När Elsa Maartman 1893 tar emot Natanael Beskows frieri är hon nitton år, håller på att utbilda sig till teckningslärare och drömmer om en framtid som konstnär. Han är tjugoåtta, går på Konstakademin och pendlar mellan inre ljus och mörker.
Han vill leva i Jesus fotspår, skapa Guds rike på jorden. Hon vill rita allt hon tänker och så vill hon hjälpa Natanael att förverkliga sin vision. De ska leva för de andra.
Äktenskapet blir livslångt, liksom kärleken och deras längtan till varandra. Och längs vägen tar de del i det tidiga nittonhundratalets stora rättvisekamper. För barnen, för kvinnorna, för arbetarna.
I dag är Elsa Beskows böcker fortfarande älskade av stora och små i många länder, medan Natanael är närmast bortglömd, trots att det var han som var den stora kändisen medan de levde.
Annika Persson är född 1968 och har arbetat som kultur- och samhällsjournalist sedan 2001. Hon skriver i tidningar som Dagens Nyheter, Tidningen Vi, Vi läser och Amelia, arbetar av och till som fristående radioproducent för Sveriges Radio och har även lett bokcirklar för DN och Nationalmuseum.
Som redaktör på Bokförlaget DN var hon med och gav ut den uppmärksammade boken Fittstim 1999. I bokform har hon tidigare publicerat sig i antologierna Uppdrag familj, 2005 och Lyckliga slut, 2007 och med reportageboken Ickevåld – minst 13 sätt att göra världen bättre 2010.
Vilken bok! Den är helt fantastisk – vacker utformad med bilder, teckningar och kärleksbrev mellan Elsa och Natanael. Jag lär mig så mycket och all fakta skrivs på ett mycket intressant och lättläst sätt. Jag kände till Elsas böcker, men inget av det liv hon levt och Natanael som var den berömda konstnären och rättvisekämpen har gjort gärningar som lever kvar än idag, men fallit i glömska.
Vi får veta hur Elsa får idén till sina barnböcker och att flera familjemedlemmar stått modeller. Den första boken Sagan om den lilla lilla gumman ges ut julen 1897 och omskrivs som ”Utan tvivel årets bästa och vackraste bok för små barn”. Elsa slits mellan jobb och barn. 1900 hyllas Elsa som Sveriges mest älskade barnboksförfattare efter att ha illustrerat H.C Andersens Tummelisa.
Föga anade jag att Elsa Beskow var så… filosofisk. Helt fascinerad läser jag breven till Natanael och undrar om det verkligen är på riktigt. Uttryckte man sig så för drygt hundra år sedan. Finns det fortfarande människor som uttrycker sig med dylikt djup? Jag får också plötsligt ihop tidslinjen för människor jag tidigare endast fragmentariskt känt till. Och jag får en helt annan bild av Elsa Beskow än att hon är en död sagotant och fantastisk illustratör. Inte en fängslande bok. Men läsvärd för den som, liksom jag, mest har Beskow, Viktor Rydberg, Ottilia Adelborg, Alice Tegnér mfl, som ett virrvarr på tidslinjen.
Man er underholdt så længe man læser men egentlig er bogen ganske overfladisk kommer aldrig rigtig ned under fortællingen og begivenhederne der er ingen analyse og ingen opmærksomhed på modsigelser i de to menneskers forhold. Det handler om to superprivilegerede mennesker som elsker hinanden og lever i en tid hvor alt er spændende men mandens evige rejser og fravær må have haft flere problematiske konsekvenser end vi får indblik i.
En annan tid - men ändå igenkänning och en hel del paralleller till världsläget idag. Brevskrivandet hade dock en helt annan nivå än dagens e-post och sms kan man väl konstatera, fint att få ta del, otroligt välformulerade och kärleksfulla brev!
Elsa Maartman och Natanael Beskow träffas under våren 1893 då Natanael ber att få ha Elsa som modell för ett porträtt av Psyche. De känner stark dragningskraft till varandra redan under porträttets tillkomst. Deras familjer är inte så glada i att se dem som ett par så det dröjer fyra år innan de kan förlova sig. Genom deras brevkorrespondens genom åren går det att följa hur deras liv blev. Och hur kärleken består livet ut. Natanael var en man före sin tid. Han lät Elsa få skriva och måla sina böcker. Samtidigt hann hon med att vara mor åt de sex pojkarna. Natanael ägnade mycket av sin tid åt rättvisekampen. Han var för kvinnors rösträtt och han såg hur eländigt arbetaklassen hade det. Samtidigt som han ville få till ett Guds rike. Att läsa boken ger ett nytt perspektiv av Elsa Beskows sagor. Nu framträder många av hennes samhällsengagemang för barnen, samtidigt som sagorna ska sluta gott. En mycket läsvärd bok för alla som tycker om Elsa Beskows sagor. Och det gör väl de flesta! Samtidigt ger boken en inblick i att det fanns många som engagerade sig i hur eländigt barnen hade det i arbetarklassen.
En biografi om paret Beskow, socialt engagerade författare och konstnärer. Deras liv sätter historien i perspektiv. Framförallt tänker jag på deras aktiviteter när barnen svälter i Stockholm, hur de ordnar med bespisningar och samlar in medel. De skriver: Nationens dyrbaraste egendom är barnen. De är landets framtid och därför måste vi med alla medel söka utveckla till det bästa möjliga det folkmaterial som barnen utgör. Och givarna strömmar till med prins Eugen i spetsen.
Det är fantastiskt i jämförelse med idag då vi inte hjälper utan tvärtom tillåter svält, och inte svält på grund av fattigdom utan skapad svält där barn aktivt berövas mat, vatten och mediciner. Dessutom blir de beskjutna och bombade och för säkerhets skull har "världens mest moraliska armé" först sett till att sjukhusen är satta ur spel så att de inte kan erbjuda någon vård. Och västländerna står bakom detta. Inga prinsar eller andra makthavare erbjuder stöd. Det är bara en 22-åring som tar bladet från munnen och försöker få in mat och för det blir hon hatad av vuxenvärlden. Dödandet eskalerar.
Vi må ha fått det materiellt bättre de senaste 100 åren, men mänskligheten har blivit allt fattigare. Det är en av mina reflektioner under läsningen. Bra bok om ett inspirerande par.
En väldigt fin biografi om Elsa Beskow och hennes make Natanael. När jag ser en undertitel som “en kärlekshistoria” så går min bullshit-o-meter i taket. Eller kanske inte bullshit direkt, men jag förväntar mig så att säga en överdrift. Är historien genuin? Hur gulligt kan detta egentligen vara? Svaret är: urgulligt!
Vi följer fru och herr Beskows liv från att de träffas som unga (hon 19, han 28) tills att de trillar av pinn. Berättandet sker främst via tolkningar av de många brev som finns kvar. Direktcitaten från breven är nog det som skär djupast. De är helt underbara. Jag känner förundran inför hur de äkta makarna av allt att döma lyckas bibehålla sin kärlek för varann så länge. Och så levande. Det är så in i bomben berörande. Och det är också fint att följa hur Elsa & Natanael navigerar existentiella frågor. Natanael möjligen mer religiöst övertygad än Elsa, men de verkar diskutera öppet och dela någon slags humanistisk grundsyn på människan.
Boken rekommenderas varmt. Blir till och med sugen på att låna hem några Beskow-barnböcker och ögna igenom (det var väl en 20 år sen jag hade en sådan i handen sist).
Hade nog hoppats på mer om Elsas böcker, men författaren utgår nog från att man är mer än bekant med dem. Istället är fokus som undertiteln lyder på kärlekshistorien. Och på ett par som gjorde så mycket för bildningen, demokratin och underprivilegierade att vi inte borde låta dem glömmas bort. Fin och lättläst bok, men inte mycket som stinger till.
Så fascinerande människor! Och vilka brev!! Trots att boken är byggd på brev och andra källor (vilket också redogörs för i löpande text) är det en fängslande berättelse. Den bär på både djup och intressant historisk fakta. Önskar dock verkligen att Natanael var mer tillfreds sina sista år än vad som framgår av boken🥺