What do you think?
Rate this book
Kungen av Nostratien
John Forsman erbjuds att i hemlighet slutföra en roman av Göran Frid, uppburen bästsäljarförfattare som drabbats av en stroke. John anar snart att det finns en dold historia bakom manuskriptets tillblivelse. Spökskrivandet korsklipps med Johns hågkomster av uppväxten. Genom sin mamma lärde han känna Ivar Lo-Johansson. John minns nu sin barndoms lekar med Ivar Lo och dennes dröm om att hitta ett mer ursprungligt språk. En besatthet som tycks hänga samman med Göran Frids avsikter med romanen.
”Kungen av Nostratien” är en vindlande, stilsäker berättelse – om litteraturvärlden och författarrollen. Med suverän lätthet och melankolisk humor ges de stora livsfrågorna ordentligt svängrum: vänskapen, kärleken och språkets uppkomst.
”Kungen av Nostratien” är en vindlande, stilsäker berättelse – om litteraturvärlden och författarrollen. Med suverän lätthet och melankolisk humor ges de stora livsfrågorna ordentligt svängrum: vänskapen, kärleken och språkets uppkomst.
12 pages, Audiobook
First published January 26, 2024
55 people are currently reading
827 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 140 reviews
December 28, 2024
Okej, lite intressant premiss, hur det framkommer mer och mer kring vad som ligger bakom Göran Frids konstiga manus, och Los sista projekt. Jag tänker att tanken är att de två narrativen ska flätas ihop genom detta. Men. Ett: det var tjatigt och utdraget i början, hur jaget fortsätter gnata om bakgrunden till sitt uppdrag, det gick inte ihop riktigt och var inte heller så spännande när det väl avslöjades. Två: Nostratienspåret som kommer på slutet var lite för mycket lite för sent. Tre: jag vet inte riktigt om jag verkligen tycker att de flätades ihop.
Men visst, lite kul att boken vi läser på sätt och vis är både jagets bok om Ivar Lo-Johansson och boken han inte skriver om Görans språkforskningsidé. Möjligen hade jag hellre bara läst den om Ivar Lo. Blir lite sugen på att läsa nåt av honom i alla fall.
Nu har jag drömt om den här bokens struktur i flera drömmar under natten, nåt om hur jag själv skulle följa idéen jag skönjde i den, lite oklart hur men ändå en väldigt stark dröm så uppenbarligen har läsningen gjort något med min hjärna som var lite intressant.
Mest lite ljumma recensioner på den här annars, att man inte förstår varför just den fick Augustpriset. Jag tänker att det nog har att göra med konstruktionen då, snarare än att den handlar om förlagsbranschen, vilket jag inte heller var så intresserad av annat än för den krassa bild det ger som målar upp den som utsugare mest. Och det är ju en märklig bransch, de ska ju tjäna pengar, samtidigt som det finns en idé om att konstnärligt nyskapande också ska "komma igenom". Gör den det, är det inte alltid med en prislapp? Men det kanske är en diskussion för en annan dag.
Den här har jag lånat på biblioteket, för ovanlighetens skull.
Men visst, lite kul att boken vi läser på sätt och vis är både jagets bok om Ivar Lo-Johansson och boken han inte skriver om Görans språkforskningsidé. Möjligen hade jag hellre bara läst den om Ivar Lo. Blir lite sugen på att läsa nåt av honom i alla fall.
Nu har jag drömt om den här bokens struktur i flera drömmar under natten, nåt om hur jag själv skulle följa idéen jag skönjde i den, lite oklart hur men ändå en väldigt stark dröm så uppenbarligen har läsningen gjort något med min hjärna som var lite intressant.
Mest lite ljumma recensioner på den här annars, att man inte förstår varför just den fick Augustpriset. Jag tänker att det nog har att göra med konstruktionen då, snarare än att den handlar om förlagsbranschen, vilket jag inte heller var så intresserad av annat än för den krassa bild det ger som målar upp den som utsugare mest. Och det är ju en märklig bransch, de ska ju tjäna pengar, samtidigt som det finns en idé om att konstnärligt nyskapande också ska "komma igenom". Gör den det, är det inte alltid med en prislapp? Men det kanske är en diskussion för en annan dag.
Den här har jag lånat på biblioteket, för ovanlighetens skull.
July 8, 2024
Värd att läsa tack vare en otroligt fint löpande prosa och en del intressanta idéer om språkets uppkomst. Den inledande halvan är extremt bra med drag av thriller som lockar in en i historien.
Tyvärr lyckas Samuelsson inte riktigt landa berättelsen utan väljer till slut idéerna före historien. I den bästa av världar hade båda fått plats men nu blev det inte så.
Bilhistorien om Ivar Lo blir jag inte helt klok på. Den känns påhängd som nån sorts artefakt från en tidigare version av boken. Ett tappat resonemang om proletärförfattare som skalades bort?
Tyvärr lyckas Samuelsson inte riktigt landa berättelsen utan väljer till slut idéerna före historien. I den bästa av världar hade båda fått plats men nu blev det inte så.
Bilhistorien om Ivar Lo blir jag inte helt klok på. Den känns påhängd som nån sorts artefakt från en tidigare version av boken. Ett tappat resonemang om proletärförfattare som skalades bort?
April 8, 2025
Ooooootrolig!!!
Vet inte riktigt vad jag kan säga om den mer än att jag fullkomligt älskade boken. Den är genialisk. Jag förstår att den kan flyga över huvudet på många pga sina många referenser till litteraturvetenskapen och språkvetenskapen men det är just det som jag gillade med boken.
Hur kommer man på något sånt här?? Så otroligt mycket intressanta detaljer och mycket historia och fakta. Får starka Paul Auster-vibes också.
Vet inte riktigt vad jag kan säga om den mer än att jag fullkomligt älskade boken. Den är genialisk. Jag förstår att den kan flyga över huvudet på många pga sina många referenser till litteraturvetenskapen och språkvetenskapen men det är just det som jag gillade med boken.
Hur kommer man på något sånt här?? Så otroligt mycket intressanta detaljer och mycket historia och fakta. Får starka Paul Auster-vibes också.
January 14, 2025
Gillade att läsa första halvan, annars gillade jag mest relationen mellan huvudpersonen och Tilda. Kändes sant. Men fattar inte riktigt vad augustprisjuryn tänkte
April 22, 2025
Får enorma flashbacks till ”Mamma i soffa” av Jerker Virdborg. Jag lockas in med glimtar av thriller och det gör att jag slukar kapitel. Högt tempo trots stillsamt språk - njutbart! Men precis som med Virdborg händer något halvvägs genom boken och jag är plötsligt totalt ointresserad. Jag förstår inte varför jag ska bry mig, och det gör att jag läser slarvigt. Kanske kan man studera texten för att få insikt men jag saknade… ”folksmaken” i andra halvan.
Kanske är jag för inkörd på relationsskildringar och att jag vill förstå något om omvärlden, mig själv eller bara rakt av mänskligheten. För det här ger mig inget. Och TYVÄRR i kombo med Virdborg funderar jag mest över: är det här det mest insiktsfulla samtida svenska män kan leverera? (Kommentar på min egen fundering: HAHA)
Kanske är jag för inkörd på relationsskildringar och att jag vill förstå något om omvärlden, mig själv eller bara rakt av mänskligheten. För det här ger mig inget. Och TYVÄRR i kombo med Virdborg funderar jag mest över: är det här det mest insiktsfulla samtida svenska män kan leverera? (Kommentar på min egen fundering: HAHA)
January 30, 2025
Premissen, ja! Men utförandet, hm. Upp och ner. Sista delen med mer språkfokus sticker ut och jag önskar att det kommit tidigare. Annars några intressanta karaktärer, relationer och gillar diskussioner kring författare och den rollen. Men inget som riktigt landar. Önskar att han hade gått mer på ett spår, kanske gjort den ännu läskigare? Övernaturligare? Mer existentiellt?
April 14, 2024
Den börjar storslaget och intressant, och sen får den lite pyspunka. Jag väntar på något som aldrig kommer.
January 30, 2025
3,5! Ääälskade delarna med språket i slutet!! Ibland lite oklart hur alla delar hängde ihop även om jag för det mesta gillade att läsa om vardagen o tillbakablickarna. Hade önskat att författaren lät det mystiska vara lite mer mystiskt o inte direkt presentera nån logisk förklaring som slog hål på spänningen som byggts upp. Lite att önska men läsvärd!
January 31, 2025
Att skriva spännande om litteraturvärlden är tydligen en konst, men i Kungen av Nostratien misslyckas Tony Samuelsson kapitalt. Romanen inleds med en lovande premiss. En medelmåttig spökskrivare får i uppdrag att under största sekretess färdigställa den fiktiva författaren Göran Frids ofullbordade verk. Det är ett scenario som hade kunnat bädda för en tät, laddad berättelse om skrivande, identitet och litteraturen men istället blir det en uppvisning i hur en intressant idé kan malas ner till en seg, självupptagen röra.
Den inledande begravningsscenen är effektiv. Atmosfären är väl avvägd, och det antyds att något spännande ska ta vid. Men snart övergår berättelsen i ett osammanhängande svamlande om proletärer och utläggningar så vaga att det känns som att Eldkvarn och Stefan Sundström satt sig ner för att skriva ett postmarxistiskt manifest tillsammans.
Efter denna trevande start tappar boken all fart. De sista hundra sidorna är en sådan segdragen prövning att jag själv förtjänar åtminstone bragdbronset 2025 för att ha uthärdat dem. Jag lämnar självklart de två översta pallplatserna till andra överlevare. Känslan är som att Samuelsson själv tröttnat på sin eller Göran Frids historia men envist fortsätter att fylla sidorna med utbroderade utfyllnad.
Trots att jag inte anser mig själv vara värdig ett bragdguld, är jag genuint förbryllad över hur Kungen av Nostratien lyckades ro hem ett Augustpris? Juryns motivering löd enligt följande: ”En vindlande bladvändare som rör sig lika säkert mellan genrer som på Stockholms gator.” Det låter lovande, men det stämmer inte? Visst, boken rör sig mellan genrer, men inte på ett genomtänkt eller sömlöst sätt, utan snarare som ett irrande. Det pendlar mellan spänningsroman, idéroman och någon slags metafiktion över litteratur. Ett lager på lager och upprepande som på något sätt ska kittla en nerv hos generationen med ett uppmärksamhetsspann på tio sekunder.
Det blir ett slags Inception, fast utan häftig teknik eller drömmar att fastna i. Lägg därtill att Samuelsson tycks ha givit sig själv en utmaning att aldrig använda ett adjektiv mer än en gång under dessa 347 sidor, vilket gör språket märkligt ansträngt och pretentiöst.
Jag har svårt att se att den här boken kommer att få något större genomslag eller bli ihågkommen som en av de mer minnesvärda Augustprisvinnarna. Det är inte en roman för en bred publik, och den inledande spänningen, (det lilla hopp om en fängslande berättelse som ändå tändes i början) faller snabbt platt. Kvar blir en berättelse som drunknar i sitt eget skosnöreskåderi, en karaktär vars egocentricitet är svår att engagera sig i, och ett språk som försöker vara elegant men mest känns sökt.
Jag har verkligen sett fram emot att läsa denna bok sedan prisutdelningen, men det enda den lämnar mig med är en känsla av besvikelse.
Den inledande begravningsscenen är effektiv. Atmosfären är väl avvägd, och det antyds att något spännande ska ta vid. Men snart övergår berättelsen i ett osammanhängande svamlande om proletärer och utläggningar så vaga att det känns som att Eldkvarn och Stefan Sundström satt sig ner för att skriva ett postmarxistiskt manifest tillsammans.
Efter denna trevande start tappar boken all fart. De sista hundra sidorna är en sådan segdragen prövning att jag själv förtjänar åtminstone bragdbronset 2025 för att ha uthärdat dem. Jag lämnar självklart de två översta pallplatserna till andra överlevare. Känslan är som att Samuelsson själv tröttnat på sin eller Göran Frids historia men envist fortsätter att fylla sidorna med utbroderade utfyllnad.
Trots att jag inte anser mig själv vara värdig ett bragdguld, är jag genuint förbryllad över hur Kungen av Nostratien lyckades ro hem ett Augustpris? Juryns motivering löd enligt följande: ”En vindlande bladvändare som rör sig lika säkert mellan genrer som på Stockholms gator.” Det låter lovande, men det stämmer inte? Visst, boken rör sig mellan genrer, men inte på ett genomtänkt eller sömlöst sätt, utan snarare som ett irrande. Det pendlar mellan spänningsroman, idéroman och någon slags metafiktion över litteratur. Ett lager på lager och upprepande som på något sätt ska kittla en nerv hos generationen med ett uppmärksamhetsspann på tio sekunder.
Det blir ett slags Inception, fast utan häftig teknik eller drömmar att fastna i. Lägg därtill att Samuelsson tycks ha givit sig själv en utmaning att aldrig använda ett adjektiv mer än en gång under dessa 347 sidor, vilket gör språket märkligt ansträngt och pretentiöst.
Jag har svårt att se att den här boken kommer att få något större genomslag eller bli ihågkommen som en av de mer minnesvärda Augustprisvinnarna. Det är inte en roman för en bred publik, och den inledande spänningen, (det lilla hopp om en fängslande berättelse som ändå tändes i början) faller snabbt platt. Kvar blir en berättelse som drunknar i sitt eget skosnöreskåderi, en karaktär vars egocentricitet är svår att engagera sig i, och ett språk som försöker vara elegant men mest känns sökt.
Jag har verkligen sett fram emot att läsa denna bok sedan prisutdelningen, men det enda den lämnar mig med är en känsla av besvikelse.
December 21, 2024
1,5 stjärnor. blev mer irriterad ju längre jag läste. jättespännande premiss med en halvt misslyckad författare som tilldelas uppdraget att spökskriva en succéförfattarens bok efter att denne drabbats av en stroke. detta sker förstås i största hemlighet från publik och media. här finns massa potential för ”kungen av nostratien” (bra titel), men det slarvas bort. handlingen har grunda toppar och dalar, det finns ingen nerv. huvudpersonen john har ingen personlighet. porträtteringen av kvinnorna är platta. jag förstår inte varför den verklige ivar lo-johansson är en karaktär i boken, alltså jag förstår hans roll - den kända proletärförfattaren som är nära vän med johns mamma och en fadersfigur/inspiration för john. men varför är det viktigt att han är en verklig människa? den enda anledning jag kan se till att detta har nån mening är om tony samuelsson själv kände ivar lo i barndomen. jag berördes mer av författarens tal på augustprisgalan.
January 30, 2025
Tyckte sista delen var allra bäst när språket och dess ursprung fick ta allra mest plats, men jag vet inte riktigt vad jag skulle säga att den handlar om. Kärlek? nja. Vänskap? kanske. Språk? till viss del.
March 26, 2025
Detta är en bok som är oförutsägbar. Det jag tror ska hända händer inte. Sånt gillar jag. Sen är det en bok om språk. Vad är språk? Det är intressant. Jag brukar tänka på att språk ofta är begränsat, att det begränsar min möjlighet till kommunikation. Att det begränsar kommunikationen eftersom min motpart kanske inte använder språket på samma sätt som jag, vi värderar och tolkar orden olika. Att jag inte når fram, och kanske inte den jag kommunicerar med heller. En diskrepans i språket. Jag funderar också på om jag bara kan tänka tankar mitt språk har ord för. Det är en lockande tanke, att jag behöver ta mig utanför språket. .. Det är också min tanken efter läsningen av den här boken, att vi som läser den tolkar berättelsen på olika sätt. (Som med all intressant litteratur). Vad handlar den egentligen om?
March 5, 2025
Tyckte mycket om denna! Väldigt bildande, om än lite pretto ibland. Kunde läsa 100 sidor i ett streck utan problem, mycket fängslande. Påminner lite om Samlade verk av Lydia Sandgren tycker jag. Om en bok i en bok, om författare av författare. Sedan att det är många miljöbeskrivningar av Stockholm gör inte saken sämre direkt. Väger mellan en fyra och en femma. Förstår att den fick Augustpriset! Sedan fattas bara att jag ska ha en glitch i hjärnan så jag kan lära mig franska någon jävla gång, men kanske måste få en stroke först.
May 22, 2025
3,5 ⭐️
March 17, 2025
3,5 ⭐️ Första halvan var väldigt bra. Det fanns en spänning och ett mysterium, men sedan tappade jag intresset när själva gåtan försvann. Jag hade velat ha mer om John och Tildes relation och nutid, mindre av dåtiden med Lo och Göran Frids tankegångar och sjukdom.
January 6, 2025
Den här manliga berättelsen kretsar kring John Forsman, en författare som aldrig riktigt ”kommer igenom” – vilket osökt leder tankarna till Tony Samuelsson själv. Intrigen rör sig bitvis med en thrillerartad mystik i Paul Auster-stil, medan tonen är genomskådande och självironisk, á la Klas Östergren. Man kan föreställa sig att om Östergren en dag fick i uppdrag att skriva klart en av Austers berättelser, så skulle resultatet kunna se ut så här.
Forsman får i uppdrag att som spökskrivare färdigställa en roman av en av samtidens största, men fiktiva, författare – Göran Frid. I mitt huvud framträder Frid som en märklig blandning av Jan Guillou och Rolf Lassgård. Romanen, som Forsman får att arbeta med, är fylld av tomrum, och de erotiska partierna är i behov av en varsam hand. Det är viktigt att den skrivs med Frids prosa, den s k ”folksmaken”.
Redan tidigt antyds ett av bokens centrala tema: den eviga dragkampen mellan konstnärlig frihet och förlagsbranschens krav på lönsamhet. Vem äger egentligen berättelsen? För Forsman, en misslyckad och okänd författare, är svaret självklart – han måste anpassa sig. Men för Göran Frid? Om Frid medvetet ville ha tomrum och oklarheter, hur rätt är det då att försöka fylla dem?
Berättelsen lunkar framåt i ett stadigt tempo, och språket är genomarbetat. Samuelsson har en naturlig begåvning för ordkonst och prosan känns varierad och fin, formuleringarna träffande. Dessutom är Stockholm en levande del av berättelsen, som en stad som ständigt andas.
Kungen av Nostratien rör sig delvis i exofiktionens landskap, nämligen i Forsmans uppväxtskildring, där proletärförfattaren Ivar-Lo Johansson får en framträdande roll. Till en början känns det här sidospåret nästan överflödigt, som om det inte bidrar med något nytt. Men till sist framstår det istället som en oväntat elegant pusselbit. Genom Ivar-Lo skildras och fördjupas bokens teman: språket och författarskapet, vänskap, föräldraskap och inte minst det existentiella – sökandet efter mening i livet.
När jag ser recensioner som hävdar att boken ”inte känns färdig” kan jag inte låta bli att le lite. Det är som om ett av bokens egna teman har börjat leva sitt eget liv utanför sidorna, en sorts subtil metaberättelse. Jag väljer att tro att detta är medvetet från Samuelssons sida, ett konstgrepp som låter boken fortsätta att skapa mening, även efter att sista sidan är läst.
Forsman får i uppdrag att som spökskrivare färdigställa en roman av en av samtidens största, men fiktiva, författare – Göran Frid. I mitt huvud framträder Frid som en märklig blandning av Jan Guillou och Rolf Lassgård. Romanen, som Forsman får att arbeta med, är fylld av tomrum, och de erotiska partierna är i behov av en varsam hand. Det är viktigt att den skrivs med Frids prosa, den s k ”folksmaken”.
Redan tidigt antyds ett av bokens centrala tema: den eviga dragkampen mellan konstnärlig frihet och förlagsbranschens krav på lönsamhet. Vem äger egentligen berättelsen? För Forsman, en misslyckad och okänd författare, är svaret självklart – han måste anpassa sig. Men för Göran Frid? Om Frid medvetet ville ha tomrum och oklarheter, hur rätt är det då att försöka fylla dem?
Berättelsen lunkar framåt i ett stadigt tempo, och språket är genomarbetat. Samuelsson har en naturlig begåvning för ordkonst och prosan känns varierad och fin, formuleringarna träffande. Dessutom är Stockholm en levande del av berättelsen, som en stad som ständigt andas.
Kungen av Nostratien rör sig delvis i exofiktionens landskap, nämligen i Forsmans uppväxtskildring, där proletärförfattaren Ivar-Lo Johansson får en framträdande roll. Till en början känns det här sidospåret nästan överflödigt, som om det inte bidrar med något nytt. Men till sist framstår det istället som en oväntat elegant pusselbit. Genom Ivar-Lo skildras och fördjupas bokens teman: språket och författarskapet, vänskap, föräldraskap och inte minst det existentiella – sökandet efter mening i livet.
När jag ser recensioner som hävdar att boken ”inte känns färdig” kan jag inte låta bli att le lite. Det är som om ett av bokens egna teman har börjat leva sitt eget liv utanför sidorna, en sorts subtil metaberättelse. Jag väljer att tro att detta är medvetet från Samuelssons sida, ett konstgrepp som låter boken fortsätta att skapa mening, även efter att sista sidan är läst.
June 28, 2025
meh detta var konstigt ganska tråkig handling och så gick det långsamt utan speciellt bra karaktärsbeskrivning men sedan i slutet gick det loco och började handla om lingvistik, klimatförändringarna och ai och jag var bara jöttwförvirrad
July 15, 2024
Jag blir inte riktigt klok på vad jag tyckte om boken. Jag gillar hela historien om att vara spökskrivare och efterforskningar som gjordes. Får dock inte ihop slutet som kändes lite krystat.
February 23, 2025
Ganska kompetent språk men lyckas tyvärr aldrig bli mer än halvmesyrer av allt den vill berätta.
January 2, 2026
håller med om exakt all kritik, ändå gillar jag den. är kvinnokaraktärerna platta? ja. gränsar den ibland till lite väl pretentiös? ja. lämnar slutet lite att önska? ja. får något av detta mig att vilja sänka mitt betyg till en trea? nej, fastän den kanske egentligen förtjänar det. jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men det är något med den här boken som verkligen talar till mig. väldigt kul och spännande läsupplevelse, även om den tappade mig lite i andra halvan.
December 29, 2024
Gillade den! Tycker den är stilren och har ett bra språk, bra flyt och jag vill gärna fortsätta läsa. Rätt händelselös på ett bra sätt. Den tappar lite i slutet dock, och det känns som att han speedar upp för att på något sätt knyta ihop det, men tycker att slutet på storyn kanske är lite forcerad?
January 18, 2025
Svår att betygsätta.. otroligt bra språk, spännande inledning o mitt, men sen dog den. Som många verkar tycka: man väntar hela tiden på nåt som inte kommer. Irriterande, klyschigt slut, jag blev besviken!
March 29, 2025
Fantasifull med vackert stillsamt språk.
July 17, 2025
Kändes som en enda lång feberdröm. HUR kunde denna vinna Augustpriset?!
October 12, 2025
fin absolut, men den var också lite tråkig.
November 21, 2025
Intressant att långsamt få reda på vad som ligger bakom Görans manus. John är också en intressant karaktär som mer och mer hittar till sig själv. Gillade kapitlen med Ivar Lo. Hade dock svårt för slutet. Känner att jag har mer frågor i slutet än i början av boken och hade förväntat mig ett mer spännande slut.
October 30, 2025
Gillade denna mycket!! Verkligen en bladvändare! Intressant om litteraturens värld och språkets påverkan!
May 19, 2025
språket och drivet i det är verkligen det bärande i denna bok. slutet blev lite väl platt och kvinnoporträtten ganska trista. intressant läsning dock där man aldrig riktigt visste vart det var påväg, vad som väntade eller vilken vändning som skulle vara bärande. bra bokklubbsbok.
December 7, 2024
Lite kul att jag höll på med denna hypade bok, när den fick Augustpriset, vilket inte var välförtjänt. Karolina Ramqvists bok höll t ex en betydligt högre klass.
Det är första boken jag läser av Tony S och inledningen fängslar mig, liksom att han skriver någon slags proletärförfattarprosa. Ivar Lo Johansson läste jag i ungdomen, när Frihet och Asfalt kom, och de var viktiga för mig då. Men den här boken berättar bara intetsägande saker om Lo. Det finns betydligt intressantare böcker att läsa om honom, och att jag själv såg honom på Lantarbetarförbundets kongress 1981 och på Söders gator, vid några tillfällen är för mig viktigare hågkomster.
Majgull Axelssons sågning av Ivar Lo's Geniet i sitt Sommarprogram i somras finns också färskt i mitt minne.
Inte heller temat om språkets existentiella dimensioner intresserar mig särskilt. Jag är övertygad om att extstensens djupast hemligheter inte finns i språket, utan måste sökas bortom det.
Så trean är svag.
Det är första boken jag läser av Tony S och inledningen fängslar mig, liksom att han skriver någon slags proletärförfattarprosa. Ivar Lo Johansson läste jag i ungdomen, när Frihet och Asfalt kom, och de var viktiga för mig då. Men den här boken berättar bara intetsägande saker om Lo. Det finns betydligt intressantare böcker att läsa om honom, och att jag själv såg honom på Lantarbetarförbundets kongress 1981 och på Söders gator, vid några tillfällen är för mig viktigare hågkomster.
Majgull Axelssons sågning av Ivar Lo's Geniet i sitt Sommarprogram i somras finns också färskt i mitt minne.
Inte heller temat om språkets existentiella dimensioner intresserar mig särskilt. Jag är övertygad om att extstensens djupast hemligheter inte finns i språket, utan måste sökas bortom det.
Så trean är svag.
April 23, 2025
Första delen av boken var lite långtråkig men hade någonting som talade för att historian skulle bli spännande. Men sedan kommer jag till andra halvan och det blir bara segare och segare. Första delen och andra delen blir som två olika böcker för mig. Den första delen med spökskrivandet och den andra med Nostratiskan.
En sak som jag inte riktigt förstod var varför det var en sån stor grej att det inte skulle finnas några stora proletära författare kvar. Det betyder väl bara att de tidigare proletära författaren har lyckats med det de ville åstadkomma. Då ”utrotningen” av proletära författare betyder att samhällsklyftorna i Sverige har minskat. Jag förstår inte riktigt problematiken i det hela.
En sak jag tyckte om var John & Lo’s relation. En bok jag aldrig hade plockat upp om det inte var för bokcirkeln och en läsupplevelse som inte överraskade positivt.
( Nu efter bokcirkeln sänks betyget till en 1 stjärna.)
1 av 5 stjärnor.
En sak som jag inte riktigt förstod var varför det var en sån stor grej att det inte skulle finnas några stora proletära författare kvar. Det betyder väl bara att de tidigare proletära författaren har lyckats med det de ville åstadkomma. Då ”utrotningen” av proletära författare betyder att samhällsklyftorna i Sverige har minskat. Jag förstår inte riktigt problematiken i det hela.
En sak jag tyckte om var John & Lo’s relation. En bok jag aldrig hade plockat upp om det inte var för bokcirkeln och en läsupplevelse som inte överraskade positivt.
( Nu efter bokcirkeln sänks betyget till en 1 stjärna.)
1 av 5 stjärnor.
Displaying 1 - 30 of 140 reviews