Här ruvar havet utspelar sig under ett par vindpinade sommarveckor i Bohuslän. Ida är där för att hälsa på sin pappa, Tommy. Hon har precis blivit lämnad efter ett flerårigt förhållande men berättar ingenting. Det finns så mycket de inte pratar om.
Dofterna på platsen – tång, ljung, enesnår – gör det omöjligt för Ida att värja sig mot minnena. Inte långt från Tommys stuga ligger ön dit de åkte om somrarna när Ida var barn. På ön bodde kvinnan som blev Tommys kärlek. Och Idas styvmor.
Här ruvar havet är Flora Wiströms tredje bok. En roman om svartsjuka, förlåtelse och ärvda sår. Om människor som försvarslöst går upp i kärleken. Hela tiden finns havet i bakgrunden. Havet som både hotar och tröstar.
Fint om pappa-dotter-relation, men hade lite svårt att förstå huvudkaraktären. Hon kändes både väldigt ansvarsfull och duktig, men samtidigt helt gränslös. Kanske hade den vunnit på att vara längre och ge lite mer bakgrund.
Gillade inte alls. Känns krystat och konstig? Tycker inte läsaren ges tillräckligt med kontext för att karaktärernas agerande ska verka vettigt. Ex, ligget i sjöboden eller hennes smygande runt sommarhuset blev bara märkligt. Inga känslor kopplade till händelserna reds heller ut.
2,5! synd för den här historien hade verkligen potential? ibland undrar jag om svenska redaktörer inte vågar ge författarna kritik? så märkligt. i den här romanen är det t.ex en ganska bra parallellhistoria med en pojkvän som säkert kunnat bli en egen liten bok men som inte hör hemma här? det borde fokuserats på pappan och relationen och västkusten. BORT med pojkvänsgrejen borde redaktören sagt. och SKRIV MER om romanens verkliga handling, JOBBA mer på karaktärerna och ploten så har du nåt. skriv hundra sidor till. men det verkar ingen ha sagt? och ibland är meningar bara rent uselt skrivna och även där borde väl rimligtvis en redaktör bett om en liten finslipning. den här boken är liksom inte klar? oh, well.
(och hade jag bestämt skulle den hamnat på ungdomshyllan)
En innerlig och känslofylld historia som skickligt målas upp med naturen som evig kuliss. Såriga relationer och mörka minnen varvas med karga klippor och brännande maneter. Det är enkelt och snabbläst men inte banalt. Tvärtom, här finns en vändning och en frihet i berättandet som inte hålls tillbaka och det är en ynnest att få läsa.
Den växte på mig, det gjorde den faktiskt. Och kanske att det mycket berodde på att den i början verkade försöka vara en annan sorts bok, en berättelse som den inte var tillräckligt bra på att vara. Men sen liksom vaggades historien in i något annat (kanske lite väl sent med tanke på att den bara är sparsmakade 200 sidor men men).
Wiströms prosa saknas den där sista finessen, det märks att hon skrivit barn-lit tidigare, och hennes metaforspråk kändes på något sätt krystat. En bra historia men ibland funderade jag på om den hade behövt ännu mer redaktörsjobb eller bara en annan författare?
Hur som helst drogs jag ju in i berättelsen, och på slutet var det svårt att inte läsa vidare. Så; bra men hade önskat mer. Puss
Smaker, dofter, bilder, beröring, ljud, känslor - allt känns. Det är just det som gör Här ruvar havet. Här finns inga ord i överflöd, varenda formulering avvägd. När kommer filmen?
Tja, vad man säga. Det var inte mycket mer än havet som ruvade här.
Känns spontant som att författaren försökt arbeta med en Hemingway-inspirerad isbergsstil, där det mesta lämnas osagt. Men resultatet är inte riktigt Hemingway, utan gör istället att berättelsen känns kontextlös, och som läsare alieneras man från huvudkaraktären. Svårt att förstå dennes motivationer, drivkrafter, och beteenden, särskilt de mer extrema uttrycken.
Eftersom jag inte knutit an till huvudkaraktären under resans gång lämnas jag efter boken med ett "jaha". Det var det. Boken har en fin språkdräkt, men lämnar i övrigt inga direkta spår.
Otroligt lättläst med korta kapitel. Lite stavfel/ord som saknades några gånger vilket kändes lite trist, men historien var fint beskrivande av miljö och relationer som vävdes samman. De snuddade dock mest på ytan vilket jag personligen tyckte var trist då den hade kunnat dyka mycket djupare, så därav den lättlästa känslan. Men rekommenderar ändå👍🏻
Oj vilken berättelse! Jag har länge följt Flora Wiströms blogg, och tycker mycket om hennes sätt att berätta, men har inte tidigare läst någon av hennes böcker. Jag hade till en början svårt att vänja mig vid att huvudpersonen – såklart – inte är Flora själv, men i takt med att skärvor av huvudpersonen Idas liv skrevs fram släppte den tanken. Boken är sorglig – både i det lilla och det stora, men den är också spännande! Jag läste den största delen av boken i ett svep, med hjärtat i halsgropen.
”Enesnåen, doften av dem, de skära klipporna, de plutande vresrosorna. Alla dessa promenader, som om de skulle kunna driva känslorna ur kroppen. Jag springer genom naturreservatet, det gnisslar och knackar under mina fötter när jag kommer ut på de runda stenarna. Vågorna bildar ett förvirrat mönster. Kapplöper, rusar förbi varandra, vissa uppslukas, andra rullar in mot klipporna och skingras i dånande bränningar.”
Flora Wiström gör det igen, jag slukade hennes första två böcker i varsin enda sittning - och även om det inte skedde den här gången så är det inte för att jag inte ville (livet och tidsbrist orsakade detta). Det är så mycket i den här boken som griper tag, men framförallt gillar jag hur Ida och hennes pappas oförmåga att inte säga allt till varandra på något sätt förstärks genom att händelser och känslor bara bitvis beskrivs och lämnar utrymme för eftertanke hos mig som läsare.
Fint och jobbigt om relationen mellan huvudpersonen och hennes pappa. Vacker natur. Tycker om att hon var unhinged, det gav karaktär. Tänker att någon gång vill man kanske bara fucka ur lite, speciellt eftersom hon känns som en presterande tjej som alltid velat göra rätt. Hade velat ha mer, om uppväxten och om relationen med pappan, den kändes lite kort.
3,5 ⭐️ En kortroman med skaviga familjerelationer mellan såriga människor. Fint skriven, lite för kort för att komma helt på djupet men samtidigt kanske berättelsen var klar såhär och då är det ju bättre att inte babbla på i onödan.
Flora skriver melankoliskt med igenkänningsfaktor och obekväm realism. Jag tror många glömmer att det är en bok om svartsjuka och impulsproblem, huvudpersonen är inte likeable överhuvudtaget. Men skrivsättet, orden och havet. Mm gillade.
Fint om relation mellan Pappa och dotter och underbar beskrivning av västkusten. Lättläst och mysig men hade nog behövt vara lite längre så man fick tid att faktiskt förstå alla olika relationer och konstellationer. Låta saker få ta lite tid.
Flora lyckas beskriva med få valda ord exakt hur en sommar i Bohuslän känns. Att bada i tång, sommardagarna med starka vindar och hur havet doftar. På endast 200 sidor skapar hon en historia med karaktärer som jag inte vill släppa ifrån mig. Kommer återvända till denna bok många gånger, ibland endast för att läsa de fina beskrivningarna om en sommar på västkusten.
En mullrande, pyrande berättelse om Ida och Tommy. Dottern och hennes pappa som gör nästan allt för att vara både nära och långtifrån varandra på samma gång. Det är sårigt, ömt och kantigt mellan dem och det är som att de turas om att göra varandra illa samtidigt som de behöver varandra. Deras relation ackompanjeras hela tiden av havet och dess många ansikten, från det soliga till det blåsiga och det stormiga, allt tillsammans med en tryckande sommarhetta som till sist exploderar. En mycket välavvägd och välskriven bok!
En liten (men inte grund) historia som tyvärr inte riktigt trängde sig in i mig. Den höll dock en god spänning och jag tyckte om miljön den utspelade sig i.
Däremot kände jag mig väldigt förvirrad över huvudkaraktärens beteende - att hon hade sex med Josh och hade brytit sig i in i Vendelas lägenhet. Det kändes nästan… blasé i boken, men är ju egentligen helt sjuka händelser som skulle ha behövt åtminstone 100 sidor till av uppbyggnad tycker jag.
Jag läste snabbt, och var nyfiken på hur det skulle gå och att man skulle få reda på mer om hur det föll sig ut mellan pappa och Irene och framförallt någon tanke om hur det hade påverkat Ida men tycker inte alls att slutet kändes fullständigt för mig.
Jag hade precis läst ’Norwegian Wood’ som jag älskade, där huvudkaraktärens tankevärld beskrivs mer grundligt och man får lära känna honom - det saknade jag här.
Fint språk och älskar ju Flora sedan tidigare. Tycker boken hade potential och jag ville läsa, men tycker tyvärr tyvärr tyvärr att den föll lite platt, speciellt eftersom den hade potential.
Jag gillade den här! Kan tycka att andra recensenter är lite väl hårda mot Flora, den är fin, särskilt språket - och delger precis lagom med information för att jag som läsare ska hänga med och måla upp bilder i huvudet. Hennes bästa bok, enligt mig.
Skulle vilja summera boken som en snabb- och lättläst sommarbok med fina formuleringar och innehåll. Fyra av fem stjärnor!
En sommerhistorie som er nesten som et kammerspill. Foregår over ei ukes tid og er satt nesten bare i en sommerstuga med to personer. Synes forholdet mellom Ida og pappaen Tommy skildres så fint, føler relasjonen veldig.
Synes dryppene av kontekst er godt løst, vi får litt og litt innblikk i hvorfor ting er som de er og hvem Ida er.
3,5 . fin historia och skildring. den hade kunnat vara mer djupgående på vissa plan, men öppnar samtidigt plats för att tänka själv. hade velat ha lite mer krut på vissa delar, samtidigt gillar jag det intetsägande och korta. jag gillar den återkommande kopplingen till alcatraz
Är ett Flora-fan sedan länge och boken levde upp till förväntningarna! Flora skapar en kuslig känsla och får sina karaktärer att sätta ord på det skavande i relationer. Uppskattat Idas galna drag när hon agerar på sin svartsjuka!