Stör mig otroligt mycket på att hon agerar som att livet har ”drabbat” henne. Tycker synd om sig själv för att hon är singel och har tre barn medan andra i hennes närhet inte har det. Jag förstår att det kan vara jobbigt att vara förälder, att det finns en tvåsamhetsnorm som är stark, att hennes kompisar var osköna MEN det är ditt val och det är deras val.
Störde mig tyvärr mycket rent generellt.☹️
Trots att boken säkert är tänkt som igenkännande kände jag mer ”skärp dig!!”
Sandra Beijer säger i sin recension ”När jag läser min vän Elsa Billgrens blogg tänker jag på det ibland. Att vi är så olika där. Hennes vilja att rota sig är så stark, hon vill in i sin familj, bli ett med den, bli ett stort träd tillsammans som ska växa i tusen år. Varför är jag inte så, tänker jag. Ingen får slingra sig kring mig. I tanken är jag alltid på väg. Just nu måste jag bara pausa här lite längre än jag brukar.” Jag relaterar ju 100% mer till Sandra, för jag har alltid varit den som flyttat och jag har aldrig tänkt på familj som något viktigt, men när jag läste boken kände jag inte alls igen mig i det flyktiga. Kanske för att världen är så stormig just nu, att man får vara glad över de privilegier man fått.
Kände tyvärr mer för Sandra Beijers jättefina recension än för boken 😞