Härdarna

by Karin Boye

Härdarna är en diktsamling av Karin Boye utgiven 1927.

Det var författarens tredje diktsamling efter Moln (1922) och Gömda land (1924). Den innehåller bland annat dikterna I rörelse ("Den mätta dagen, den är aldrig störst...") och Jag vill möta ("Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram..").

Genres: Poetry

90 pages, Paperback

First published January 1, 1927

About the author

Karin Boye was a Swedish poet and novelist.

She is perhaps most famous for her poems, of which the most well-known ought to be "Yes, of course it hurts" (Swedish: "Ja visst gör det ont") and "In motion" (Swedish: "I rörelse"). She also wrote a few novels including "Kallocain". Inspired by the rise of National Socialism in Germany, it was a portrayal of a dystopian society in the vein of Orwell's Nineteen Eighty-Four and Huxley's Brave New World (though written almost a decade before Nineteen Eighty-Four). In the novel, an idealistic scientist named Leo Kall invents Kallocain, a kind of truth serum.

Boye died in an apparent suicide when swallowing sleeping-pills after leaving home on April 23, 1941.

Reviews

[Eva · Rating 3 out of 5]

Så vad ska det bli för betyg? En stark trea eller en svag fyra?

Den tredje diktsamlingen. Som innehåller några Karin Boyes mest berömda rader, och ändå kunde jag inte namnet på den, "I rörelse":

"Den mätta dagen, den är aldrig störst. / Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med i vår färd -- / men det är vägen, som är mödan värd."

Nästan lika minnesvärd är "Från en stygg flicka", som är så förälskad att hon inte kan sova och hoppas att föremålet ligger lika sömnlös."

Det finns fler sköna rader, ändå har jag svårare att ta till mig stora delar av den här diktsamlingen. Kanske för att den känns lösare i formen, med dikter inspirerade från alla möjliga håll. De med personligt tilltal är alltid lättare att ta till sig. Jag tycker också om de dikter som har mytologiska motiv, som den avslutande "Lilith sång".

Tydligen var hon förälskad i Sveriges första kvinnliga teologie licentiat, vilket tycks ha inspirerat till dikter kring kampen för kristna ideal, eller vad jag ska kalla det, dvs mer åt mission och frälsningsarmé. Först tog jag dessa dikter kring död och kamp som ännu en avläggare i 1920-talets oro som erfarenheterna från världskriget utlöst. Men det utlöste också kampanda av olika slag, som revolutioner från öster, och kristna motrörelser och fredsrörelser. Allt tycks finns med på olika hörn.

[Truls Ljungström · Rating 5 out of 5]

Jag har läst Boye tidigare, men aldrig i ett flöde, och det gör skillnad. En enskild formulering, som den om att det bästa målet är en nattlång rast, är vackra och sanna, men i ljuset av det övrig urvalet, med diskussionen om liv och död och om kunskapens natur och Guds kärlek till den fallande morgonstjärnan är de mer än så: de blir ett narrativ som är både högnietzscheanskt och moget. Nog är allt en tillfällig godhet, men det är gott nog.

Dikterna är benådade, översättningarna som följer är kompetenta och välfunna. Jag tror att diktsamlingen är väl värd att ha i alla hushåll som kan, för jag tror inte att det finns en läsarmålgrupp utan många.

[Julia EP Simon · Rating 3 out of 5]

Eld, kärlek och massa död.

[josefinessen · Rating 3 out of 5]

Vackert men lite svårtillgängligt, känner att den många gånger flyger över huvudet på mig. Jag tycker det är väldigt skickligt att kunna dikta på rim utan att det blir plojigt, och ännu mer imponerande att kunna översätta andras poesi och få till det på rim, vilket Boye gör i slutet på denna diktsamling. Men kanske att jag ibland går lite vilse i rytmen och rimmen och har lite svårt att ta till mig vad orden faktiskt betyder.

Natur, vinter, relationer, vemod och tro är teman som berörs och även ett slags självutplånande, som att berättarjaget gör vad som helst för sin kärleks skull även om den bemöts kallt och avstängt.

Några favoriter nedan:

”Det en gång sagda blir alltid sagt
och står till tidernas slut,
och ingen ångestnatt har makt
att plåna det ordet ut.

Men sällsamt är, att ett enda ord
kan kväva det vackra vi minns
och göra vår skiraste dröm till jord,
tills ångern ensam finns.

Så kolnar två långa, tunga år,
då det fagraste spirade fram,
för bara ett ord, som evigt står
och gör mitt liv till en skam.”

”Det faller snö, det viner vind,
stelnat är Fyris flöde.
Jorden är lam och himlen blind,
och livet ligger öde.

Det hände en dröm, en dröm i går,
I dag har jag vaknat redan.
När blir din smärta på nytt så svår
att jag får dela svedan?

En dag är så lång. En dag är så lång.
Natten är ändå längre.
Mitt sinne sluts i ett fruset tvång,
och tanken krymper allt trängre.”

”Jag vill gärna stå på gatan här och frysa
för att se två fönster på en gavel lysa.
Den som bor där inne är mig mycket kär.
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.

Jag vill gå till hörnet, jag vill långsamt vända,
så att jag får se dig skymta fram kanhända.
Att du är så nära... Varför står jag här?
Jag blir sjuk i hjärtat, när det lyser där.”

”I mörkret ligger jag och hör,
hur klockor dånar utanför
med långa, tunga, jämna slag,
som mörkrets djupa andetag.

De dövar allt och söver allt
och löser tingens dimgestalt
i långa, tunga, jämna dån,
som tanken aldrig lossnar från.

Jag är bland dem som knappast finns
och bara vet och bara minns
det gamla mörkrets hjärteslag,
som väntar ingen morgondag.

som fruktar ingen morgondag.”

[Anna · Rating 2 out of 5]

Inte min favorit bland Boyes samlingar. Dikterna som helhet lyfter inte - för mig. Vissa rader ja men helheten nej.