In this classic essay, renowned art historian and pioneering feminist Linda Nochlin explores how, from the late 18th century, fragmented, mutilated and fetishized representations of the human body came to constitute a distinctively modern view of the world.
The work of an original thinker at the height of her powers, it remains a thought-provoking and compelling read.
Linda Nochlin was an American art historian, university professor and writer. A prominent feminist art historian, she was best known as a proponent of the question "Why Have There Been No Great Women Artists?", in an essay of the same name published in 1971.
Her critical attention has been drawn to investigating the ways in which gender affects the creation and apprehension of art, as evidenced by her 1994 essay "Issues of Gender in Cassatt and Eakins". Besides feminist art history, she was best known for her work on Realism, specifically on Gustave Courbet. Complementing her career as an academic, she served on the Art Advisory Council of the International Foundation for Art Research. In 2006, Nochlin received a Visionary Woman Award] from Moore College of Art & Design.
Kära framtida läsare! Läs gärna boken och vänta med att läsa resten av recessionen förrän du har bildat din egen uppfattning!
Okej! Jag har precis läst ut Nochlins mest eminenta verk ”Why are there no Great Female Artists?” och var minst sagt nyfiken på hennes andra verk. ”On the Body” blev därav mitt nästa byte, då både tematiken samt det estetiskt tilltalande bokomslaget fångade min uppmärksamhet.
Den ”första delen” av boken föll mig i smaken då det mer morbida i den mänskliga existensen alltid har lockat mitt intresse. Höjdpunkten var delen om om kroppslig fragmentering som en möjlig metafor för modernismen (en genomgående tematik) och dess relation till franska revolutionen.
Däremot tilltalade mig inte delen om avskurna bildrum inom modernistisk konst särskilt mycket. Denna delen av boken utgjorde trots allt en stor del, så personligen drog detta ner mitt generella intryck. Visserligen diskuterades könliga och sexualiserande aspekter i relation till konstverken vilket var en tänkvärd poäng.
Som läsare hoppades jag på att Nochlin skulle uppmärksamma fragmentering inom modernism/postmodernism, eftersom hennes samtida perspektiv hade kunnat vara givande. Denna perioden tillägnades dock bara 2,5 sidor?! Que? Jag har full förståelse för att detta inte var Nochlins huvudsakliga forskningsområde, men känns lite nonchalant att nästan bortse från en tid då fragmentering var ett så centralt tänkesätt som yttrade sig i konsten. Jag ville höra om dadaism, Goya, Abramović osv mm osv mm….! Var Nochlin rädd för att skriva längre böcker? Var hon rädd för senare modernism? Jag vill påstå trots allt att boken är läsvärd, den är kort och koncis, vilket ger en betydande ingång till ett större ämne som man kan nörda ner sig på egen hand!
“Art historians like myself, wrapped up in the nineteenth century and in gender theory, have a tendency to forget that the human body is not just an object of desire, but the site of suffering, pain and death, a lesson that scholars of older art, with its insistent iconography of martyrs and victims, of the damned suffering in hell and the blessed suffering on earth, can never ignore.”