Följ med Gustav Rävjägarn Bergström till hans norrbottniska by och en berättelse om en sen resa in i moderniteten, med ovanliga, färgstarka människoöden som nu bara finns i minnena. Parallellt får vi följa Gustav en ljus nyss förfluten sommar när han restaurerar ängsladorna på sin släktgård, som han efter decennier i Stockholm blivit ägare till.
Han skriver: "Under min uppväxt var tiden litet ur led, åtminstone uppfattar jag det så i efterhand. Det är inte så konstigt, eftersom grannarna var gamla och de flesta var födda före 1920. De blev snart pensionärer, om de inte redan var det. De pratade mycket om det förgångna och gjorde inte någon större skillnad på vilka som levde och vilka som var döda, vad som hänt igår och vad som hänt på 1940-talet. Det var berättelser om tant Fia och alla hennes pälsar, Stor-Klas vidunderliga affärer och farbror Dannes pommes frites-fabrik. Detta blandades med dagsaktuella rapporter om vilka som var “lite friska” och sannolikt snart skulle dö, vänner och bekanta som nyligen trillat av pinn samt spridda skurar av eländet ute i stora världen i form av grundstötta ubåtar, mord och kärnkraftsolyckor."
Kärlekshistorier, konflikter, ekonomiska utmaningar, politiska spänningar, vardagligt tjafs. Gustav Bergström har en kärleksfull blick på byn och en förmåga att sätta ord på stämningar, miljöer och människor, och lyckas måla fram byn och dess invånare ur glömskan, där de levde sina liv bortom allfartsvägar och rampljus. Det uppstår också gripande kopplingar mellan hans möte med platsen, hur han närmar sig de patinerade byggnaderna och försöker rädda dem, och det förflutna - allt det liv - som de bär spår av.
En tidsresa i norrländsk landsbygd genom gemytliga historier som för tankarna till Garrison Keillors berättande om Lake Wobegon. Lugnande och chosefritt.
Författaren har en fin förmåga att beskriva sinnesförnimmelser som man ofta känner igen från barndomen. Han berättar omväxlande om större samhälleliga skeenden, bygemenskapen, naturen och den lilla människans upplevelser i barndomsmiljön.
Jag uppskattade boken stort men drog av en stjärna i betygsättningen pga detaljerade långa stycken om underhåll av ladorna, för i dessa stycken slocknade mitt intresse tillfälligt, sannolikt beroende av egen brist på erfarenhet och kunnighet i ämnet. Å andra sidan både lärde jag mig en del och fick bekräftat att så var det också i andras barndom.
Man väntar på något sätt att det kunde bli fler historier om samma människors liv som vi nu bekantat oss med. De blev levande för läsaren och man kunde säkert ösa mer ur deras livshistorier. De kunde göra besök i en annan, fiktiv, by/samhälle/stad med varierande figurer.
Jag tycker mycket om Gustav Bergström. Jag har aldrig träffat honom men genom hans publika arbete framstår han som en mycket genuin person. Jag delar i mångt och mycket hans syn på världen, hans melankoliska romantiserande av det förgångna, av de byggnader, landskap och framför allt människor som försvunnit. Jag älskar att puttra runt i min gamla traktor på min gård i Jämtland, inspekterades min lilla skog och mina gamla ekonomibyggnader. Tillfredställelsen jag får av att slå mina ängar med min hundraåriga och, i mitt anletes svett, återupplivade slåtterbalk är stor. Jag sörjer att jag aldrig fick lära känna majoriteten av byns gamla original innan det var för sent.
Att läsa den här boken är som att läsa ett referat från mitt egna huvud, mina egna tankar och känslor reflekterade på ett papper.
Och däri ligger bokens problem; det är just en persons tankar, känslor och funderingar som gått raka vägen från huvudet till handen och pappret. Och tankar tenderar att vara spretiga och ofokuserat och mer än sällan helt utan mål. Medan jag förvisso trivs i just dessa tankar och funderingar finner jag mig ofta frågande om vad syftet med dem är, och vari bokens röda tråd ligger. Vart vill boken föra mig? Det blir lite som att ligga i ett varmt bad för länge, det är visserligen skönt att flyta omkring i, i början men ganska snart blir det trist, kroppen är redan tvagad och snart börjar vattnet kallna. Jag frågar mig snart varför jag ligger kvar och har inget bra svar.
Jag misstänker att detta blir än mer påtagligt för de läsare som inte nödvändigtvis delar Bergströms melankoli, vilka jag anar är en majoritet av folk.
Samtidigt lyfter jag på hatten för att Bergström valt att lyfta fram alla dessa vanliga människor, att bevara deras historier och minnen för all framtid. I en tid där vi glömt men där den yngre generationen kanske äntligen börjat söka igen, är detta fantasitk viktigt. Och han gör det med ett mjukt, behagligt och beskrivande språk som får en att bli genuint glad. Efter lite guidning av en duktig redaktör med vem Bergström kan jobba på struktur och fokus hoppas jag på många fler berättelser från honom. Han har potential till något riktigt bra och jag anser att hans livsfilosofi bör bejakas av fler.
En nästan tvångsmässig inventering av vardagslivets detaljer. En frossa i ingående beskrivningar av diverse gamla prylar: hobbyelektronik, fordon, byggnadsmaterial, köksredskap osv osv.
Att ovanstående innehåll fick svälla tillsynes ofiltrerat blev för mycket vilket gjorde att det blev ointressant. Det påverkade tonen i berättandet och dränkte de delar av boken som på framsidan lyfts som huvudspår: berättelsen om en by.
Boken har i sig en fin utgångspunkt. Jag kan relatera till den stressade/nostalgiska/melankoliska känslan av att behöva dela med sig om uppväxtens viktiga platser och människor. Innan det är för sent. Vem ska annars minnas dem?
Tyvärr gör bokens personporträtt av byaoriginalen inte alls de intryck på mig som jag tror de förväntas göra. Eftersom min läshjärna tröttats ut av redogörelsen för vilken sorts kabel som går mellan de olika delarna i ett skivspelarsystem från 70-talet (eller NÅT sånt jag minns inte men ni fattar). Sidorna borde ha fördelats mer rättvist!
Gustav Bergström även känd som Rävjägarn på Instagram med bilder på hus och lägenheter med originaldetaljer. Han älskar allt som är gammalt säger han och har flyttat tillbaka till sin barndomsby i Norrbotten, byn Hälleström.
Det är den han skriver om i boken och även om andra platser i närheten. Han berättar om människorna som bodde där förut, hans grannar och släkten. Hur de hade det i stugorna och hur livet gick fram genom årtiondena. Även om de som lever kvar i de små samhällena.
Gamla traktorer, bilar, radioapparater, lador mm ger han sig i kast med för att få det att fungera eller renovera. Ingenting är omöjligt att få ett fortsatt liv.
Fina naturskildringar från trakten och vi följer författarens filosoferande om det gamla och det nya. Jag bara älskar den här boken.
Efter noggrant övervägande bestämde jag mig för att ge den 3 och inte 2, detta baserat på att de bitar som fantastisk handlar om det han sa att det skulle handla om, en by och dess invånare i gamla tider, var kärleksfullt tecknade. De även förannonserade byggnadsvårdsdelarna var intressanta, om än, i min smak, lite onödigt detaljerade i hur maskinerna fungerade. Det som gör boken en god bit sämre är detta så typiska för många medelålders manliga författare att ha långa orelaterade utläggningar om musik, citat ur låtar, artisterna, hur låtarna kom till och vilken slags musikanläggning de lyssnar på den på, och så alla detaljerade beskrivningar av deras bilar. Det har ingen relevans alls till det boken egentligen handlar om men får ta upp väldigt mycket plats
En trivsam skildring mestadels anekdotiskt skriven. Om du är uppvuxen i lantlig miljö eller liknande kommer du definitivt känna igen vissa av personernas förhållningssätt eller föremål, även om du inte är från Norrbotten. Jag uppskattade det anekdotiska och framförallt att någon försökt få ned allt detta i pränt, särskilt det om bryttiden mellan "fattig-Sverige" och "folkhems-Sverige". Ibland blir det för spretigt med uppräkningar av föremål som drar iväg fokus från det vardagsnära dock.
En fin berättelse om rötter och hur vi sitter ihop med vår historia, platser, människor, saker och årstider. Man ser på världen lite annorlunda efter man läst berättelsen om alla tanter och farbröder i en liten plats i Norrland.