»Det är jag som tror att jag inte får avvika från den smala vägen. Det är inte någon annan – föräldrarna, församlingen, det religiösa ledarskapet – som rest ett staket runt mitt liv, ett staket jag antingen måste acceptera eller klippa hål i och smyga ut genom när ingen ser. Staketen runt mitt liv har jag rest själv.«
Han har varit kristen så länge han kan minnas. Tonåren präglas av gudstro och engagemanget i frikyrkan. Men trots att han kämpar med att göra allting rätt blir han aldrig kvitt rädslan att det inte är tillräckligt. När uppbrottet kommer går det snabbt, men sökandet är inte över.
Den väg är bred – att tro på Gud men tvivla på sig själv är en personlig essä där David Eklind Kloo med hjälp av religionspsykologisk forskning försöker förstå hur människans relation till Gud växer fram. En avklarnad, uppriktig och drabbande text om vad en människa egentligen kan tro – om Gud, sig själv och världen – utan att bli rädd för livet. Och om hur en andlig väg kan se ut för den som hellre söker än finner.
På så många sätt är det min egen resa från väckelsetro till vilan i det som är bortom ord och förstånd, in i inkarnationens mystik och praktikens väg författaren beskriver. Med ett poetiskt språk som i sig drar mig in i läsningen. Och med öppningar till vidare sökande och fördjupning i både bekanta och nya boktips.
Den här boken passar nog främst de med liknande frikyrklig bakgrund som författaren själv, och som vuxit ur sin dogmatiska tro men inte tappat fascinationen för det gudomliga. Egentligen är den också ganska teologiskt och religionspsykologiskt skriven, så är inte en lättsmält bok, men tillför nog många lite nya beskrivningar av vad tron kan vara. Gillade särskilt vikten David lägger vid att vila i frågorna snarare än att jaga alla svar.