Tjugotreåriga Jossan har flytt sitt trassliga förflutna för att leva livet i Stockholm. När sparpengarna sinar tar hon tillfälligt jobb som servitris på ett turisthak, men månaderna går och hon blir kvar, utan planer för framtiden. En dag blir hon kallad till Tage Hallbergs begravningsbyrå – enslingen Henry, restaurangens märkligaste gäst, har testamenterat sin kvarlåtenskap till henne. Jossan får ett tjockt kuvert, vars innehåll förmodas förklara varför just hon fått ärva honom.
Redan i brevets första mening påstår sig Henry vara en nära släkting, mycket mer hinner Jossan inte läsa förrän brevet kommer på avvägar. Helst vill hon avfärda mannens grundlösa påståenden, men det är omöjligt. Hon bara måste få veta hur det ligger till. Till sin hjälp får hon Tage, men också Dante, killen i antikvariatet som hon sökt upp för att sälja några av de dammiga, gamla böcker hon ärvt.
Sökandet efter sanningen leder Jossan ut på en vindlande upptäcktsfärd och ju mer hon får veta om Henry och hans liv, desto mer omvälvande blir historien. Är allt hon trott om sig själv och sin bakgrund en lögn? Och är hon beredd att betala priset för att få fram sanningen?
Boksamlaren är en roman om oväntad vänskap och om att det alltid är möjligt att vända det som varit ryggen och välja en ny, ljusare morgondag.
”Boksamlaren” av Camilla Davidsson är en helt ljuvlig roman om oväntade besked, familjehemligheter, nya upptäckter, livsval, vänskap och en massa böcker. Och som bokfantast älskar man ju att läsa böcker om böcker. Det här är en väldigt fin historia som griper tag i en och stannar kvar. En hjärtevärmande historia som är tänkvärd, berör och bjuder på många oväntade överraskningar.
Jag tycker verkligen om karaktären Jossan. Hon är en ensam, vilsen och godhjärtad tjugotreårig tjej. Vi förstår snart hur det kom sig att hon flydde från sitt trassliga förflutna. Jag tycker om kombinationen av de sorliga stråken och det ljusa. Hoppet som finns där om man vågar öppna upp och ta emot gåvor och händer som sträcks ut, men samtidigt stå upp för sig själv. Camilla Davidsson har än en gång skrivit en fantastisk relationsroman med fina karaktärer som man genast tar till sitt hjärta, som berör och som man får följa. Jag tycker så mycket om sättet hon berättar historien på och det här är en berättelse som stannar kvar. Om att det alltid är möjligt att släppa det förflutna och välja en ny, ljusare väg framåt. Jag kan varmt rekommendera dig att läsa.
En berättelse som är så full av allt att den tillslut blir svårtuggad. Att väva ihop så många olika trådar gör inte väven bättre, i alla fall inte när trådarna utgörs av ämnen som adoption, mental ohälsa, incest, och våld i nära relation. Det känns som om varje nytt kapitel är starten på ett nytt sidospår. Har också svårt för de återkommande moralpredikningarna om att allt blir bättre bara man kan förlåta.
Ni behöver inte lägga er tid på att läsa den här. Visst att det är en feelgood, men det finns bra sådana och så finns det… Den här. Besviken, faktiskt. Platta karaktärer och platta dialoger. Trist.
Detta är en tänkvärd och fin relationsroman om familjehemligheter, förlåtelse, hur livet ibland tar oväntade svängar och —såklart—böcker.
Utifrån baksidestexten hade jag kanske inte förväntat mig riktigt så mycket svärta men det gör på intet sätt boken sämre, snarare tvärtom. Den väckte verkligen känslor. Och Jossans sökande efter svar är nästan lika spännande som en deckarhistoria.
Mysig roman! Som bokhandlardotter kan man inte annat än älska en bok där böcker får vara en stor del. "Böcker är drömmar på papper som tar oss dit vi behöver komma." Precis så!
Lite långsam i mitten men vid 2/3 och därefter hände allt. Jag tyckte inte storyn flöt riktigt men ja ja. Jag läste boken på några dagar så nog får den godkänt allt. Kanske t.o.m. 3.5 om jag ska vara generös.
Rörig och inte alls vad jag sett fram emot att läsa. Omständigheter som inte fyllde någon nytta. Nä, väntade på att den skulle bli bra men just nu mest missnöjd med att ha läst klart den. Ser dock i recensioner att andra tyckt annat så åter igen den där smak-saken som styr ;)
Bokrecension och recensionsexemplar: Boksamlaren av Camilla Davidsson
Handling: Jossan, 23, försöker lämna sitt förflutna bakom sig. När hon oväntat ärver en ensam restauranggäst dras hon in i ett mysterium som förändrar hennes liv och avslöjar dolda sanningar om hennes bakgrund.
Recension: Boksamlaren är en roman som lyckas vara både lättsam och känslosam, samtidigt som den bär på ett djup som överraskar. Det som griper tag mest är hur ärligt berättelsen skildras – Davidsson väjer inte för det svåra, men låter heller aldrig mörkret ta över helt. Den balansen uppskattar jag verkligen. Huvudpersonen Jossan blev snabbt en karaktär jag tyckte om. Hon är ung, osäker och försöker hitta sin plats i världen, och hennes väg mot att förstå sitt förflutna är både sårig och hoppfull. Jag tycker om hur boken pendlar mellan det tunga och det ljusa: att våga ta emot stöd, men också att våga stå upp för sig själv. Det finns en ärlighet i skildringen som gör att man dras in och faktiskt bryr sig. Romanen tar sig an många teman – ibland kanske lite väl många – och emellanåt märks det att berättelsen brottas med sina många trådar. Några partier känns långsammare och jag tappade lite av flytet i mitten. Men mot slutet växlar tempot upp rejält, och då är det svårt att sluta läsa. Miljöbeskrivningarna är en av bokens stora styrkor. Särskilt skildringen av lägenheten, fylld av böcker och hemligheter, är så levande att man nästan känner dammet på fingertopparna. Det är en plats som både andas historia och ny början, och den ger hela berättelsen ett nästan magiskt skimmer. Relationerna är fint tecknade och känns genuina. De små stunderna mellan karaktärerna bidrar lika mycket till berättelsen som de större händelserna. Och alla bokreferenserna är ett extra plus – det gör läsningen ännu roligare för oss som älskar litteratur. Varm, ärlig, berörande.
I was promised “feel good”, “slow burn”, “small town romance” and I got nothing of those sorts. • I understand that “feel good” stories and romances does not have to be sunshine at all times, but there was so much NON feel good that it felt like false advertisement. There was too many themes I don’t connect with “feel good”. • “Slow burn” indicates that there is a love story. Where was it? Where was the supposed romantic story I was supposed to root for? It was barely there and seeing the story was set to be around three weeks, it was not slow burn enough — at least not in my eyes. ALSO, I thought for a long time she was supposed to end up with another man at first until I understood what Davidsson was “hinting” at. • I think what “small town romance” meant, was the fact that the so called love story was set in a very small town. But I would not call it a “small town romance” when the story was mostly set in Stockholm — Sweden’s capitol. Like… what???
I didn’t like reading this story. Not on bit. I wished through out the whole book that Josefine/Jossan would get some women as friends. It never happened. It would have suited her. I loved for Jossan that she found some profound friendships and dived into her family history and thereby found herself. But this book should just have been focused on her family ties — not the romance.
Also: What was that part about forgiving your rapist? What?! I understand the part about not letting anger, guilt, and emptiness guide your life but really??? Forgive your rapist? No thanks.
Jossan har lämnat sin trasiga barndom och flyttat till Stockholm. Hon jobbar som servitris och festar runt. På jobbet serverar hon regelbundet en ensam man och tänker inte så mycket på det, förrän han plötsligt slutar att komma.
En dag blir Jossan kallad till en familjejurist som meddelar att mannen som besökt restaurangen har gått bort och att hon nu har ärvt honom. Hon fattar ingenting, men får ett tjockt brev där mannen som påstår sig vara en släkting, kommer att förklara allt.
Det visar sig att mannen älskade böcker och i arvet ingår en hiskelig massa av den varan. Samtidigt som hon röjer bland bokhyllor söker hon sanningen om sig själv och sin bakgrund.
”Boksamlaren” är ännu en lysande bok av Camilla Davidsson, en roman med mycket skav i bagaget. Jag påverkas av Jossans berättelse. Blir arg, frustrerad och ledsen. Flera härliga sidokaraktärer får mig att le. Detta är inte på något sätt en glättig feelgood, utan en relationsroman som verkligen berör.
Tack för att jag fick följa med Jossan på hennes resa, och jag läser gärna vidare i en fortsättning!
En helt utrolig dyb historie, om den uimodståelige Jossan. Livet har været hårdt for hende, men hun er en fighter. Der er en del trigger punkter i bogen, så kan du ikke læse om kæreste vold, dårlige familieforhold og overgreb, så er den ikke noget for dig. Jeg var ikke klar over det var med i bogen, men det var en meget bevægende læseoplevelse trods alt. Den er barsk ja, men også uden det er dominerende.
Derudover er det en feelgood, smalltown og slowburn romance med twist og håb.
Den handler om overraskelser, nye venskaber, dybe hemmeligheder, vold, oprejsning, kærlighed, familie og nye muligheder. At vælge sin egen vej og vælge det usunde fra om at turde og stå fast. Den rørte mig dybt den sidste 1/3 del, så er du let til tårer som mig, så husk kleenex. Og en bog der rammer så dybt fortjener at få disse stjerner, trods den stille start.
En feelgood-bok om Jossan som visar sig ha levt i en lögn.plötsligt ärver hon allt från en man som hävdar sig vara hennes biologiska pappa. Mycket i boken är fint, och Dantes mammas story var hemsk och gripande. Däremot känns boken som helhet lite väl tillrättalagd vilket tyvärr drar ner helhetsintrycket.
Startar lite segt, men snart nog kommer berättelsen igång och den är både smart och hjärtvärmande, spännande och engagerande. Kanske inte riktigt lika speciell som jag hade förväntat mig och mycket mindre fokus på böcker än vad jag hade hoppats på, men samtidigt gjorde den mig sugen på att läsa om vissa klassiker.
Här blev det bara för mycket: en huvudperson som bär på ett trauma, ett arv med många frågetecken, kärlek förstås, m a o en massa trådar att nysta i, skrivet med ett ganska enkelt språk och banala dialoger. Inte min favorit…