Sam bor i det lilla kustsamhället Marösund med sin mormor och morfar och katten som kan simma över havet som skiljer de levande från de döda. I huset finns också Linas gamla tonårsrum som ingen av dem går in i. När den ett år äldre Lau kommer till Marösund för att sommarjobba och flyttar in i det stängda rummet, träder familjehemligheter fram i ljuset som får de båda ungdomarna att börja nysta i tystnaderna kring Sams bakgrund. Sökandet för dem till Barcelona i jakt på den katalanska pojken – han som körde mopeden som kraschade den där sommarkvällen för sexton år sen.
Vrakstrand är en roman om arv och plats, om att försöka fylla i sprickorna i berättelsen, om de dödas vrakstränder och vrakstränderna i oss levande.
16-åriga Sam bor hos sina morföräldrar i ett litet samhälle på västkusten. Hennes mamma blev gravid med Sam när hon själv var tonåring och dog i en olycka strax efter födseln. Allt Sam vet om sin pappa är att han var lika ung och från Spanien, att han orsakade olyckan, skrev på adoptionspappren och sedan aldrig har hört av sig. Sam har vuxit upp med havet och skärgården, båtarna och trutarnas skrik. Och den gamla katten Morrissette som fanns där redan när hennes mamma levde och som binder dem samman. När Lau - som är ett år äldre än Sam - flyttar in i mammans gamla rum över sommaren, börjar de tillsammans leta efter svar om pappan och om vad som egentligen hände när Sam blev adopterad.
Elin Bengtsson skriver som vanligt otroligt bra och poetiskt. Det skimrar och glöder som mareld om språket. Miljöbeskrivningarna är fantastiska och levande. Endast dialogerna kändes kanske inte alltid fullt på samma nivå som resten, men det är kanske mest att de är mer tydligt riktade mot en yngre publik.
Detta är Bengtssons tredje bok jag läser och den är något mer vanlig, lineär och tydlig i sin struktur än de andra, med ett mysterium som står i centrum och som ska lösas. Jag tycker om hur Bengtsson utforskar andra karaktärer runt huvudpersonen lite mer den här gången, låter dem ta plats och få egna historier. Det gör Sams värld mer fullständig och levande. Bengtssons böcker verkar ofta handla om att bryta sig loss för att hitta sig sjäv, men den här handlar lika mycket om att konfrontera sitt förflutna och våga se helheten av den berättelse man är en del av. Den väcker något i mig som gamla folksånger från hela världen ibland kan väcka, en sorts känsla av vemod och längtan, av sorg, och sjudande energi, av något som går långt in i en och långt ner i rötterna, något grundläggande mänskligt som binder oss alla samman.
Det känns som en bok som särskilt riktar sig mot ungdomar i högstadieålder, som lyfter fram ämnen som oro för vuxenlivet, utanförskap och känslan av att inte passa in i samhällets förväntningar, samt att börja inse att man kanske är queer. Den tar också upp att den sociala roll man har i högstadiet inte behöver vara den man har hela livet, att man hittar människor man passar med och som trivs med en som man är, vilket jag tror är något som många i den åldern behöver höra. Men det är definitivt också en bok man kan uppskatta oavsett ålder.
Ytterligare en coming-of-kanske-queer-age och en har-förlorat-minst-en-förälder och en landet-möter-staden YA. Genren jag aldrig älskar, men samtidigt aldrig tycks sluta låna. Här tilltalar titeln och omslaget, och språket håller tillräckligt hög nivå för att jag ska läsa färdigt. En bok som förtjänar att läsas av den som älskar sånt här!