What do you think?
Rate this book
ABC-bok för vuxna - Hur bokstäverna uppkom och vad de gjort sedan dess
Vi kan knappt öppna ögonen utan att få syn på bokstäver. De finns på skyltar, i böcker och tidningar – du stirrar på några i detta nu. Men varför ser de ut som de gör? Vilka språkliga och kulturella manglar har de passerat på vägen hit och vad har de haft för sig på senaste tiden? Här får du följa bokstaven A:s väg från feniciskt oxhuvud till vårt latinska A fångat i en vokaldans (sedermera försett med snabel) och lära dig när pricken sattes på i, men också djupdyka i senare bokstavsfenomen. Vad är ett A-barn, och varför heter det ”sätta p för något”? Vem var först med dansbands-Z? Och den eviga frågan: Hur uttalas egentligen k:et i kex?
308 pages, Hardcover
First published January 1, 2024
5 people are currently reading
61 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 8 of 8 reviews
September 10, 2025
Fascierande och underhållande om varifrån bokstäverna i vårt latinska alfabet kommer. Allra mest tyckte jag om Sara Lövestams finurliga humor och om de bitar som handlade om hur vi anpassat skriftspråket till de bokstäver som funnits, och vad som legat bakom de vägar man valt. Att svenskan till exempel skriver "tack" i stället för "takk" för att Gustav Wasa en gång i tiden tyckte att "kk" var en för dansk stavning och att det var bättre att ta intryck av tyskan och skriva "ck". Varför "ye" förekommer i vissa äldre engelska texter och hur det ska uttalas, och det märkliga i att vi inte har en bokstav för sje-ljudet utan en hel uppsjl olika stavningar för det.
October 25, 2024
Lövestam håller stilen. Informativt, roligt, tänkvärt, och med lekfulla pikar när det passar sig. Mitt enda problem med hennes språkböcker är egentligen att jag blir rädd att hon ska få slut på infallsvinklar, men där verkar hon inte vara än.
October 10, 2024
Jag tänker på ett SO-prov jag inte pluggat till i högstadiet, där jag drog till med diverse blaj istället för att svara något och fick kommentaren "man får tramsa, men gör det då gärna med substans bakom".. och jag tänkte lite på det när jag läste den här. Sara Lövestam är rolig och bra på trams men hon är ju också väldigt bra på allvar och fakta, och här känns det som att hon fastnar lite för mycket i tramset. Men det kanske är jag som går in med fel förväntningar. Det känns också som att det är väldigt olika vad som berättas om de olika bokstäverna och att associationerna fått löpa lite väl fritt ibland, jag hade gärna sett mer återkommande teman i alla kapitel. Men den var också intressant och jag har lärt mig nya saker!
May 24, 2025
Faktabok, välskriven och intressant sådan om bokstäver och dess historia. Uppskattar att författaren har humor på flera ställen genom boken, kan vara ironisk och ställa öppna frågor till läsaren. Mycket fakta i större partier som jag ibland insåg att jag läst utan att ta in.
February 19, 2026
Det här var mycket trevlig läsning. Boken är både underhållande och lärorik. Jag sätter orden i den ordningen för trots att man lär sig mycket om uråldriga alfabet (jämte abjad*), och hur bokstäver förändras under transport och tid, samt hur deras ljud också ändras, är läsningen aldrig tråkig, alltid intressant och rolig.
*Abjad är ett ”alfabet” som består endast av konsonanter, t.ex. det feniciska där Grekerna, och därefter Etruskerna, och därefter Romarna, plockade våra bokstäver.
På tal om grekiskan har den två olika E ljud, av vilken den ena kallas “epsilon” från “E” plus “psilon” som betyder ”naken”:
“Om vi i svenskan skulle betrakta bokstäver som nakna, skulle vi kunna kalla O för naken-o för att skilja det från Ö (som ursprungligen bestod av ett O och ett E). Och om vi skulle betrakta en människa som icke-naken så länge hen satt ihop med en annan människa, skulle vi behöva reformera hela vårt sätt att se på människor.” s. 69
“Engelskans dj-ljud stavades CG innan normanderna invaderade England och införde stavningen J för dj-ljudet, som även fanns i franskan innan det gled över i ett tonande sj-ljud. Engelsmännen har alltså bevarat franskans gamla J, medan fransmännen själva gått vidare. Ungefär som när alla ens ex som man övertalade att sluta äta animalier fortfarande är veganer medan man själv börjat äta fisk igen.” s. 111
”Som du minns från avsnittet om A, påbörjade A på 1300-talket en sorts tvångsdans med de andra vokalerna genom att ockupera ett uttal i närheten av ”å” som tidigare hade varit reserverat för O. O, som alltså dittills hade uttalats som ”å”, flyttade då längre bak i munnen och fick det uttal som O har idag i ord som jo, bord och ko. Det uttalet hade tidigare varit upptaget av bokstaven U, så som en konsekvens förändrades uttalet av svenskans U till en ny vokal uppstod: dagens svenska ”u”.
Man kan alltså se vokaldansen som en sorts knufflek…” s. 164
”Den som idag lär sig svenska måste alltså lära sig fyra uttal av bokstaven O: kort ”å” som i bort, långt ”å” som i moln, kort ”o” som i bott och långt ”o” som i sko. Det var på grund av detta dansmissbruk man i Sverige i decennier behövde söka danstillstånd på restauranger. fotnot6
6 Nej, det var inte därför. Kravet på danstillstånd orsakades av det som i medierna kallades ”dansbandeeländet” på 1950-talet, där ungdomar enligt lagens påhejare lyssnade på alldeles för omoralisk musik (aka jazz) och träffades alldeles för okontrollerat (aka levde ut främst heterosexualitet).” s. 165
”Grekerna hade inga k-ljud i halsen. I stället använde de bokstaven som de kallade koppa för k-ljudet framför o- och u-ljud. fotnot3…
3 Hos grekerna ändrade boktsaven form en aning, sannolikt för att inte blandas ihop med bokstaven phi, som inte kom från det feniciska alfabetet utan från utomjor… någon annan stans.” p. 177
Apropå att vara American:
”Svenskans vanligaste flapp uppstår när en tungspets färdas upp i munnen, i motståndet av en mild luftström snuddar vid gommen (företrädesvis främre delen) utan att blockera den helt, och efter detta flyktiga besök går vidare i livet.
...r-flappen jag beskrev tidigare kallas alveolar flapp. Och det är den alveolara flappen som i amerikansk engelska används som T mellan två vokaler, i ord som water, otter och fetus.
Första gången jag hade riktig hjälp av min flappkompetens var när jag ombads hjälpa en amerikan att uttala mitt namn på svenska.
’Jag tror att jag fattar uttalet av A’, förklarade hon (fast på engelska), ’men ett rullande ”r” kan jag tyvärr inte göra.’
Jag verkade troligen på tok för entusiastisk när jag strålande förklarade att hon inte behövde rulla några R. Mitt utrop ’But you already have a flap!’ möttes av ett oförstående ansiktsuttryck. Men jag förklarade för henne att ett fullt gångbart R i svenska språket motsvaras av det amerikanska T:et mellan vokaler. Allt hon behövde göra, förklarade jag, var att uttala mitt namn som om det stavades Sata.
Jag trodde knappt på det själv. Identifierar mig knappast som någon Sata. Men med denna underliga instruktion öppnade vår amerikan munnen och uttalade ett perfekt, svenska ’Sara’.
Allt tack vare flappen.” s. 206, 207
Att försöka lära sig svenska...
”Grekerna, som ju adopterat feniciernas konsonantalfabet, behövde fler vokaler. A, E, I och O hade man plockat från feniciernas tecken för konsonanter, men nog hade det suttit fint, kände grekerna, med en bokstav för ’u’ också. Ljudmässigt låg feniciernas waw bäst till – dess uttal var som engelskans ’w’ vilket ju liknar vårt o-ljud (alltså resten av världens u-ljud).” s. 213
OE eländet
”...att danska (och därmed norska) skulle ha två olika Ö i skriftspråket: Ö för öppet ’ö’ (som man i rikssvenska kan höra i ord som smör och spö) och Ø för slutet ’ö’ (som i rikssvenskans köpa och söp). Logiskt förslag, om man tänker efter! De är ju två olika ljud. Svenskan borde göra likadant, tänker man tills man inser att det då skulle finnas två tänkbara vägar för de skriftliga riktlinjerna att gå: Antingen stava orden enligt den dialekt man själv talar - smör i Stockholm, smør i Värmland. Eller följa det rikssvenska uttalet, med konsekvensen att unga västgötar (och andra) i skolbänken skulle slita sitt hår för att i stavningen skilja på ljud de själva inte gjorde skillnad på. Ingen av alternativen skulle hjälpa någon, förutom möjligen en framtida fonetikforskare.
Så sent som 1948 gick danskarna med på att byta ut sitt aa mot å; åtminstone formellt. ”...Dansk sprogværns slogan visar att inte alla accepterade detta: Byens navn är Aabenraa / uden svenske bollar paa.” s. 272
Jag tycker att i Skandinaviskt samförstånd skulle vi då kunna byta ut ö mot ø. Ø är mera rolig än det tyska Ö, vilket dessutom skrivs oftast, i skrift, med streck; om dock ovanför Õ. På tangentbordet kvittar det förstås. Det var Gustav Wasa som hatade danskarna och vägrade ta med deras ”ø”. Det kan nog vara dax att förlåta dem för Stockholms blodbad och införa det dansk/norska Ø och ø, tycker jag.
*Abjad är ett ”alfabet” som består endast av konsonanter, t.ex. det feniciska där Grekerna, och därefter Etruskerna, och därefter Romarna, plockade våra bokstäver.
På tal om grekiskan har den två olika E ljud, av vilken den ena kallas “epsilon” från “E” plus “psilon” som betyder ”naken”:
“Om vi i svenskan skulle betrakta bokstäver som nakna, skulle vi kunna kalla O för naken-o för att skilja det från Ö (som ursprungligen bestod av ett O och ett E). Och om vi skulle betrakta en människa som icke-naken så länge hen satt ihop med en annan människa, skulle vi behöva reformera hela vårt sätt att se på människor.” s. 69
“Engelskans dj-ljud stavades CG innan normanderna invaderade England och införde stavningen J för dj-ljudet, som även fanns i franskan innan det gled över i ett tonande sj-ljud. Engelsmännen har alltså bevarat franskans gamla J, medan fransmännen själva gått vidare. Ungefär som när alla ens ex som man övertalade att sluta äta animalier fortfarande är veganer medan man själv börjat äta fisk igen.” s. 111
”Som du minns från avsnittet om A, påbörjade A på 1300-talket en sorts tvångsdans med de andra vokalerna genom att ockupera ett uttal i närheten av ”å” som tidigare hade varit reserverat för O. O, som alltså dittills hade uttalats som ”å”, flyttade då längre bak i munnen och fick det uttal som O har idag i ord som jo, bord och ko. Det uttalet hade tidigare varit upptaget av bokstaven U, så som en konsekvens förändrades uttalet av svenskans U till en ny vokal uppstod: dagens svenska ”u”.
Man kan alltså se vokaldansen som en sorts knufflek…” s. 164
”Den som idag lär sig svenska måste alltså lära sig fyra uttal av bokstaven O: kort ”å” som i bort, långt ”å” som i moln, kort ”o” som i bott och långt ”o” som i sko. Det var på grund av detta dansmissbruk man i Sverige i decennier behövde söka danstillstånd på restauranger. fotnot6
6 Nej, det var inte därför. Kravet på danstillstånd orsakades av det som i medierna kallades ”dansbandeeländet” på 1950-talet, där ungdomar enligt lagens påhejare lyssnade på alldeles för omoralisk musik (aka jazz) och träffades alldeles för okontrollerat (aka levde ut främst heterosexualitet).” s. 165
”Grekerna hade inga k-ljud i halsen. I stället använde de bokstaven som de kallade koppa för k-ljudet framför o- och u-ljud. fotnot3…
3 Hos grekerna ändrade boktsaven form en aning, sannolikt för att inte blandas ihop med bokstaven phi, som inte kom från det feniciska alfabetet utan från utomjor… någon annan stans.” p. 177
Apropå att vara American:
”Svenskans vanligaste flapp uppstår när en tungspets färdas upp i munnen, i motståndet av en mild luftström snuddar vid gommen (företrädesvis främre delen) utan att blockera den helt, och efter detta flyktiga besök går vidare i livet.
...r-flappen jag beskrev tidigare kallas alveolar flapp. Och det är den alveolara flappen som i amerikansk engelska används som T mellan två vokaler, i ord som water, otter och fetus.
Första gången jag hade riktig hjälp av min flappkompetens var när jag ombads hjälpa en amerikan att uttala mitt namn på svenska.
’Jag tror att jag fattar uttalet av A’, förklarade hon (fast på engelska), ’men ett rullande ”r” kan jag tyvärr inte göra.’
Jag verkade troligen på tok för entusiastisk när jag strålande förklarade att hon inte behövde rulla några R. Mitt utrop ’But you already have a flap!’ möttes av ett oförstående ansiktsuttryck. Men jag förklarade för henne att ett fullt gångbart R i svenska språket motsvaras av det amerikanska T:et mellan vokaler. Allt hon behövde göra, förklarade jag, var att uttala mitt namn som om det stavades Sata.
Jag trodde knappt på det själv. Identifierar mig knappast som någon Sata. Men med denna underliga instruktion öppnade vår amerikan munnen och uttalade ett perfekt, svenska ’Sara’.
Allt tack vare flappen.” s. 206, 207
Att försöka lära sig svenska...
”Grekerna, som ju adopterat feniciernas konsonantalfabet, behövde fler vokaler. A, E, I och O hade man plockat från feniciernas tecken för konsonanter, men nog hade det suttit fint, kände grekerna, med en bokstav för ’u’ också. Ljudmässigt låg feniciernas waw bäst till – dess uttal var som engelskans ’w’ vilket ju liknar vårt o-ljud (alltså resten av världens u-ljud).” s. 213
OE eländet
”...att danska (och därmed norska) skulle ha två olika Ö i skriftspråket: Ö för öppet ’ö’ (som man i rikssvenska kan höra i ord som smör och spö) och Ø för slutet ’ö’ (som i rikssvenskans köpa och söp). Logiskt förslag, om man tänker efter! De är ju två olika ljud. Svenskan borde göra likadant, tänker man tills man inser att det då skulle finnas två tänkbara vägar för de skriftliga riktlinjerna att gå: Antingen stava orden enligt den dialekt man själv talar - smör i Stockholm, smør i Värmland. Eller följa det rikssvenska uttalet, med konsekvensen att unga västgötar (och andra) i skolbänken skulle slita sitt hår för att i stavningen skilja på ljud de själva inte gjorde skillnad på. Ingen av alternativen skulle hjälpa någon, förutom möjligen en framtida fonetikforskare.
Så sent som 1948 gick danskarna med på att byta ut sitt aa mot å; åtminstone formellt. ”...Dansk sprogværns slogan visar att inte alla accepterade detta: Byens navn är Aabenraa / uden svenske bollar paa.” s. 272
Jag tycker att i Skandinaviskt samförstånd skulle vi då kunna byta ut ö mot ø. Ø är mera rolig än det tyska Ö, vilket dessutom skrivs oftast, i skrift, med streck; om dock ovanför Õ. På tangentbordet kvittar det förstås. Det var Gustav Wasa som hatade danskarna och vägrade ta med deras ”ø”. Det kan nog vara dax att förlåta dem för Stockholms blodbad och införa det dansk/norska Ø och ø, tycker jag.
April 16, 2025
Fantastiska fakta om varför våra bokstäver ser ut som de gör. Lövestam är alltid rolig att läsa.
August 16, 2025
Underbar bok. Rolig och informerande.
January 12, 2026
Det är både intressant och roligt att läsa om vårt alfabet och dess ursprung.
Displaying 1 - 8 of 8 reviews