitö för vuxna.
“[S]killnaden mellan ett imperativ och en participböjning / delade kyrkorna åt / imperativet byggde med sin inneboende kraft / ett större imperium” (s. 76).
Fantastisk! Påminner lite om Bea Uusmas ”Expeditionen” - fast mest i känslan. Larssons lyrik är luftig och relativt konkret vilket jag som ovan poesiläsare uppskattar. Hon lyckas komma nära huvudpersonen och hans övertygelse samtidigt som en del av boken tar upp frågan om översättningar och hur känsligt det är när en så viktig bok som Bibeln tappar grundmeningar genom att översättas gång på gång. Fick tvinga mig själv att läsa sakta (som sagt, ovan poesiläsare) för att riktigt absorbera orden och formuleringarna. En makalös debut!
Uppfriskande och potent poetik över bibelöversättningar, evangelisk mission och ursprung med en kul tangent till Sentinel Island. Omsorgsfullt och ljuvligt hanterade språk- och ordval. Denna går helt klart upp på min prosalyriska prispall. 4.5, lätt!
Jag är helt rätt målgrupp för denna diktsamling om mission och (bibel)översättning. Johanna Larsson skriver en helt unik och fantastisk berättelse som är så specifik att man bara måste läsa. Kul med en diktsamling som har en handling och där vi jobbar fram mot något. Vackert och effektfullt.
Hur stor del av en text styr betyget? Det finns inslag som är fantastiskt intressant men texten därutöver berör mig inte. Ja, rent av det mer poetiska är rätt trist. En tunn akvarell.
De mer filosofiska delarna är mest tilltalande. Problematiserandet av att översätta huvudsakligen.
Jag kommer ihåg den bisarra nyheten om missionären Chau vars synnerliga verklighetsfrånvända dröm att konvertera sentineleserna blev det sista han gjorde. Han belönades sedermera en Darwin Award men efter att ha läst "Bokstavstro" kan detta verk konstateras som mycket mer smickrande för hans eftermäle.
I början var jag lite avog inför alla bibeltexter men det förklaras ju mer man läser, detta är en hybrid av poesi och teologilära som vävs samman till existentiella förklaringar rörande denna händelse vilket är briljant. Det är en del satir inbakat, omedveten eller medveten sådan, vilket höjer läsupplevelsen.
Idén tillika språket gnistrar, jag har inte läst något liknande så hoppas få läsa mer av Johanna i framtiden.
En otroligt fascinerande diktsamling som tar avstamp i missionären John Chaus öde och genom honom utforskar frågor om kristen tro, mission och översättning. Samlingen är indelad i olika delar som alla börjar med ett bibelord i olika översättningar, och sedan spinner vidare på temat samtidigt som man också får följa Chaus resa. Larsson lyckas att få ihop allting på ett väldigt sammanhängande sätt, trots att hon gör stora resor både vad gäller tid och rum. Hela tiden kopplas allt till Chau som utgör berättelsens ryggrad. Jag tyckte att Larssons tankar om översättning och det skrivna ordet var oerhört intressanta att ta del av. Översättning skapar alltid en frustration, eftersom det är en omöjlig uppgift. Vi kan bara misslyckas till större eller mindre grad. Och som kristen är det, i alla fall för mig, dubbelt frustrerande eftersom vi bygger våra liv på världens mest översatta text. Genom att presentera samma bibelvers i olika översättningar ger Larsson läsaren en väldigt tydlig bild vad hon pratar om, samtidigt som hon också beskriver processerna som påverkar översättningen. Vissa dikter rör sig ganska nära ren faktatext. Jag hade inget emot det, men för de som inte är särskilt intresserade av ämnet kan det nog bli aningen torrt. Ett annat ämne som kan vara både svårt och kontroversiellt är mission. Något som i grunden ska vara gott, men som gjort så mycket ont i världen. Var John dumdristig, ett offer, en hjälte? Vad Larsson själv tycker är inte särskilt tydligt. Hon porträtterar John med ömma ord, beklagar hans öde men förminskar inte hans tro och övertygelse. Jag är inte helt säker på om Larsson själv är troende. Hon är väl förtrogen med kristendomen, men jag får aldrig riktigt känslan på att hon delar Chaus fullkomliga överlåtelse. Hennes återgivning av hans tankar får alltid en något sorglig prägel, som om hon på ett sätt tycker synd om honom och på ett annat sätt avundas honom. Det här är otroligt tankeväckande läsning för en språk- och översättningsintresserad kristen. Mitt perspektiv överensstämmer inte alltid med Larssons, men jag uppskattar ändå att få ta del av hennes tankar. Det är intressant med en bok som diskuterar teologiska frågor utan att göra anspråk på sanningen. Larssons poesi präglas av en uppfriskande ödmjukhet, vilket får mig att känna det som att vi sitter och samtalar med varandra snarare än att hon håller föredrag för mig, och ibland är det precis vad man vill ha. Den är inte heller överdrivet abstrakt utan tämligen naken till sin form, vilket jag föredrar vad gäller poesi. Alltså - det här är poesi helt i min smak, både vad gäller ämne och språklig stil. Kan rekommendera starkt till de som är intresserade av översättningens dilemma, oavsett om man är kristen eller inte.
Kristen mission. Är det en finputsad kulturell kolonialism? Kommersialiserad kärlek? Verklighetens och människans komplexiteter reducerade till ett djupt gap men en guldskimrande bro som kallas Jesus? Eller är det gåva i sanning, villigheten att ge sitt liv för en kärlek som inte kan mätas eller fångas? Orden, vad blir kvar. Jesus är ordet. Närvaro. Tunnas ut av kulturellt tonade översättningar. Vad blir kvar? En kärlek full av sprickor men så äkta att den ändå kan bära?
intressant i sak, men hela åtagandet känns djupt oetiskt och märkligt. att skriva om en viss person på det här sättet, vem är man som författare i relation till ett ovilligt objekt. hade varit något annat om man blev inspirerad av hans liv och skrev mer allmänt om kristen mission, översättning osv osv.