Där jag växte upp kallas sådana som jag för hafu, efter engelskans half. Och tro mig, ofta har jag känt mig halv - som i ofullkomlig, oäkta, beblandad - och förföljts av en förväntan att välja: Vilka håller du på i fotbolls-VM? Vilket språk drömmer du på? Ser du dig som svensk eller japan? Som barn blev jag därför skicklig på att imitera. Svensk, när det passade, japan, när det behövdes. Men aldrig svenskjapan, för jag visste lika lite som alla andra hur en sådan skulle bete sig.
Efter nästan tre decennier återvänder japanske Emil Honda till sin mammas hemland Sverige. Han vill få svar på vad som hände med Hanna som han lärde känna under sitt utbytesår och som försvann spårlöst. För att bringa ordning i händelserna tar Emil vid skrivandet av den text han påbörjade som student i Sverige. I sin jakt på Hanna får han syn på inte bara sig själv, utan också ett land som rört sig i en mer intolerant riktning där man antingen är svensk eller inte. Och vad som utgör ett hem.
Erik Masao Eriksson, född 1977 i Vadstena, romandebuterade med Hāfu (LB Förlag) i januari 2025. Han bor på Öckerö med sin familj och har tidigare varit bosatt i bland annat London, Osaka och Tokyo. Till vardags arbetar han som docent vid Högskolan i Borås.
Har haft tanken att läsa denna bok ett tag men inte blivit av men såg att ett bibliotek i närheten skulle ha en författare kväll med honom som jag ville gå på. Välskriven och jag blev uppslukad av boken. Mycket som fick mig att tänka och förstå lite mer av saker jag inte kan relatera till.
Med en japansk pappa och svensk mamma känner sig Emil varken hemma i Japan eller Sverige. Han benämns som hafu, halv, och det är så han betraktar sig själv. Var är hemma när man blir betraktad som en utländsk överallt? Hans utseende väcker ständigt frågor om hans ursprung. Det är den biten av boken, vilken också dominerar texten, som jag tycker är det intressanta. Berättelsen om vännen Hanna som försvinner känns sekundär för mig. Kanske blir det extra intressant när man precis som Emil har föräldrar av olika nationalitet, det skulle vara intressant att ta den diskussionen vidare. Förövrigt är boken stillsam läsning, men fångar mig. Intressant oxå de bitar som handlar om det japanska samhället, så väsensskilt från vårt.
Háfu är en bok om att vara halv, att tillhöra två platser eller kanske ingen av dem. Emils mamma är svensk och hans pappa japansk och i gränslandet mellan länderna finns han. Kultur, historia och språk - att vara två men också inget. Det är en bok jag verkligen föll för. Med finstämd precision och på ett stundtals poetiskt språk mejslas historien om Emils liv fram.
Emil är till stor del uppvuxen i Japan men boken präglas av hans upplevelser i Sverige och den kompisen han fick där - Hanna. Hon som försvann när han var där på ett utbytesår, hon som han ca 20 år senare åker tillbaka för att försöka hitta. Boken berättar också om könsroller, rasism och utanförskap, både i Sverige och Japan. Rasismen tar uttryck på olika sätt i länderna men det som förenar är hur den lyckas komma åt en person och nästla sig in, hur den skapar ett avstånd och får en person som Emil att påverkas av den, att känna sig fel i båda sina hemländer.
Mycket fin läsupplevelse! Om en kille med en svensk mamma och en japansk pappa som, i vuxen ålder, reser tillbaka till Sverige för att ta reda på vad som hände med en tjej som han träffade som ung utbytesstudent. Om utanförskap, könsroller, stereotyper & rasism. Underhållande och reflekterande samtidigt som jakten på Hanna driver berättelsen framåt.
Bokrecension och recensionsexemplar: Hãfu av Erik Masao Eriksson
Handling: En man med både japansk och svensk bakgrund återvänder till Sverige för att hitta en försvunnen vän – och samtidigt förstå sin egen identitet och var han hör hemma.
Recension: Det här är en stillsam men kraftfull berättelse som väver samman en yttre resa med en inre kamp. Jakten på Hanna driver handlingen, men det som stannar kvar är skildringen av identitet, tillhörighet och utanförskap. Det som träffade mig allra mest var skildringen av hybrididentitet. Jag kände igen mig i så mycket av huvudpersonens tankar och känslor – den där ständiga frågan om var man egentligen hör hemma. I Sverige kan jag ibland känna mig mer albansk, och när jag är i Nordmakedonien kan jag i stället känna mig mer svensk. Identiteten blir något rörligt, något som förändras beroende på sammanhang och människorna omkring en. Jag kände verkligen hans frustration, hans förvirring – men också hans försök att förstå sig själv i en värld som ofta vill placera en i tydliga fack. Samhällets förändring speglas också på ett sätt som gör ont att läsa. Hur gränserna för tillhörighet ibland känns snävare, hur frågor om “var man kommer ifrån egentligen” kan skava och förstärka känslan av att stå mellan två världar. Det kan göra hybrididentiteten svårare att bära, särskilt när andras blickar och kommentarer får definiera en. Men samtidigt – och det är kanske det finaste med både boken och min egen reflektion – finns det också en styrka i detta. Jag har lärt mig att uppskatta min hybrididentitet. Jag kan vara svensk och jag kan vara albansk. Jag behöver inte välja. Det handlar i slutändan om att inte låta andras förväntningar eller frågor skapa en osäkerhet i vem man är. Den insikten löper som en stilla men viktig underton genom läsningen. Det här är en bok som både underhåller och väcker tankar. Den berör, speglar och ställer frågor som inte har några enkla svar – men som är desto viktigare att få utforska.
Jag är inte ”hāfu” men uppvuxen i Japan och har alltid känt ett slags mellanförskap som andra i min omgivning inte förstått sig på. Att få läsa en skönlitterär bok som har så många beröringspunkter med mitt eget liv har varit en upplevelse jag inte tidigare mött i litteraturen, och som jag inte visste hur mycket jag hade saknat förrän jag började läsa Hāfu. Tack Erik för att du valde att skriva och dela denna bok!
Vi läste denna i bok- och bildningscirkeln och jag tyckte så mycket om den! Den berörda tunga och svåra frågor med ett najs språk och oväntat mkt humor. Det var även kul med författarsamtal så man fick höra författarens tankar bakom boken. Rekommenderar starkt!
Jag började läsa Hāfu för ett par dagar sedan, och fångades upp av prologen. Likt huvudkaraktären, Emil, är jag etniskt blandad och jag relaterade så starkt till hans upplevelser av att ha en fot i båda världar. Erik Masao Eriksson sätter ord på något som jag aldrig själv lyckats beskriva. Jag rekommenderar starkt att läsa den här boken.