Från Hallands gränstrakter drar en hemlighet fram, nästan sjuttio år djup. Dödsfallet i Sönnerskog inträffar i mars 2023 och enligt polisen Vidar Jörgensson rör det sig om ett självmord. Men är det verkligen så? Författaren Johan Oskarsson var en bräcklig själ men det finns också tecken på att någon ville honom illa. Sökandet efter en mördare leder ner i den svenska historiens havsmörker, till 1950-talet, till politiska hemligheter och farliga lojaliteter. Till gåtan Ingrid Klinga. En liten droppe blod är en kriminalroman om viljan att återuppfinna sig själv. Om maskerna vi bär inför dem som står oss närmast, och inför oss själva. Boken är den fjärde delen i en svit med kriminalromaner från Halland.
Lite för lång. Lite för snårig. Lite för mycket spioneri och politik. Lite för många vändningar och dimridåer. Synd! För mycket i boken är väldigt bra. Slutet är riktigt bra.
En riktigt bra och ambitiös bok. Det märks att författaren precis som jag är ett fan av boken Vågen av Don DeLillo. Det här är en litterär spionroman som gör mig taggad på att bli författare – och spion faktiskt. Det händer inte så mycket i mitt liv haha. Men mina två döttrar ger mycket glädje och mening.
Storytel. Kanske lite för bred och löklagren blir många. Men det är överlägset det allra mesta i Sverige. Inte bara i kriminalgenren. Tonen är unik men med nyfikna och vördnadsfulla blinkningar till inte minst Östergren. Väldigt nära en 5a.
Carlson skriver som få andra verksamma svenska författare. Det är ett vackert språk som pryder sidorna. Carlsson är som allra bäst när han rör sig nära det alldagliga och vardagliga, här tycker jag tyvärr berättelsen är lite för upphöjd. Väl värd tiden dock.
Turen hade kommit till den senaste delen i Hallandssviten, En liten droppe blod, och jag undrar jag om inte det här också är den sista. Jag tycker egentligen inte att den här boken riktigt hör hemma i Hallandssviten. Det är ytterst lite vi uppehåller oss i de trakterna och sympatiske Vidar dyker bara upp emellanåt.
Personligen så förväntade jag mig den vanliga, och fantastiska, stämningen och känslan som finns i Christoffer Carlssons böcker om hembygden. Det jag fick var en bok som utspelar sig i Uppsala. Inte nog med det. Alltihop blev lite av en spionthriller. Blev det dåligt då? Nej, inte på något sätt. Det blev fantastiskt bra. Bara inte vad jag förväntade mig. Det är tur att han är en så skicklig författare så att han kommer undan med detta. Men nöjd är jag trots allt inte.
Länge grunnade jag på vilket betyg En liten droppe blod skulle få. Jag gillar ju verkligen när en bok sätter myror i huvudet på mig och jag kommer nog att fundera över den här berättelsen många gånger ett bra tag. Eftersom jag fortfarande tycker att Brinn mig en sol är den bästa i serien så kunde inte En liten droppe blod få full pott. Den får samma.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg
Ibland dyker de upp de där böckerna som man njuter av att läsa. Där orden betyder något speciellt, där man som läsare blir förbryllad och överraskad, och fullkomligt absorberad. En liten droppe blod är en sådan bok för mig. Och den är svår att göra rättvisa när jag ska skriva om den. Den lever fortfarande kvar i mig.
Christoffer Carlsson tillhör mina favoritförfattare sen en lång tid tillbaka, och det beror mycket på att hans språk är helt fantastiskt. Hans sätt att skriva, att använda det svenska språket, att bygga en historia talar till mig. Det är vackert, och det är dubbelbottnat. Precis som flera av hans tidigare böcker så är En liten droppe blod mer en roman om ett brott än en spänningsroman. Det är också en roman om vem man är innerst inne, vad man är kapabel till, och vad som händer när man ser sig själv som man verkligen är. Men framförallt är det en roman om tiden vi lever i, och vilken roll historien spelar.
Det som fascinerar mig allra mest med En liten droppe blod är alla lager i historien. Det är en så komplex historia med många bottnar, men Christoffer Carlsson är en författare som klarar av att skriva en berättelse i flera lager och hålla läsarens intresse. Man kan fråga sig vilken roll de olika personerna spelar, allt från författaren som är berättarrösten till Johan Oskarsson och till Ingrid Klinga. När man tror att man förstår karaktärerna så får man plötsligt en ny bild. Slutet är kanske det allra bästa vad gäller lager, ända in i det sista överraskar Christoffer Carlsson. Som läsare blir jag fascinerad över hur En liten droppe blod känns som en berättelse om verkliga händelser, samtidigt som jag tänker att det är fiktion.
Berättelsen är uppbyggd i en nutidsberättelse där ”författaren” är jag:et, han försöker ta reda på varför hans författarkollega har dött och vad det har att göra med den berömda författaren Ingrid Klinga. Den andra tråden utspelar sig längre tillbaka, under kalla kriget, och handlar just om Ingrid. Den delen är mer rakt på, och bitvis tappar det lite fart. Men så är jag vanligtvis inget fan av den genren av spänningsromaner. Själva ”mysteriet” har flera lager, varav de flesta överraskar, några som jag ser tidigt för att jag läser med ett skeptiskt öga.
Hallandssviten är det bästa Christoffer Carlsson skrivit och om du inte läst den än så gör det! Från början. Om inte annat så kommer du att se på vår nutidshistoria och det svenska samhället med nya ögon.
Gillar verkligen Christoffer Carlsson. Inte minst för hans fantastiska språk. Men fjärde boken i serien kriminalromaner från Halland är komplicerad. Handlingen är svår att komma in i och det är bitvis knepigt att hänga med. En välformulerad roman mer än en deckare som inte fångar mig, tyvärr.
Den här är väl den bästa han hittills skrivit? Vad jag gillar mest med Carlssons romaner är att sina världar har aldrig svart och vitt, bara grått. Och så är det fint. En verklig, trovärdig spegelbild av mänskligheten. Kände mig sedd i vissa delar. Stor igenkänning som nästan gör ont, men det är ju skönt när författare lyckats åstadkomma sådant. Ibland blev historiens många lager lite för komplicerade fast allt fick tillräckligt meningsfull betydelse till slut. Ser fram emot nästa boken i serien!
När jag sätter betyg på Goodreads brukar jag utgå från genren boken tillhör, i Christoffer Carlssons fall blir det besvärligt att sätta fingret på en genre, inte för att man måste såklart. Hans språk och personporträtt ligger långt över de flesta han delar genren med, skulle våga sträcka mig till att det är samma problem som med t.ex. Kerstin Ekmans Händelser vid vatten - en fantasisk roman som råkar kretsa kring ett (eller flera) brott.
Jag hoppas på fler delar i Hallandssviten, de blir bara bättre och bättre.
Välskriven spänningsroman som är mycket litterär i sin utformning. Carlsson har en god förmåga att skildra människors kluvenhet och mångsidiga karaktärer. Det känns som mycket research ligger bakom boken och spionhistorien som utspelar sig på 50-talet är väldigt spännande.
Det som drar ner betyget en aning är att det tenderar att bli rörigt med de olika tidshoppen och de olika perspektivskiftena. Tycker även att det känns väldigt störigt och påklistrat att alla karaktärer ska påtala vikten av kultur, skrivande och läsande. Att det är viktigare än liv och död. Det känns som att det är författarens röst som där bryter igenom och det blir för plakatpolitiskt.
Christoffer Carlsson är utan tvekan Sveriges bästa deckarförfattare. Han gör inte bara underverk med sitt språk och sina berättelser, utan också med sitt sätt att se på genren.
Jag hade lite svårt att komma in i boken, men när jag väl gjorde det så var det väl värt mödan. boken handlar om vad som hände i Sverige på 50-talet, brinnande kallt krig och nerverna på utsidan. samtidigt får man i nutid följa några karaktärer som är knutna till dem i dåtid.
Alldeles för långt, alldeles för mycket "Oron i henne är rå som en bit kött", "[...] Ljusberg fann henne tilldragande på samma vis som ett stup kan te sig lockande" och "När han återvände tillbaka till Uppsala [...]", men framför allt: alldeles på tok för klen story.
This is a very good book. It is intelligently written and manages to hold your interest all the way through. Although the story jumps frequently in time, it is never confusing or hard to follow. Overall, it is an engaging and rewarding read that stays sharp from beginning to end.
jag är väldigt förtjust i Christopher Carlssons deckare eller om det nu är deckare. bra språk, fyndiga intriger och en dramaturgi som håller hela boken igenom. intellektuella deckare kanske det är