I fem tecknade berättelser och över trettio intervjuer gestaltar Joanna Rubin Dranger en outforskad erfarenhet av att leva med dold judisk identitet i Sverige.
En ung kvinna berättar att hennes farfar raderat alla spår av sin bakgrund, så att familjen inte ska gå att identifiera som judar ”om det skulle hända igen”. Det dolda arvet har i tre generationer skapat spänningar i familjen. Ett annat exempel är hen som varken berättar för vänner eller kollegorna på förskolan om sin judiska identitet, trots ett i övrigt normöverskridande liv.
En bok om en erfarenhet många kan känna igen sig i, om att på olika sätt moderera sin annanhet och inte till fullo kunna vara den man är.
Läsvärd och helt rätt i tiden när vi måste kunna ha många tankar i huvudet samtidigt, och viktigast av allt kanske: ställa frågan kring vilket samhälle vi vill ha här i Sverige.
Jag gillade formatet, det anonyma blir verkligen anonymt med de tecknade porträtten. Det anonyma blir liksom ett tema för sig! Och de uppradade personporträtten gör det lätt för mig som ”utomstående” att skapa en bild av en grupp i stället för individer. Det spelar ingen roll vem i gruppen jag identifierar mig med, vem jag håller med eller inte och vem som formulerar sig bäst. De hör ihop.
Givande läsning! Ser så mycket fram emot skolbesök imorgon när författarens dotter kommer och samtalar med två klasser om boken!
I was on the verge of tears through every individual story in this book, if I wasn't currently on antidepressants I think I would have been bawling through the whole book and become extremely dehydrated.
I love my people, I love our stories, I love our voices.
Boken var mycket intressant och givande. Dock så är formatet illa valt. Det är så få bilder som även inte ger så mycket. Den kunde ha släppts som en bok istället för seriealbum med fördel och därmed ge den ett tympligare storlek. Dess styrka med att vissa på att många delar på en liknande historia av döljande är även något som gör den relativt tradig att läsa. Den gick från att vara intressant och givande till en läxa ungefär halvvägs igenom.
Det är en lovvärd och viktig bok, men samtidigt mindre intressant än den förra. Nu radas upp en mängd likartade förintelseöverlevaröden i flera generationer. Styrkan blir en entydig bild av vilka djupa och svåra sår och följder detta skapar. Förnekelse, skam och hos senare generationer trevande sökande och återupptäckande, vilket skapar spänningar, men också öppningar mellan generationerna. Den stora förtjänsten med boken för min del blir att jag förstår min allt starkare dragning till det judiska. Det handlar om att möta den oundvikliga förintelsen, som finns i alla liv, släkter och världen, men i en ohygglig koncentration i nazisternas slutgiltiga lösning. Liksom i kolonialismen, slaveriet och nu i Gaza.