Härdarna är en diktsamling av Karin Boye utgiven 1927.
Det var författarens tredje diktsamling efter Moln (1922) och Gömda land (1924). Den innehåller bland annat dikterna I rörelse ("Den mätta dagen, den är aldrig störst...") och Jag vill möta ("Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram..").
She is perhaps most famous for her poems, of which the most well-known ought to be "Yes, of course it hurts" (Swedish: "Ja visst gör det ont") and "In motion" (Swedish: "I rörelse"). She also wrote a few novels including "Kallocain". Inspired by the rise of National Socialism in Germany, it was a portrayal of a dystopian society in the vein of Orwell's Nineteen Eighty-Four and Huxley's Brave New World (though written almost a decade before Nineteen Eighty-Four). In the novel, an idealistic scientist named Leo Kall invents Kallocain, a kind of truth serum.
Boye died in an apparent suicide when swallowing sleeping-pills after leaving home on April 23, 1941.
Jag har läst Boye tidigare, men aldrig i ett flöde, och det gör skillnad. En enskild formulering, som den om att det bästa målet är en nattlång rast, är vackra och sanna, men i ljuset av det övrig urvalet, med diskussionen om liv och död och om kunskapens natur och Guds kärlek till den fallande morgonstjärnan är de mer än så: de blir ett narrativ som är både högnietzscheanskt och moget. Nog är allt en tillfällig godhet, men det är gott nog.
Dikterna är benådade, översättningarna som följer är kompetenta och välfunna. Jag tror att diktsamlingen är väl värd att ha i alla hushåll som kan, för jag tror inte att det finns en läsarmålgrupp utan många.
Vackert men lite svårtillgängligt, känner att den många gånger flyger över huvudet på mig. Jag tycker det är väldigt skickligt att kunna dikta på rim utan att det blir plojigt, och ännu mer imponerande att kunna översätta andras poesi och få till det på rim, vilket Boye gör i slutet på denna diktsamling. Men kanske att jag ibland går lite vilse i rytmen och rimmen och har lite svårt att ta till mig vad orden faktiskt betyder.
Natur, vinter, relationer, vemod och tro är teman som berörs och även ett slags självutplånande, som att berättarjaget gör vad som helst för sin kärleks skull även om den bemöts kallt och avstängt.
Några favoriter nedan:
”Det en gång sagda blir alltid sagt och står till tidernas slut, och ingen ångestnatt har makt att plåna det ordet ut.
Men sällsamt är, att ett enda ord kan kväva det vackra vi minns och göra vår skiraste dröm till jord, tills ångern ensam finns.
Så kolnar två långa, tunga år, då det fagraste spirade fram, för bara ett ord, som evigt står och gör mitt liv till en skam.”
”Det faller snö, det viner vind, stelnat är Fyris flöde. Jorden är lam och himlen blind, och livet ligger öde.
Det hände en dröm, en dröm i går, I dag har jag vaknat redan. När blir din smärta på nytt så svår att jag får dela svedan?
En dag är så lång. En dag är så lång. Natten är ändå längre. Mitt sinne sluts i ett fruset tvång, och tanken krymper allt trängre.”
”Jag vill gärna stå på gatan här och frysa för att se två fönster på en gavel lysa. Den som bor där inne är mig mycket kär. Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.
Jag vill gå till hörnet, jag vill långsamt vända, så att jag får se dig skymta fram kanhända. Att du är så nära... Varför står jag här? Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.”
”I mörkret ligger jag och hör, hur klockor dånar utanför med långa, tunga, jämna slag, som mörkrets djupa andetag.
De dövar allt och söver allt och löser tingens dimgestalt i långa, tunga, jämna dån, som tanken aldrig lossnar från.
Jag är bland dem som knappast finns och bara vet och bara minns det gamla mörkrets hjärteslag, som väntar ingen morgondag.