Det är midsommarafton och spelmannen Back Sven och hans fru Louise kallar till sig sina tre vuxna barn. Det de har att säga slår med full kraft. Det halvt förfallna föräldrahemmet på Gråmyren har länge krävt mycket tid av syskonen Gustav, Sara och Ruben. Där finns alltid ogräs att slå och brädor som murknat – och där finns mamma Louise. Hon som knyter dem till sig med manipulation, skuld och skam. Vem får hennes gillande, vem tröstar bäst, vem gör henne besviken? Och vem får ta över gården? I midsommarkvällen eskalerar ett mörkt familjedrama av det slag som sällan märks utåt men som för alltid skuggar vuxna barns liv. En kulla i graven, den första romanen i sviten Gråmyren, utspelar sig i Leksands byar, vid ängar, fäbodar och turisthotell – och med spelmanslagets fioler ljudande i bakgrunden.
Här har vi en bok som på papperet borde vara precis i min smak. Det är Dalarna (mina hemtrakter), en gård och familjedrama. Men, det vill sig liksom inte.
Vissa saker är absolut bra. Främst skildringen av familjedynamiken med syskonens olika roller och föräldrarna som på olika sätt kväver dem och aldrig låter dem bli självständiga vuxna. Särskilt mamman är stundtals oerhört jobbig att möta. Det är också välskrivet på sitt sätt. Största problemet är att allt blir alldeles för långt, så där en hundra sidor för långt. Berättelsen står och stampar i långa stycken. Rollerna är satta och hade behövt en helt annan rapphet för att bli riktigt intressanta.
Slutet är oavslutat och jag har förstått att det ska komma en till del, kanske fler? För min del tycker jag dock att det hela kunde haft lite mer av ett avslut efter fyrahundrasidor. Jag känner inget behov av att träffa familjen igen.
Aldrig har jag vänt mig till att lyssna färdigt på en bok på 1,85 fart. Denna bok var en pina, alla karaktärer var jobbiga och ingen hade rätt i något och handlingen var ointressant och frustrerande och heller inte skriven bra. Hejdå