Blev inte alls lika äcklad som jag väntade mig. Och det är väl inte bokens fel, även om det äckliga ofta är poängen. Bäst fungerar det i novellen Dagbok. Vi läser en ung tjejs dagboksanteckningar från ett sommarläger. Hon skriver vad hon tycker om de andra barnen och om en ledare hon kanske är kär i och sen hur ledarna fyller deras munnar med sand och tejpar igen. Allt skildras lika naturligt. Det äckliga är en händelse bland andra i hennes värld. När det äckliga istället förmedlas genom ett vuxet perspektiv som blickar tillbaka blir det inte lika övertygande. En av novellerna har som enda syfte att göra iakttagelsen att simma i en ljummen pool är lite som att simma i sitt eget saliv. I en annan börjar det jättebra om en knackig parrelation på väg att ta slut, och det hade gärna fått stanna där, i deras vardagsrealism, för den skriver Lagerlöf om både underhållande och originellt. Istället måste det sluta i något ovanligt äckligt. För mig blir det fegt, äcklet som krycka — men också som litterärt formhinder. Det kan jag respektera. Mycket bra vaskas fram på vägen, särskilt visar sig en stark närvaro i detaljerna, t.ex. det tunna papperet som prasslar när man lägger sig på en brits, eller hur hallonens röda svagt färgar av sig i grädden på en tårta. Och väntan på det äckliga och hur det ska utvecklas är nästan alltid spännande. Ojämn, men läsvärd och lättläst. 2.5