I Älv utforskar Jannete Hentati älvens vatten som ett såväl yttre som inre landskap. Regn och snö som rinner ned från fjället, flödar ut i älven och blir så småningom också del av människan. För att hon dricker av dess vatten, använder det vid matlagning, tvagar sig i det och dessutom andas in det efter att det har förångats. Samma vatten lämnar sedan människan när hon kissar, svettas, kräks. Vatten förflyttar sig, cirkulerar, ändrar form i ett oupphörligt flöde. Älv utmanar gängse uppfattning och fördjupar förståelsen för älven som något som står i ständigt utbyte med det som gör människan till den hon är. De stora älvarna i norra Sverige och därmed den svenska delen av Sapmí står i fokus, Luleälven inte minst. Paralleller även till större vattendrag i andra delar av Sverige liksom i världen generellt blir synliga. Boken har fått stöd av Statens kulturråd.
Jag läste Hentatis Älven i mig under 2023:s vårfloden i torneälv medan jag vistades i Korpikylä på torneälvens strand. Jag såg det som blev den största vårfloden sedan 1968. I december 24 kom så hennes nya bok Älv, som är en hyllning till just torneälven. Jag har inte varit i Erkheikki men i stort sett har jag varit på samtliga de andra platser som nämns i boken. Jag tog fram mina bilder av torneälven under vårfloden—bilder från Kukkolaforsen och Torneå: så mycket vatten! Jag har tornedalen på något sett i min själ och boken är en vacker påminnelse om min kärlek till torneälv.