Solen lyser obarmhärtigt över den uppdelade världen där det alltid finns en värre zon att förpassas till. Det är en tillvaro präglad av potatismos och ensamhet, skarpt påtaglig och drömskt flyktig. När Attentatet hittar Dorothy går hon äntligen under.
Ackumulation av ursprung är en roman om arbete och sömn, apati och motstånd. Men det är också en saga där förälskade brev skrivs till Karl Marx och där glömda utopier hoppar ur havet som delfiner.
Den här var inte riktigt boken för mig just nu.Den var alldeles för spretig och hoppade hit och dit. Jag fick aldrig riktigt något grepp om den. Kände mig mest förvirrad.
"När Dorothy sa: Det måste finnas en gräns för hur maktlösa de kan göra oss, så skrattade mormor från döden: Om maktlösheten hade haft en gräns hade den varit placerad runt vår strupe. Om gränsen hade haft fötter hade den använt dem för att stampa mervärde ur oss."
Fy fan, jag hade en klump i magen genom exakt hela boken, det var jobbigt att läsa men jag kunde inte sluta. Vilket fantastiskt språkbruk. Vilken ångest. Det fanns ändå något hoppfullt mot slutet men hur når man dit, när systern och brorspojken och Dorothy är så långt borta? Att det i verkliga livet finns människor som försvarar det kapitalistiska systemet - när det bara är hit det leder - har jag så svårt att förstå.