Under en paus i uppsättningen av Hamlet tar en kvinnlig självmordsbombare över fyrtio människor med sig i döden. Bland de svårt skadade finns Irma Ryding, Julia Malmros 80-åriga väninna. Ett nationellt trauma har skapats.
Efter en tid av skrivkramp har Julia återinträtt i polistjänst. Hon tilldelas perifera uppgifter i utredningen av bombdådet där hennes exmake Jonny Munther är biträdande spaningsledare. Julia hittar dock vägar att närma sig centrum, till Jonnys förtrytelse.
Kim Ribbing har beslutat sig för att låta bygga om sin sadistiske farfars herrgård till en flyktingförläggning. Efter ett attentat mot byggnaden börjar Kim göra efterforskningar och hittar kopplingar till dådet i Marmorfoajén.
Sedan sker ett nytt attentat. Denna gång är det en moské som sprängs under kvällsbönen, med ännu fler dödsoffer än på Dramaten. Känslorna svallar och ömsesidigt fientliga grupperingar bildas. Sverige blir ett delat land, där sannsvenskar och islamister hetsar på från varsitt håll.
Även Astrid Helander har via en ny väninna blivit mer radikal och deltar i en manifestation för djurrätt som till hennes förfäran urartar i grovt våld.
I slutändan visar sig alla trådar vara sammanknutna.
Anden i maskinen är en såväl kärleksfull som actionspäckad roman om polarisering och radikalisering, förankrad i samtiden på ett annat sätt än de två tidigare delarna av Blodstormen. Där Skriften i vattnet blickade ut och bort, och Rummet i jorden grävde ner sig i det inre, är Anden i maskinen en berättelse om här och nu och de entiteter som ställer oss mot varandra.
John Ajvide Lindqvist (John Erik Ajvide Lindqvist) is a Swedish author who grew up in Blackeberg, the setting for Let the Right One In. Wanting to become something awful and fantastic, he first became a conjurer, and then was a stand-up comedian for twelve years. He has also written for Swedish television.
Karaktärerna får en femma, deckarstoryn tre så snitt blir en fyra. Det går givetvis att vara kritisk, typ att de flesta karaktärer är ganska lika egentligen men vem bryr sig, Ajvide är mästare på feelgood och mys, iaf i dessa tre böcker.
Kanske kan tyckas märkligt att Ajvide är en av mina absoluta favoritförfattare när jag sällan ger över en solid trea - så även här.
Tycker alltid om att läsa vad han skriver. Plöjvänligt, absolut underhållen, och som alltid är det språk och karaktärer och allt mellangojs som jag tycker om. Berättelsen i sig är inte så väldigt märkvärdig.
JAL tar sin deckartrilogi i hamn med ”Anden i Maskinen” och jag känner lite lättnad. Böckerna har varit som en helt okej vardagsrätt som gör jobbet men det är sannerligen inte någon festmåltid.
Denna gång blir det fokus på terrorattentat gånger två och Julia Malmros och Kim Ribbing hamnar återigen i stormens öga från två skilda håll. Julia från polisens sida och Kim från, ja det Kim är bra på, dvs göra sina helt egna små utflykter som visar sig vara exakt det som krävs för att knyta ihop historien och hjälpa polisen i sitt arbete.
Boken klarar sig upp på ett knappt godkänt betyg hos mig. Det beror snarare på JALs underhållande sätt att skriva och inte så mycket vad han skriver.
Jag ser fram emot skräck igen från John även om jag tycker att Blodstormen varit rätt så underhållande.
Betyg: 5 av 5. . John Ajvide Lindqvist tillhör absolut topp tre av mina favoritförfattare. (Bara Stephen King och Fredrik Backman som ligger före). Jag har läst alla hans böcker, och älskat dom allihopa. Jag tycker lika mycket om hans övernaturliga böcker, som hans mer verkliga böcker. Den här boken, Anden i maskinen, är den tredje boken i Blodstormen-trilogin. Dom två första böckerna heter Skriften i vattnet och Rummet i jorden. Och den här sista boken i trilogin var precis lika bra som dom två tidigare böckerna, och med lika härliga karaktärer. Välskriven, spännande, otäck, realistisk, berörande, och hemsk, men har även en jättehärlig humor i sig. Jag kan verkligen rekommendera böckerna, som så klart helst ska läsas från början och i rätt ordning. . Jag lyssnade på boken som en ljudbok, i 1,0 hastighet, fantastiskt bra inläst av författaren själv. När jag lyssnar på ljudböcker, så lyssnar jag alltid i 1,25 hastighet, utom när jag lyssnar på John Ajvide Lindqvist, då jag alltid lyssnar i 1,0 hastighet. Han läser så otroligt bra, så jag vill verkligen höra ordentligt och varenda liten nyans. Finns ingen som läser som han gör. .
Och äntligen kom Ajvides tonalitet tillbaka och det kändes som en bok med hans röst och driv.
Vad som inte fungerat med de tidigare böckerna (och med alla Millennium-böcker som följt på Larssons) är att alla varit kompetenta författare som försökt skriva som någon annan.
Stieg Larsson hade en otrolig förmåga att skapa stora berättelser med många karaktärer och sidospår som på något sätt knöts ihop i slutändan och som kändes som en helhet. Ajvide å andra sidan är mycket mer för karaktärerna, och även om den här boken hade ett hyfsat invecklat mysterium, så var det mycket mer sammansatt och rörde sig över en mycket mindre yta än de andra två böckerna i serien.
Om inte annat så gjorde sista boken serien värd att läsa.
skitbra slut på sagan där nästan allt knyts ihop, om än lite väl snuttigt med den förhöjda verkligheten (som jag dock antar är meningen, med all metafiktion). jag känner nästan att jag skulle vilja läsa mer om julia, kim, astrid och jonny. men vem vet, de kanske får normala liv. eller så normala de kan, i deras nya samhälle...
Ja, men den var väl helt okej. Lite utdragen kanske, med delar som inte hade behövt vara med, men absolut spännande. Intressant twist på slutet, men jag tycker Chuck Wendig gjorde det bättre i The Wanderers.
3.5 avrundad uppåt. Tyckte om första boken i serien jättemycket (kanske för att den känns mest Millenium?), och även om de två sista inte riiiiktigt nådde upp till samma nivå för mig så är Blodstormen en av mina favoritbokserier från senaste åren. Det jag gillar mest med denna del i serien är just den ”förhöjda verkligheten”, även om jag förstår att det inte är för alla. Jag tycker verkligen om Kim Ribbing och Julia Malmros, och hoppas att vi får återse dem i framtiden.
Vi träffar Julia Malmros igen, som nu återgått sitt gamla jobb hos polisen då hennes skrivande gått i stå. När vi kommer in i handlingen så inträffar ett bombdåd under en föreställning på Dramaten – en självmordsbombare vars syfte tycks vara ett islamistiskt terrorbrott. Många människor skadas eller dör.
Inte långt därefter sprängs en moské i Revlinge, med lika många offer. Här verkar gärningspersonen finnas på den yttersta politiska högerkanten. Kim Ribbing börjar gräva i fallen och upptäcker saker som inte polisen har vetskap om. (Kan tilläggas att deltagande poliser är väldigt generösa med att läcka detaljer om utredningen till närstående.)
Parallellt med detta så blir Astrid Helander allt mer aktivistiskt inriktad i sitt samhällsengagemang (läs djurrätt), vilket leder till att hon söker upp en grupp som utför dåd som visar sig vara lite grövre än vad hon först anat. Frågan är om det finns en gemensam nämnare eller koppling till de två våldsbrotten som polisen jobbar med?
Det låter kanske intressant på pappret. Men precis som förra gången så blir det inte riktigt spännande. Skildringar av personer och samhällsutveckling känns väldigt slappa och förutsägbara. Viss igenkänning men inte mer än så. Ajvide Lindqvist klarar av att skapa intressanta porträtt av samtiden – visserligen var ”Vänligheten” en helt annan typ av roman, men där fanns en livfullt berättande om den tid vi lever i.
Vad som dock är sista spiken i kistan är den överlag pladdriga texten. Än en gång - ”Vänligheten” är en annan typ av roman, men trots att den var ca 200 sidor längre än denna så fick jag aldrig känslan av att den berättelsen var långdragen. Här tappar jag intresset flera gånger under läsningen. Det hjälper inte heller att författaren otaliga gånger skriver läsaren på näsan – många gånger irriteras jag av att det inte lämnas något som helst utrymme för mig att dra egna slutsatser eller att läsa mellan raderna.
Hade hoppats på en uppryckning då jag tyckte förra delen var en ljummen läsupplevelse, men vad jag bedrog mig. Tråkigt.
It´s been to long since I read the two first parts of this series, I remember glimpses here and there specially from the second book, but the first is sadly a blur. While reading this book a lot of it came back however, and I do think this is the best book in the series. however it did feel calmer in some ways, no big fight scene and only one small near death experience.
I love the millenium series, and have read the original trio, the lagercrantz trio, and the first of the smirnoff trio, even though this is not the same universe, and not the same characters it was still meant to be a part of the series, and it gives a few winks here and there with snark, wich I love. The original trio had critics toward our society and felt like it mattered, and that feeling comes back to me here. This story matters to us today, and that gives it some weight.
I would have liked one more book to be honest. This did not feel like a proper ending, everything is not tied together fully, but it is acceptable. I hope this author will continue on this track and release more great books for us to read.
4 stars from me :)
This entire review has been hidden because of spoilers.
I tre års tid har vi fått följa klyschiga Julia Malmros i det som varit ett utforskande av en helt ny genre för Ajvide. Allt för att han fick nobben att skriva Millenium. Jag kan enklast beskriva det som att jag nu vet hur det kändes att vara ett Bob Hund-fan åren när de mödosamt försökte hitta en ny stil. Deras fans gick på spelningarna, trots att det inte var bra. Vi har läst Blodstormen, fast det inte varit bra.
Det som fick mig att upptäcka Ajvide i tonåren var hans förmåga att beskriva det otäcka, det okända. Ingen annan svensk författare har tagit sig an skräcklitteraturen på samma övertygande sätt. Vi har fått höjdare som Människohamn, Hanteringen av de odöda och Vänligheten. Femmor hela bunten. Nu har vi under 2022-2025 genomlidit en deckarserie som ÄNTLIGEN (varför just denna, det finns ju så många andra som rör sig in genren?) är över. Hoppas innerligt att John Ajvide Lindqvist ser det här som en utflykt i sitt författarskap och hittar tillbaka till sina trovärdiga karaktärer placerade i en skruvad verklighet.
Sista delen i serien och det känns rätt bra att det är slut. I den här boken händer två terrordåd och Julia och Kim dras in från varsitt håll. Julia i egenskap av polis och Kim han gör ju sina lite mer tveksamma grejer. Deras "förhållande" fortsätter, väldigt oklart vad det är eller om de ens tycker om varandra. Ju mer jag tänker på liknelsen med Millenium-serien, desto mer blir det en blek kopia. Som tidigare böcker så känns vissa saker dragna lite för långt, men det är alltigenom spännande läsning och slutet är bra. Det är verkligen slut.
Jag har inte varit överförtjust i den här bokserien men det är spännande med levande, om än lite klyschiga, karaktärer och enkel läsning. Och det finns ändå detaljer här och där som lyfter det hela lite.
Trots att jag inte varit så förtjust kommer jag ändå sakna den här världen, jag hade gärna varit där ett par böcker till.
ces är lite krystad men dels tycker jag det är intressant att se den som ett exempel på hur våra algoritmer idag styr oss. Och dels hade jag gärna utforskat dess perspektiv lite mer. Lösningen blir lite enkel och lite av ett antiklimax.
Jaaaa… det finns en självdistans och skärpa i hans böcker. Och jävligt mycket humor på ett subtilt sätt som jag uppskattar. Klart bättre än your average deckare!! Initialt var jag lite skeptisk till förövaren med tanke på att den diktats av en författare som skrev ”logaritm” när han menade ”algoritm” i Blodstorm #1, men för tusan, det är väl inte utförandet utan tanken som är det intressanta. Och det ligger sannerligen i tiden. Jag tror de sista 50 sidorna sådde ett frö som jag kommer bära med mig och fundera kring ett tag.
Nej du johan, det här tåget det spårade och och sista delen, som är den längsta fick ett otroligt stressat slut.
Hela historien blev så absurd att det bara blevläjlogt att läsa, alldeles för mycket otroliga intriger med löjlig teknik som hämtad ur en dålig sci-fi. "förhöjd verklighet" som han ondgör sig över genom hela serien.
Ett väldigt tråkigt avslut på en trilogi där första boken faktiskt var helt ok.
This entire review has been hidden because of spoilers.
jaaha.. Alltså den är mycket bättre än första delen, och mycket är bättre än andra delen också; karaktärerna och relationerna främst. Men som avslutning på serien och som intrig är den inte bra alls. Väldigt konstiga tempoväxlingar som inte passar till boktypen alls. Tråkigt antiklimax och för lite action. Förutsägbar. Men fina, alldeles vanliga, människor är ju det han är bäst på. och det är fint att han verkar hittat tillbaka dit.
Vissa författare kan verkligen utöva magi med språket. Till dessa hör John Ajvide Lindqvist. Jag har uppskattat alla hans böcker. Blodstormentrilogin är inget undantag. Persongalleriet är underbart och berättelsen känns väldigt genomtänkt. Slutet är som pricken över iet. Det kändes nästan som om Lisbeth Salander var med på allra sista sidan och avslutade hela Millenniumserien en gång för alla.
Den hittills bästa delen i Blodstorms-serien. handlingen går att bygga upp mer, men karaktärerna och språket är en ren njutning och önskar att boken aldrig skall ta slut. "CES är styv i korken i den mån den har en kork att vara styv i". likaså är Ajvide Lindqvist en mästare i att välja adjektiv, helst lite malplacerade som gör språket spännande och dynamiskt!
Jag lyssnade på ljudboken och blev uppslukad av Ajvides uppläsning som både var medryckande och rolig. Jag gillade de tidiga böckerna och uppskattar karaktärerna. Men var inte slutet lite lamt? Vad var ens slutet? Kim var nära att dö, men de andra karaktärerna fick inget spännande klimax. Jag förväntade mig nog något actionfyllt när alla karaktärer var på plats. Inte ett möte i en simbassäng.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Vi fortsätter att följa Julia, Kim och Astrid. Spännande med kopplingen mellan extremhögern, Sannsvenskara här, och extrem Islam. Faktiskt en fin skildring av relationerna mellan huvudpersonerna, men vilket uselt slut. Blev lite Stephen King slut. Lite som, hur fan ska jag få ihop alla delar, ä jag hittar på nått, så får det va som det är. Synd på de rara ärtorna.
This entire review has been hidden because of spoilers.
I love the strength in his characters, they are always the save people. And the humour, it’s amazing. I listened to the audio book and his reading is as always spot on. He easily sounds lika av 80 year old lady, next an envious teenage boy and then a decisive detective. Highly recommend!!