Döden tar semester

Florrie #1

by Carina Burman

April 1956: Deckarrecensenten Florence Granat segnar ner på tidningsredaktionen och beordras vila i Södern, långt från stressen i gamla Klara. En bussresa till Rom tycks som den perfekta återhämtningen, men knappt har de nått kontinenten förrän Florrie får onda aningar, som bekräftas av ett mystiskt dödsfall. Medan bussen rullar vidare avslöjar Florrie den ena efter den andra av medpassagerarnas hemligheter, och vid resans mål finner hon lösningen – och den eviga staden.

Carina Burman har skrivit åtskilligt om Rom och utgav 2023 "Drottningar och pretendenter. Om guldålderns deckarförfattarinnor". "Döden tar semester" är en femtiotalsdeckare i Maria Langs och Agatha Christies efterföljd, för nostalgiker, Italienälskare och historieintresserade.

Genres: Crime, Swedish Literature, Fiction, Mystery, Historical, Historical Fiction

286 pages

Published January 29, 2025

Reviews

[Stina Arrhenius · Rating 4 out of 5]

Förtjusande! Den här deckaren går all in för att vara totalt 50-talsautentisk, både vad gäller handling och språk. Det är mysdeckare med många kringelikrokar och Rom-romantik och det faller mig helt i smaken!

[Bibliotekarien läser · Rating 4 out of 5]

Jag föll för Carina Burmans berättarstil redan för många år sedan då jag läste den historiska deckar-serien om Euthanasia Bondeson. Med en stor nypa humor berättar hon nu än en gång om den eviga staden Rom, och även om vägen dit. För som alla vet är det ju dit alla vägar bär.

Florrie är en rund ogift kvinna i sina bästa år, helt olik den gängse deckarhjältinnan, och det hon brister i skönhet tar hon med råge igen i smarthet. Det är väl därför det är så lätt att gilla henne.

Berättelsen är av typen låsta rummet-deckare, något som vanligen inte är min grej, men Burmans sätt att skriva får mig faktiskt att gilla den den här gången.

[Lotten · Rating 4 out of 5]

https://lottensbokblogg.wordpress.com...

Jag var hade lånat Döden tar semester av en vän och när jag fick veta att Carina Burman skulle komma på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall den här veckan fick den förtur i läsningen.

Döden tar semester är en mycket skickligt genomförd pastisch på en deckare från 50-talet. Den är välskriven och fullständigt genomtänkt, ner till minsta detalj. Carina Burman visar skrivglädje och naturligtvis också att hon har en stor kunskap om 50-talet, inte minst den dåvarande deckargenren. Jag som har läst alla Maria Langs deckare de senaste åren, och har läst Agatha Christie m.fl. uppskattar både blinkningarna och de rena referenserna. Den är charmig och språkligt underhållande.

I centrum för Döden tar semester är journalisten Florrie som har av sin arbetsgivare skickats iväg på en resa för att ta igen sig. På en buss färdas hon och en andra svenskar ner genom Europa med målet att ta sig till Rom. Döden tar semester är en pusseldeckare, med ett begränsat antal misstänkta för brottet som begås. Att placera en sådan deckare på en buss med samma sällskap under en lång resa är perfekt, och inget jag läst tidigare.

Jag är imponerad av hur 50-talet verkligen genomsyrar Döden tar semester. Det är språket, det är detaljerna och sättet man agerar på, det är synen på världen. I mina ögon måste detta ha inneburit en hel del research för att få den detaljnivån. I själva utförandet av boken så blir det extra plus till karaktärslistan i början som var så vanligt förekommande förr. Det gör det så mycket enklare att komma ihåg namn och relationer. Karaktärerna i Döden tar semester är väl utmejslade med sina särdrag. Alla spelar de och deras karaktärsdrag en roll i berättelsen på ett eller annat sätt.

Döden tar semester är en guidning genom ett Europa som fortfarande är härjat efter kriget, och på köpet får läsaren en rejäl dos med historia, konst, kultur och mat. När sällskapet väl anländer till Rom så beser de en hel del olika sevärdheter och blir guidade. Jag har varit i Rom ett par gånger och känner igen tillräckligt mycket för att se miljöerna framför mig. I viss mån så saktar beskrivningarna ner själva mysteriet, och tar över berättelsen, jag hade önskat mig lite mer fokus på själva mysteriet. Men Rom är fint att läsa om och Döden tar semester hade varit den perfekta boken för en semester i Rom.

På Svenska Deckarfestivalen fick jag möjlighet att prata med Carina Burman och Christoffer Carlsson om 50-talet i deras deckare, och det blev ett mycket intressant samtal om skillnader men också likheter. Även om Döden tar semester är en charmig och underhållande bok, så finns det mörka stråk i den. Situationen i Europa är ett exempel, kvinnors rättigheter (eller brist på) är ett annat.

Jag kommer definitivt att läsa nästa bok i serien, Bittert, amore, som kommer i mars 2026.

Betyg: 4-

[Sandra4444 · Rating 4 out of 5]

*Egentliga betyget: omkring 3.5 stjärnor, men avrundar uppåt för det tycker jag ändå att den kan vara värd*

Hade höga förväntningar och förhoppningar, speciellt när boken marknadsfördes som något av en svensk Agatha Christie. Själva mysteriet var bokens svaghet, men Florrie, Georg och resten av gänget var mycket underhållande. Tyckte också om Burmans språk och skrivsätt. Väldigt rappt och humoristiskt, lite med glimten i ögat. Jämfört med resten av alla svenska deckare som ges ut stup i kvarten var detta ändå en frisk fläkt. Kan mycket väl tänka mig att läsa uppföljaren, om det blir någon.

[Stefan Nordin · Rating 3 out of 5]

Charmig och underhållande men i slutändan en bagatell. Ändå måste jag säga att Burman behärskar sin stil och gör en kul pastisch. Så pass kul att jag nog kommer hänga med på ett eventuellt nytt äventyr med Florrie Granat om det erbjuds.

[Aneliya Petrunova · Rating 5 out of 5]

Jag hade inte läst några böcker av Carina Burman förr, men den här har lämnat ett mycket gott intryck. Den är mer i stil med Agatha Christies böcker, dvs. många funderingar och inte så mycket "action", men ett dödsfall är ett dödsfall.

Det känns uppfriskande att den utredande inte är polis utan en deckarrecensent. Att hon är kvinna är ännu bättre, naturligtvis.

Jag tyckte också om alla beskrivningarna av städer i Tyskland och Italien, först och främst Rom, förstås. Man känner igen sig när man läser och dessutom kan man lära sig något nytt.

En bok att rekommendera, helt enkelt.

[Elvy Netzel · Rating 3 out of 5]

Florence Granat, Florrie, är deckarrecensent på en tidning. En dag i april kollapsar hon på redaktionen på grund av stress. Hennes chef tycker hon ska ta en bussresa och vila upp sig.
Så blir det! En resa på sju dagar till Rom. Färden går från Stockholm via Helsingborg ut på kontinenten. Med stopp i några städer på vägen med sightseeing och övernattning. Och en av medpassagerarna som dör! Florrie anar att det inte var bara sjukdom utan att någon förgiftat den som dog.
När hon börjar ta reda på lite om sina medresenärer visar det sig att det finns misstänkta hemligheter som kanske kan vara orsak att mörda!

Intrigen är skriven i Maria Lang-stil. Kommer inte upp i samma klass tycker jag. Men läsvärd för den fina beskrivningen av platser som bussresenärerna besöker. Även om jag inte varit i Rom tycker jag mig vara med och titta på sevärdheterna. Carina Burman måste gjort en gedigen researts för att få staden så levande.
En lättsam läsning för att få lite avkoppling i läsfåtöljen.

[Mia · Rating 3 out of 5]

Helt ok underhållande

[Missnöjd Konfirmand · Rating 3 out of 5]

Mysdeckare med en stor portion Christie.

[skattkatten_ · Rating 4 out of 5]

En väldigt charmig och underhållande deckare som utspelar sig 1956, dels på en turistbuss och dels i Rom. Tankarna går till Stieg Trenter och Maria Lang när jag läser men denna är lite modernare och roligare.

[Emma · Rating 3 out of 5]

3,5. Absolut en bra och spännande bok, men tyvärr sänks betyget på grund av språket. Hela boken var väldigt rörigt skriven, både vad gäller meningsbyggnad och ordval, och detta förtog lite av själva storyn. Gillade karaktärerna och miljöbeskrivningarna.

[Kadi Viik · Rating 2 out of 5]

Välskriven och väldigt, väldigt tråkig. Läs den för 50-talsskildringen och resan till Italien, men inte för deckarintrigen.

[Elin · Rating 3 out of 5]

3,0
Typ lite mysig men också lite tråkig?

[Åsa Gunnarsson · Rating 4 out of 5]

Jag har ju varit ett fan av Carina Burman sedan slutet av 90-talet och älskar hennes intelligenta, kluriga och lågmält humoristiska sätt att skiva. Hennes intresse för historia kommer inte bara till uttryck i innehållet, utan även i språket. Böckerna om Euthanasia Bondeson, som utspelar sig i mitten av 1800-talet, är skrivna med ett språk som påminner mycket om den tidens litteratur. Så är även fallet med denna bok, som utspelar sig 1956 och har ett språk som verkligen andas 50-tal.

Döden tar semester är en charmig och pusseldeckare med ett härligt persongalleri och fina miljöbeskrivningar av efterkrigstidens Europa i allmänhet och Rom i synnerhet. Den är kanske lite ytligare och lättsammare än hennes tidigare böcker, men jag hade ändå stor behållning av att läsa den och ser fram emot att läsa den uppföljare som antyds sks komma i bokens slut. Dessutom blir jag verkligen sugen på att läsa om hennes tidiga böcker, de som jag fascinerades av på 90-talet, men faktiskt inte minns så mycket av.

[Arberesha (wandersinbookland) Sabani · Rating 4 out of 5]

Bokrecension och recensionsexemplar: Döden tar semester av Carina Burman

Handling: Florence Granats resa till Rom blir en mordgåta där hon avslöjar medpassagerarnas hemligheter och finner lösningen.

Recension: Att läsa denna deckare är som att kliva rakt in i 1950-talet – en tidsepok som författaren skildrar med en sådan detaljrikedom att jag nästan kan höra ljudet av klackar mot kullerstenarna i Rom och känna doften av nybryggt kaffe på ett litet kafé längs vägen.
Författaren har verkligen bemästrat konsten att levandegöra historisk fiktion. Miljöbeskrivningarna genom hela Västeuropa är något alldeles extra. Från de livliga gatorna i Rom till de dammiga landsvägarna på väg dit – varje scen känns genomtänkt och autentisk. Man får uppleva 50-talets levnadssätt i detalj, från klädmode och sociala normer till de små nyanserna i vardagen, vilket gör boken till en ren njutning för den historieintresserade läsaren.
Karaktärerna är en annan styrka. Florence Granat, Florrie, är en frisk fläkt bland deckargenrens hjältinnor. Hon är långt ifrån den glamorösa femme fatale som ofta syns i klassiska kriminalromaner, men hennes kvicka intellekt och skarpa blick för detaljer gör henne oemotståndlig. Mystiken finns hos alla karaktärer, och deras hemligheter vecklas ut i en takt som håller mig engagerad från början till slut. Det blir tydligt att varje passagerare på bussen bär på något dolt, och Burman balanserar detta på ett skickligt sätt, så att varje avslöjande känns både oväntat och naturligt.
Berättartakten är väl avvägd – varken för hetsig eller för långsam. Istället får man njuta av en resa som tar sin tid, där varje kapitel ger nya ledtrådar och samtidigt bjuder på en levande skildring av en svunnen tid. Detta gör att även jag, som vanligtvis inte dras till låsta rummet-deckare, finner mig helt uppslukad av berättelsen.
Boken har en lättsam humor som balanserar mordgåtan och gör den till en charmig tidsresa.

Boken får: 4/5
Sidor: 286
Genre: deckare, historisk fiktion
Bok: Inbunden
Författare: Carina Burman
Förlag: Albert Bonniers förlag
GoodReads: ArbereshaSabani
Instagram: @wandersinbookland

[Cecilia · Rating 3 out of 5]

11 personer åker på en bussresa till Italien i mitten på 50-talet.

Med på bussen finns 4 småländska flickor.
Ett nygift par
Ett konstnärspar
En präst och hans hemmaboende dotter
2 historieintresserade män
En doktor
En adjunkt
Och en deckarrecensent Florence Granat
15 personer, en reseledare och en busschaufför.
Resan ner genom Europa tar sin början och det kän som är med på den där bussen och samtidigt förflyttas man tillbaka i tiden.
När sällskapet kommer till Venedig har Florence lärt sig en hel del om sina reskamrater. I Venedig blir de dock en färre när doktorn dör.
Kanske av naturliga orsaker men det tror inte Florence och börjar sin utredning och lista vem som kan vara mördaren.

Det är en långsam bok som till minst lika stor del handlar om resan som den är ett mordmysterium.
Ordrik och charmig som en svartvit matinefilm.

[Ida D · Rating 1 out of 5]

Näe, den här boken passade inte mig alls. Jag älskar inte Maria Lang heller.. men det här var en ännu sämre kopia. Själva berättelsen går så långsamt att jag inte riktigt fastnar för karaktärerna eller händelserna. Jag förstår vidare att språket ska bidra till känslan av 50-tal, men jag tycker bara det blir irriterande och i vägen. Jag hade gett upp boken ganska tidigt om det inte vore för att jag läste den med min bokklubb (där Maria Lang-älskarna tyckte att även den här var bra så det är helt uppenbart en fråga om preferenser).

Läs mer av mina tankar på: https://www.instagram.com/mrs.dunbar....

[Britt-inger Johansson · Rating 5 out of 5]

Rapp och rolig, lika osannolik som 50-talets deckare där amatörer överträffar polisen. Huvudpersonen är en frispråkig blåstrumpa, ett barn av sin tid. För den som är road av reseskildringar erbjuder boken lika stor behållning som för den som vill ha mysdeckare. Persongalleriet i övrigt består av underbara litterära schablonfigurer som man känner igen från 50-talets deckare och från filmens värld. Avslutningen öppnar för en fortsättning som jag hoppas kommer fortare än de två år som den här tog på sig att komma ut.

[Elsa · Rating 5 out of 5]

Åh vad bra och framför allt hysteriskt rolig den här deckaren var! En perfekt pastisch, en pastellglittrande femtiotalskaramell med en stark och skojig medelålders hjältinna, en glamorös sällskapsresa i buss a la Sickan Carlsson-filmen Sjunde himlen till Rom, och en hel slev feminism på köpet. Perfekt fångat tidstypiskt språk, inte ett enda felsteg av författaren. Jag hoppas så att Carina Burman skriver fler böcker om Florence ”Florrie” ”Stumpan” Granat, magister och deckarrecensent från Strängnäs.

[Jonas Toftefors · Rating 3 out of 5]

Det känns som att Carina Burman har läst paret de la Mottes "Ett fall på Capri" och skrivit om den till att utspela sig i Rom på 50-talet. Precis som där är det en bussemester till Italien där en i sällskapet has ihjäl och en finurlig medresenär börjar nysta i fallet, denna gång en kvinna istället för en man.

Själva handlingen är väl högst ordinär, behållningen är istället språket med en hel del ihågkomna och bortglömda ord och uttryck från mitten av förra seklet. En dusch av uttryck som brallisar, tagg, flöjta, råkostare med mera!

[Pallas · Rating 4 out of 5]

It’s set in 1956 and written in that style of books of that time which was fun as I came across new words and subcultures I was not familiar with.
Maybe could have had more focus on the mystery and sleuthing but there’s more history, nostalgia and traveling which I did enjoy but did expect a little more mystery.
There’s a mention at the end that makes me wonder if there will be another book, the character is strong enough for more Italian adventures.
I will look into her other books.

[Kim Gävner · Rating 2 out of 5]

Jag hade svårt för språket, det kändes som att författaren ”ville för mycket”, på bekostnad av flyet i texten. Dessutom kändes berättelsen bitvis inte sannolik. Fick heller aldrig helt upp intresset för själva berättelsen… Lite för ospännande för att vara en deckare. Tråkigt, då jag verkligen sett fram emot att läsa boken.

[Helene · Rating 5 out of 5]

Ack, vilken pärla! En äkta läckerbit för oss som trånar efter litterär förlustelse med både elegans och esprit. 1950-talets Rom! Kläder, miljö, människor, ja allt helt perfekt välfångat. Språket flyter lätt och förföriskt. Blinkningar till den äldre deckargenrens giganter men med en alldeles egen ton. Jag älskade den och längtar redan efter nästa semester med fru Burman som ciceron.

[Rebecka H · Rating 3 out of 5]

Hrmmm, jag är verkligen osäker på vad jag tycker om den här boken. Jag skille aldrig valt den om jag bara sett omslaget, men då den hyllades på nätet hamnade den på min läslista.
Jodå, den är ju välskriven och 50-talsvinklingen är rolig men jag vet inte om det räcker för högre betyg än 3⭐️. Kanske 3,5 eftersom jag faktiskt blir sugen pa en Italien-resa trots allt.

[Cecilia Enbäck · Rating 4 out of 5]

Efter att ha tidigare i höstas läst alla Maria Langs böcker i ett svep kände jag mig mycket hemma i denna bok. Fina miljöbeskrivningar som fick mig att önska mig tillbaka i tiden till ett annat sätt att förhålla sig till tiden och resande.
Deckargåtan trivial men en fin vinkning bakåt j tiden också.

[Mrs.Speed Reader · Rating 4 out of 5]

Lättsam deckare i 50 tals miljö. Under en gruppresa till Rom avlider en resenär. Påminner om Mordet på Orientexpressen. Bra historiska referenser. Etiskt dilemma på slutet som läsaren kan fundera över.

[Anna Backlund · Rating 3 out of 5]

En stark trea får denna charmiga deckare i 50-talsmiljö med en engagerande hjältinna, brokigt persongalleri och många historiska detaljer från Europa i allmänhet och Rom i synnerhet. Hoppas den filmatiseras! Ser den i Wes Anderson-stil framför mig!

[Ann-Marie · Rating 5 out of 5]

I really enjoyed this novel. It’s written in the style of a crime novel from the golden era. And it’s so well done. I look forward to the next one - I do hope there will be others. That it’s full of literary references from the age was so fun! A novel that gets you in a good mood.

[Tiina · Rating 4 out of 5]

Vanhanaikainen dekkari, jossa Roomalla on tärkeä rooli. Hauska kuvaus turistibussimatkasta Ruotsista Roomaan. Nyt matka menisi muutamassa tunnissa lentäen. Odotin romanttista päätöstä, ehkä se tulee seuraavassa kirjassa?

[Yrsa Anckers · Rating 4 out of 5]

Härligt 50-tal med trovärdigt språk och klassiska figurer. med en hel blinkningar åt andra deckare känns den Trenters välbekant och ändå aktuell. Charmig.