Gotland, 1944. aasta juuni. Politseiõed Svea ja Rut on saadetud suvisesse Ljugarni salajast ülesannet täitma. Sõjaväe kohalolu alevikus on märgatav ning rahuliku pealispinna all toimuvad valgustkartvad tegevused, mis kujutavad endast ohtu nii tillukesele kuurordile kui ka kogu riigi julgeolekule. Kui noored tüdrukud hakkavad kaduma ja randa ilmuvad surnukehad, muutub lihtsa jälitustegevusena alguse saanud ülesanne suuremaks ja süngemaks. Lootusetuna näivas olukorras ristuvad peategelaste teed krahvinna Lussan Kaggi ja tema ümber kogunenud daamidega, kes kuuluvad vastupanuliikumisse. Christina Wahldéni on inspireerinud Gotlandi hämar ajalugu ning ta põimib sellega stiilipuhtalt kokku põneva, meeleoluka ja sooja jutustuse. „Komblusbüroo” on esimene osa politseiõdedest rääkivas põnevussarjas, mille tegevus leiab aset 1940ndate Rootsis.
Christina Wahldén (snd 1965) on kirjanik ja ajakirjanik. Svenska Dagbladetis krimireporterina töötatud aastate jooksul kajastas ta enamasti naiste- ja tüdrukutevastast vägivalda. Ta on kirjutanud raamatuid nii täiskasvanutele kui lastele. Svenska Deckarakademin (Rootsi Krimiakadeemia) esitas tema romaani „Ärge nimetage surnuid” („Nämn inte de döda”) 2020. aasta Rootsi parima krimiromaani kandidaadiks.
Christina Wahldén är född 1965 och har skrivit ett trettiotal böcker, de flesta barn- och ungdomsböcker men även tre deckare och en faktabok. 2010 fick hon Teskedsordens litteraturpris för I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och 2013 fick hon Fadimepriset för sitt långvariga arbete för unga som utsätts för hedersrelaterat förtryck.
Hon har studerat dramaturgi i Australien ett år och har seglat i the Whitsundays, i samma farvatten som Cooks skepp Endeavour. Under arbetet med Den som jag trodde skulle göra mig lycklig besökte hon Cooktown i norra Australien, den plats där fartyget med besättning var strandade i nära två månader för reparationer efter att ha grundstött på Stora barriärrevet.
Hon är bosatt i Uppsala, där hon ofta besökt Linnéträdgården och Linnés Hammarby, under arbetet med den senaste boken.
3,5 blir mitt betyg! Stämningsfull miljö och tid. Handlingen får en oväntad vändpunkt och upplösning och den sista tredjedelen av boken går mycket lätt att sträckläsa.
Respekterar Wahldéns ungdomsboksförfattande mycket, men jag tror jag hoppar över vuxenböckerna. 75 sidor in lade jag ner då jag inte kunde uppbåda nån som helst lust att läsa vidare. Kändes som en Fem-bok i dialog och berättarstil. Mitt betyg kanske är orättvist, eftersom jag bara kom en femtedel, men låt så vara.
Bra historia, men lite väl mycket beskrivningar av miljön som gör att den känns långsam att läsa. Tror att dessa beskrivningarna grundar sig i författarens känslor till området men det blir lite för mycket.
Om man bedömer boken i genren deckare så borde den kanske få högre betyg för det är en spännande historia om om både mord, mystiska försvinnanden och spioneri/underrättelse arbete under andra världskriget på Gotland. Det är också egentligen bara kvinnliga karaktärer man får följa. Tyvärr blir det lite för mycket snusförnuftighet med "utbildande" förklaringar om hur det var för kvinnor i olika professioner och klasser, för min smak. Men jag kan tänka mig att andra skulle uppskatta det, för visst är det intressant och det är alltid en del av historien eller karaktärsbeskrivningarna. Det var hur dom helst mer än okej att lyssna på som ljudbok!
Som så många deckare börjar Sedlighetsbyrån ganska lovande men blir mer och mer banal ju längre slutet man närmar sig. Jag gillar kanske inte denna genre, helt enkelt 🙃
1944 var det fortfarande tio år kvar tills polisyrket öppnades för kvinnor i Sverige. I några av de större städerna fanns dock polissystrar, kvinnliga sjuksköterskor som utredde brott där kvinnor eller barn var inblandade.
I Christina Wahldéns historiska deckare Sedlighetsbyrån, första delen i en planerad serie, sänds två stockholmska polissystrar, Rut och Svea, till den lilla semesterorten Ljugarn på Gotland under täckmantel för att undersöka rykten om omfattande prostitutionsverksamhet. Statsmakten oroar sig för att främmande makt använder prostituerade för att få inkallade att avslöja militära hemligheter om öns försvar.
Utredningen blir mer komplicerad när flera kvinnor försvinner och en ung man hittas mördad. Våra två huvudpersoner brottas också med personliga demoner. (Sveas otroligt mörka privatliv har gjort henne morfinberoende. Rut tycker verkligen om att orientera men hennes täckmantel som konvalescent hindrar henne.) Som tur är hittar de lokala allierade i form av en kvinnlig journalist som kallas Sorken och den formidabla antifascistiska aristokraten Lussan Kagg.
Det märks att Christina Wahldén har en bakgrund som journalist och att hon känner den gotländska miljön väl. Det finns en omfattande research i grunden och jag tror att detta paradoxalt nog är både bokens styrka och svaghet.
Wahldén har en bra journalists sinne för att hitta detaljer som gör världen väldigt levande och realistisk. Samtidigt vill hon berätta väldigt mycket om denna tid och plats vilket ibland får komma före själva intrigen. Ibland är dialogen styltig och hon låter karaktärerna säga saker i dialog (eller inre monologer) som egentligen bara är infodumpar riktade till läsaren. Den dramatiska upplösningen känns plötslig och känns inte helt klar (bland annat går både Rut och Svea vid varsitt tillfälle i exakt samma fälla och blir tillfångatagna på exakt samma sätt).
Till syvende og sist tyckte jag att det var trevligt att läsa en deckare i historisk miljö som med råge klarade Bechdeltestet där männen spelar perifera roller.
Välskriven med bra story. Förf lyckas väl med att förlägga handlingen till 40-talet, boken ger samma känsla som en gammal 40-talsfilm. Intressanta personer, jag gillar att hjältinnorna inte är bara goda och fina människor.
Nej jag läste faktiskt inte den här jag läste Glasögonklubben av samma författare men den fanns inte inlagd. Den här sätter jag däremot på min att-läsa-lista ☺️
En ok sommardeckare för hängmattan. Handlingen funkar bra, och är hyfsat tidstypisk. Karaktärerna är trovärdiga men kanske inte så intressanta. Men som sagt, funkar som tidsfördriv.
På många sätt en spännande berättelse och bitvis driven och rafflande. Men det är ojämnt och ryckigt skrivet och intrigen är för vid och spretig för att hålla ihop. Det bli platt och häpnadsväckande avsnitt slängs in bland det triviala, det blir inte så sannolikt. Funderade flera gånger på att avsluta läsningen, starten är trög, men sedan blir det mer fart. Får ibland känslan av Åsa-Nissefilm, förutom då att här är det kvinnorna som tar plats och männen blir karikatyrer och bifigurer.
Gillar man historiska romaner finns det bättre alternativ. Ytterst tveksamt om jag läser kommande delar i serien.
Jag ville verkligen tycka om den här boken, men historien skulle behövt ha en mer dramatisk inramning (och uppläsare) för att den ska kännas lite mer trovärdig. PS. Konstigt stockholmskt uttal av Ljugarn vilket hade varit lätt att åtgärda.