En dag i maj, studentexamen väntar och slutuppsatsen ska lämnas in men enstöringen Edvard bestämmer sig för att blockera gångbron som leder över ån. Medan timmarna går och solen stiger så ökar insatserna, fler och fler människor vägras passera, trycket ökar och verklighet och fantasi glider ihop – snart tycks hela hans liv stå på spel.
"Bro, bro" är en djupt förtätad roman om en trakt och om en uppväxt, mitt i gränslandet mellan mardröm och komik.
Jerker Virdborg (born 1971) was brought up in Lindome outside Gothenburg but now lives in Stockholm. His literary debut in 2001 was with the short story collection Landhöjning två centimeter per natt, followed the year after by the novel Svart krabba which among other distinctions was awarded the Literature Prize of the Swedish magazine Vi.
His subsequent novels Försvinnarna (2005), Mannen från Trinisla (2007) and Kall feber (2009) have all received huge critical acclaim, establishing Jerker Virdborg as one of Sweden’s foremost young writers.
Jerker Virdborgs novels have been translated into German, Dutch, Norwegian, Danish, Polish, Russian, Lithuanian and Finnish.
Första boken av Virdborg för min del. Jag har inte mycket dåligt att säga om den. Förutom dess längd. Kunnat vara hundra sidor kortare och jag tror att den hade varit mer kompakt och blivit ännu mer spännande. Utan tvekan kan Virdborg skriva. Emellanåt får vi en glimt av den riktiga Edvard (som jag tror) och det är inget vackert. En enstöring. Mobbad. Utfryst. Egen. Ett lätt byte. Det som jag älskar mest med romanen är hur Virdborg fabulerar och driver sin historia framåt av både fakta och rena rama rappakaljan. Ibland är Det tydligt. Ibland inte. Vad som är sant eller inte, är ofta helt upp till läsaren att avgöra. I like it!
Jerker Virdborgs roman Bro, bro är ett slags modern fabel eller kanske snarare en existentiell kupp, utförd med lågmäld absurditet och ett pillemariskt leende. Upplägget är lika enkelt som det är laddat: En ensam student bestämmer sig för att blockera en bro över ån i samhället. Här skruvas verkligheten långsamt åt, med en berättarton som både roar och oroar, tills det absurda plötsligt känns helt logiskt.
Upplägget låter kanske som en lättsam gimmick, men det är just i detta enkla, närmast komiskt dröjande berättande som romanens kvaliteter kommer fram. Virdborgs tempo bjuder in till ett nystande snarare än rollen som medpassagerare. Det är i detta nystande som berättelsen vecklar ut sig, bit för bit, tills man inser att vi hela tiden varit på väg mot något oundvikligt. För den uppmärksamma läsaren står riktningen och twisten klar tidigt, men även den som låter sig föras med i berättelsen kommer att känna när åskan mullrar och när blixten klyver jaget.
Det som imponerar mest är hur romanen lyckas vara mörk utan att vara moralistisk. Virdborg vägrar ge oss en lättköpt sensmoral eller peka ut en skuld. Inget “om han bara hade...”, inget “det här kunde undvikits om...”. Det som sker, sker. Händelseförloppet varken ursäktas eller förklaras pedagogiskt och just därför känns det också mer trovärdigt. Som livet självt, där vi ofta står mitt i följderna av beslut vi knappt visste att vi tog.
Slutet är samtidigt filmiskt och aningen antiklimaktiskt. Det är som om berättelsen vägrar ge oss den tysta stunden efter finalen vi kanske väntade oss. Ingen mynt under tungan till färjkarlen, ingen symboliskt dimmande övergång, bara ett stilla glidande ur greppet. Det är både frustrerande och tyvärr måste jag erkänna, sur.
Bro, bro är på samma gång en absurd historia och en existentiell kris i miniatyr, dränkt i lågmäld humor och svärta. Det är inte en roman som förändrar världen men för en stund håller den fast oss, precis som Eddy håller bron, och han håller den.
Vad är det jag läst? så konstig, fattar typ inget. vad är syftet, vad är röda tråden? En kille tar med en massa grejer till en bro och spärrar av den. Han hindrar folk från att gå över och säger att kommunen bett honom hålla bron.
massa fantasier och fakta som glider in och ut från varandra. varken killen eller läsaren har koll på vad som händer verkar det som.
Killen verkar inte må bra och vid ett tillfälle skojar han om att hans föräldrar inte åkt till Japan men ligger hemma och att han huggt ihjäl dem. Det ligger kanske mer sanning i det än vad man vill tro?