Det finns en park. Parken är en dröm om det som gått förlorat, nästan försvunnit: relationer, gäckande möjligheter och en intimitet som tillhör barndomens domäner. I De drömda flickorna rör sig Hannele Mikaela Taivassalo i en svindlande språklig rörelse genom tiden och minnet, och de oklarheter som omgärdar den mänskliga tillvaron.
Enligt mig har Taivassalo en av de skarpaste och samtidigt mest drömska rösterna på svenskfinlands litteraturfält. Språket i denna diktsamling glider fram med njutning: vardagligt och som på väloljade skenor.
Till en början är jag mest upptagen av att luska ut vem de drömda flickorna är och varför det finns en tilltalad Kard. Sedan slår det mig att vi är fast i parken som i ett väntrum för Godot, ett hålrum medan livet går oss förbi och jag slutar försöka förstå metanarrativet.
Dockskåpet läser jag som en bild av allas men speciellt unga kvinnors tendens att finnas till i en konstruerad verklighet och i ett konstant uppträdande. Föreställer mig Taivassalos blick på bekanta unga hippa kvinnor i Helsingfors som lever ut den typ av flickskap som syns i den turkiska filmen Mustang.
Jag är väl en relativt ovan poesiläsare som tänker att jag skulle få ut mycket mera ur denna samling under ett förklarande seminarium där vi tillämpar lärarens analys på texten.