I sin självbiografi berättar Ebonita Baldeh om hur hon som barn blev utsatt för trafficking av en nära vän till familjen. Som sexårig flicka förlorade hon för alltid sin barndom då hon hämtades hemma av en man med lovordet att få leka med hans son. Under flera år fick hon därefter utstå fruktansvärda sexuella övergrepp, då hon såldes till både män och kvinnor i hans nätverk.
När det till slut uppdagas vad som pågår bakom låsta dörrar möts hon av nya utmaningar. Skolgården fylls av föraktfulla blickar och äcklade miner. Föräldrarna blundar och Ebonita vill inte längre leva. Detta leder så småningom till ett missbruk för att dämpa det ständigt närvarande obehaget.
Hon beskriver hur missbruket, där och då, räddade henne från att ta sitt liv då hon fick en paus i lidandet efter alla trauman. Livet fick en vändning när hon blev gravid men då hon förlorade sin dotter i åttonde månaden krossades hon på nytt. Ebonita fastnade åter i missbruket, innan det slutligen vände och hon beslutade sig för att välja livet före att vara ett offer. Hon konfronterade slutligen mannen som tagit barndomen ifrån henne och avslutade den delen av sitt liv.
Ebonita tar oss med på en smärtsam och ärlig resa genom rättegångar, mobbning, missbruk och sorg fram till idag då hon lever med sin sambo, två bonusbarn och sina två egna barn. Det är en gripande men även förlåtande skildring för att åter kunna älska sig själv och hitta tilliten att bli älskad.
Svårt att sätta betyg på en bok som handlar om en persons liv och allt som hänt en. Allt jag kan säga att det är fantastiskt och inspirerande att kunna ta sig ifrån dem värsta motgångarna till något vackert och säkert🫶🏼
Det är väldigt svårt att sätta betyg på böcker av den här typen. Jag lyssnade på boken som är inläst av författaren själv och jag vet inte om jag tyckte det gjorde den bättre eller sämre, det blir i alla fall mer autentiskt. Boken är en fruktansvärd historia om ett barn som fråntas sin barndom och allt som följer därefter, de konsekvenser som följer henne genom livet till följd av inte bara övergreppen utan också det totala sveket av vuxenvärlden. I allt mörker så finns ändå en strimma hopp, det finns fina personer och det finns kärlek. Det är bra att Ebonita berättar sin historia såpass ocensurerat som hon gör för det kan ge hopp till andra utsatta personer att det finns en framtid och att det kan bli bra. För oss som har haft turen att aldrig behöva uppleva så fruktansvärda saker i vårt liv så är det en påminnelse om att se oss omkring på människorna i vår närhet och inte blunda för saker och ting som sker, man kan göra skillnad för en annan människas liv.