Men varför just här i fucking December? Har vi inte haft nog med skit i den här lilla stan? Vi måste ju ha värre body count i det här distriktet än jävla El Salvador?”
Våldsvågen i December verkar aldrig mattas av. När flera kvinnor hittats mördade i stan, strypta med sina nylonstrumpbyxor, förstår Kim Cordell direkt att det är en copycat-mördare som går lös. Sextonåriga Zadie kidnappas och hålls fången av män som utnyttjar henne. Zadies mamma ger sig ut på en hämningslös jakt för att hitta henne innan det är för sent. Och inget är farligare än en desperat, beväpnad tonårsmorsa …
Både en copycat och en utsatt tonåring, nu händer det grejer. Som sagt, det händer alltid något i December, och mitt morbida jag älskar det. I Lockbetet, den femtonde delen i serien Döden i December, visar Caroline och Leffe Grimwalker återigen varför de är grymma på hårdkokta, nervkittlande thrillers. Tempot är högt redan från första sidan, och författarna lyckas skickligt väva ihop flera parallella spår utan att tappa fokus. December är fortfarande samma mörka, korrupta lilla stad där ondskan känns lika närvarande som frosten i luften, men Zadies berättelse tillför en ny dimension och ger romanen ett extra lager av desperation och mammahjärta. Det här är (precis som de andra böckerna i serien) ingen bok för den lättskrämda. Våldet är rått, ämnena tunga, men det är också en del av seriens styrka. Grimwalkers visar gång på gång att spänning gärna får vara mörkt och brutalt, och det är precis därför jag inte kan sluta läsa. Nu bär det vidare mot Halmdockan.
Jag gillar överlag den här boken, det händer mycket. Kanske lite för mycket. Det blir lite spretigt. Storyn om Zadie känns inte riktigt relevant. Visst, det kanske uppdagar sig något i nästa bok som talar om varför den storyn är viktig, men jag har svårt att tro det. Det är rätt många olika karaktärer inblandade och nu när serien närmar sig sitt slut tycker jag det är lite dumt att blanda in fler. Eller så är det så att författarna ändå tänker sig en fortsättning. Vad vet jag...