Linna har precis fyllt trettio år. Från utsidan ser det ut som att hon har allt. Hon är en omtyckt läkare och älskad av sina vänner och sin familj. Hon har också en pojkvän i konstnären Simon, som skulle göra allt för henne.
Vore det så att hon behövde hjälp i någon form, så skulle han göra allt för att hjälpa henne. Men Linna, som har allt och är duktig, framgångsrik och älskad, behöver väl inte hjälp med någonting? Men bakom den lyckliga, välputsade och organiserade ytan, döljer sig ett fruktansvärt mörker. Ett mörker hon inte delar med någon - utom sin terapeut. Ett mörker som hon inte vet hur hon ska överleva.
En gripande berättelse om Linnas liv och den ständiga kampen mot hennes ångest. Trots att hennes liv utåt sett är så nära perfekt det kan komma, hon är framgångsrik på jobbet som läkare, har eget boende och en älskare som hon träffar när hon känner för det, precis så som hon vill ha det. Men för Linna är var dag en ständig kamp. En välskriven bok med ett fantasifullt språk som gör beskrivningarna levande och drar in läsaren. Större delen av boken berättas ut tredje person, men vid ett antal tillfällen får vi komma in i huvudet på Linna och ta del av hennes tankar från hennes perspektiv vilket ytterligare höjer boken. Boken är rörande och tar sig rakt in i själen, tårarna var nära ett flertal gånger av de realistiska skildringarna av Linnas kamp.
Jag har skrattat högt och jag har gråtit när jag läst boken. Michaela gör ett ypperligt jobb med att berätta en historia med precis rätt balans av djup och mörker blandat med vardagliga detaljer. Igenkänningsfaktorn är hög både i de mörkare delarna av berättelsen som i de mer lättsamma vardagsanekdoterna. Hon lyckas lyfta psykisk ohälsa på ett för mig väldigt realistiskt vis, vilket bidrar till att det är lätt att känna för karaktärerna och ryckas med i boken i stort.