Läs recension på egen risk, slight spoilers!
Oj vilken känslomässig berg- och dalbana. Jag har gråtit otaliga gånger under denna läsningen, men det var samtidigt en slags renande känsla. Precis som när du får den där känslan av att du verkligen behöver gråta ut, och slår på en en riktigt sorglig film. Den känslan fick jag av denna boken. Det var tragedi, på tragedi, på tragedi. Fick faktiskt pausa lite, för det kom lite för mycket inpå, men sen kom jag tillbaka, och slutet gav mig en väldigt tillfredställande känsla i kroppen.
Marcus kliver in som den starka, stabila klippan, som trots Isabellas motvilja, står stadigt kvar och väntar. Likaså har han varit med om tragiska händelser, och har mycket i sitt bagage. Men hans sorg framställs på ett annat vis. Vilket visar så tydligt på hur sorg verkligen ter sig i verkligheten. Alla hanterar vi det på olika sätt. Vissa gräver ner sig i sorgen, vissa blir arga, vissa försöker låtsas som ingenting och gräver ner det djupt och vissa försöker se det som början på något nytt. Marcus och Isabella är så bra för varandra och det är väldigt fint att se deras relation växa fram i texten.
Isabellas relation till sin bror, är ett annat exempel på dels att hantera sorg, men också hur man kan se på sin uppväxt. På det hem där man vuxit upp och den familj som tagit hand om en. Deras insikter och slutliga förståelse för varandra är otroligt insiktsfull och djup. Hemskt att läsa, men så fint.
Isabellas vänner får vi inte träffa jättemycket, men det tror jag också är för att visa än mer på hur Isabella isolerat sig själv från omvärlden. Men den heart to heart stunden hon hade med sin bästa vän, var väldigt fin. Ännu en insikt i vad som pågått under hennes näsa, men som hon inte kunnat inse för att hon varit förblindad av sorg.
Sen slutligen den relationen som nog berörde mig allra mest, Isabellas relation till Birgitta. Den trygga stöttepelaren som funnits ett stenkast bort genom hela hennes liv, och som stöttat varandra med bortgångar av nära och kära. Den mysiga, trygga famnen, som också kunde snäsa till när det behövdes. Alla skulle vi behöva en rar gammal gumma som Birgitta i våra liv ♥️
Så allt som allt, det var en sorglig upplevelse, men det var också en stärkande upplevelse. Ibland kan man faktiskt bara behöva gråta ut rejält. För att kunna se ljusglimtarna när man öppnar ögonen igen.